Thailand: mellan himmel och jord

På kartan påminner Thailand om huvudet på en elefant. I norr gränsar landet till Laos och Burma, med en smal remsa av det senare som sträcker sig längre västerut.

Kambodja ligger i öster och Malaysia i yttersta söder. Avståndet från norr till söder är över 1600 kilometer. Täta skogar och berg bildar bakgrunden i norr, som rinner ut i karg jordbruksmark i väster.

Ändå har denna norra del mycket att erbjuda. En djungeltur till fots, i sällskap av en bra guide, är en upplevelse som du sent kommer att glömma. Och hur är det med de många bergstammarna som Meo, Akha, Yao, Lisu i sina färgglada kläder. Chiang Mai och Chiang Rai är trevliga platser varifrån du kan fortsätta din upptäcktsresa.

För älskare av hav och strand finns det knappast ett vackrare land att tänka sig, eftersom kustlinjen som löper längs med Thailandbukten och Indiska oceanen är över 2600 kilometer lång. Vackra vita stränder, vackra vikar och vackra korallrev under havsytan med de mest färgglada fiskarna. Medan du snorklar kan du njuta av denna paradisiska undervattensskönhet intensivt.

Landet är väl sammankopplat och det resor med flyg, buss eller tåg är inget hinder. Människorna är vänliga, landet rent och maten utsökt.

Norra eller södra Thailand?

Ändå är valet mellan norr eller söder svårt. Min personliga preferens är mer i norr. Har alltid en känsla av att den här regionen är mindre turistig, mindre hektisk och påträngande och fortfarande riktigt ren. Sedan flera år tillbaka har den lilla staden Chiang Dao varit en av mina favoritplatser i norr. Med buss från Chiang Mai, riktning Fang, kommer du dit på cirka en och en halv timme.

Det ligger nära busshållplatsen hotell Chiang Dao Inn, ett bra ställe att bo på och om du vill göra något mer äventyrligt, åk fem kilometer längre till Malee Bungalow i Ban Tam. Den korta bilresan dit är en speciell upplevelse. Inte med kollektivtrafik, utan på baksidan av en motorcykel.

På hörnet nära hotellet i Chiang Dao finns det alltid några män – klädda i en blå kittel – som tar dig dit för summan av en och en halv euro. Ban Tam, som tillhör Chiang Dao, är hem för 400 familjer och totalt 1400 personer. Lägg upp örat på den lokala grundskolan när barnen läser högt tillsammans och låt blicken vandra över lekplatsen under rasten.

Tidigt på morgonen, runt sju, kommer du att väckas av högtalarna som förser invånarna i Ban Tam med de senaste nyheterna. De är inte chockerande händelser, börsrapporter eller andra världsnyheter. För människorna som bor här är det de enkla sakerna i vardagen som är viktiga för dem. Vaccination av barnen, en synundersökning för vuxna, personlig registrering eller beskedet om en medbybos död.

Min gode vän Shan har bott i det här lilla samhället i ett antal år nu och jag har haft nöjet att vara här i fred vid ett antal tillfällen. Med våra västerländska mått mätt lever människor här under mycket dåliga förhållanden i väldigt enkla hus på pålar, har inga stolar eller bord och sitter bara på golvet. Lokalen är inredd som matsal, vardagsrum och sovrum. Vi kallar det multifunktionellt.

Ändå har jag intrycket att människorna som bor här inte är mindre lyckliga än vi är i vår så kallade civiliserade västvärld. Förresten, vad betyder egentligen att vara lycklig?

En gång om året kommer jag till den här byn och det är trevligt att några känner igen och hälsar på mig igen. Ett fåtal känner mig vid namn och kallar mig respektfullt "Loeng". Detta ord kan översättas som "farbror", men på thailändska har det en mer vördnadsvärd och respektfull betydelse.

Uppvaknandet

Nästan varje morgon fungerar byradion som en väckarklocka för mig, men de lokala nyheterna flyr mig helt undan. Shans uttryck denna tidiga morgon har något jag inte är van vid. Han ser dyster ut och det ska senare visa sig att en ung 26-årig kvinna har dött, har utroparen meddelat. Hennes fortfarande mycket unga 21-åriga man är kvar med ett barn som nu behöver hjälp, eftersom detta relativt lilla samhälle inser alltför väl.

När någon gammal eller ung dör i Ban Tam är ingen begravningsentreprenör inblandad. Det är något man ordnar sinsemellan. I morse går jag med min värd för att ge en sista hälsning till den avlidne. Vid huset i fråga märker jag att stämningen inte är alltför trist. Utanför finns två stora skärmtak av tältduk för att skydda mot solens strålar och den avlidne läggs ut under ett skydd. Enligt sed överlämnar Shan ett kuvert med ett ekonomiskt bidrag för att betala för kremeringen. Sedan bjuder vi på en sista hälsning till den avlidne. Efter Shans handlingar tänder jag några rökelsepinnar, lägger händerna och bugar mig vid båren.

Lokalbor sitter ute under en presenning, pratar med varandra och spelar kort. Fram till kremeringen vistas människor här 24 timmar om dygnet för att försörja den närmaste familjen.

Jag får veta att det kan gå mer än en vecka mellan dödsfallet och kremeringen, eftersom familjen måste varnas och ges möjlighet att i god tid närvara vid kremeringsceremonin. Det var trots allt inte så länge sedan som vägarna i norr var ganska svåra att passera och Hiltribes (bergsfolk) berövades alla moderna kommunikationsmedel.

Ett långt band

När dagen för kremeringen äntligen anländer går vi till den avlidnes hus. Shan tillhör notabiliteterna i denna lilla by och det syns tydligt. Två unga män på motorcyklar stannar direkt när de ser oss gå. Vi måste ta plats längst bak och förs snabbt till den avlidnes hus.

Den avlidne är utlagd framför huset. En platt vagn med en upphöjd plattform på vilken kistan, dekorerad med många färgglada girlanger. Ett stort foto på den avlidna unga kvinnan hänger längst fram i bilen. Även om jag inte känner henne känner jag mig fortfarande lite darrande vid åsynen av en så ung person vars liv har tagit slut så snart. På innergården på baksidan av huset står folk och väntar vid långbord under en presenning som skyddar dem från solens strålar. Det framgår av allt att vår ankomst är mycket uppskattad.

Kremering

Vi bjuds på isvatten och även något att äta för att svalka oss. När munkarna anländer i sina orange dräkter börjar ceremonin. Böner görs vid båren och två långa tjocka rep fästa vid vagnen rullas ut. Jag uppskattar att repen är hundra meter långa.

Jag följer fogligt efter Shan och, som alla andra, tar jag tag i repet i min ena hand. Processionen rör sig sedan långsamt mot kremeringsplatsen. Upp till tvåhundra personer drar den platta bilen tillsammans med de tjocka repen.

Även om jag inte kände den avlidne känner jag att det är väldigt imponerande och jag skulle själv vilja föras till min sista viloplats på ett sådant sätt, sobert och stilfullt. Då och då ställer bilens höjd till problem för de elkablar som är utdragna över vägen. Vid sådana tillfällen kommer en skötare, beväpnad med en lång käpp, till undsättning och lyfter vajrarna.

En bil kör längs med "folkbandet", med en stor högtalare på taket. Jag förstår ingenting av historierna som berättas, men jag är chockad över de höga smällarna som plötsligt stör lugnet på kremeringsplatsen. Senare får jag reda på att dessa explosioner är tänkta att driva bort de onda andarna, för i det här landet spelar spöken en stor roll i vardagen. Kremeringsplatsen är en slätt kantad av träd med två väggar i mitten mellan vilka kremeringen ska ske.

Waterlanders

Vid entrén finns en liten rund öppen byggnad som fungerar som serveringsplats för kalla drycker för de närvarande. På vänster sida finns bänkar med tak för att skydda mot solen, men på höger sida får besökare klara sig utan det taket. Båren är placerad i närheten av dessa väggar och en del människor staplar veden som finns mellan väggarna upp till toppen av dem. Föraren av bilen med högtalare visar sig vara en sorts ceremonimästare och uppmanar de nära anhöriga och lokala notabiliteter att sätta in sina erbjudanden på ett bord som dukat upp för detta ändamål.

Vissa munkar, klädda i sina traditionella orange dräkter, leder bönen och offergåvorna hamnar sedan i sin pickup, ett mycket passande namn för en sådan bil.

Då kommer ögonblicket för det sista farväl. Locket tas av kistan och alla går förbi kistan för att ta ett sista farväl. Det slår mig att det knappt finns någon sorg alls. Bara två personer kan inte hålla tillbaka tårarna.

Den avlidna kvinnans unge make spelar vattenlänningarna ett spratt och jag som anhörig utomstående kan inte heller kontrollera mina tårar. Efter avskedet placeras kistan mellan väggarna på bålet av några män och det färgglada staketet ligger återigen ovanpå kistan. Från denna struktur sträcks en metalltråd till de omgivande träden och användbarheten av denna kommer att bli tydlig för mig senare. En man med en yxa i handen klättrar upp, öppnar lådan och ett kraftigt yxslag följer.

Lyckligtvis informerade Shan mig i förväg; bredvid den avlidnes huvud ligger en kokosnöt och den är kluven. Symboliskt måste kokosmjölken som släpps ut rena ansiktet på den avlidne.

Sedan börjar själva kremeringen och det kommer att ske på ett verkligt spektakulärt sätt. Fem 'missiler' är fästa på metalltråden som går från kistan till fyra omgivande träd. När en av dessa projektiler antänds, rör den sig brinnande och dånande över metalltråden, tänder nästa projektiler och slutligen den sista och femte projektilen som slutligen antänder pappersdekorationerna på staketet. Det hela tar eld och faller sakta ihop för att antända veden. Då är det dags för de närvarande att gå.

När jag åter ser tillbaka på det här rummet ser jag att elden har vuxit en hel del och att de omgivande träden vittnar om sin sorg och alla släpper ner ett antal löv.

Är det den stigande värmen eller är det mer mellan himmel och jord undrar jag för tillfället.