Living an Isaan (del 12)

Inkvisitorn har nu en unik möjlighet att följa medellivet för en liten Isaan-familj. Älsklings bror. Ett typiskt Isaan-liv, upp- och nedgångar, förmodligen med huvudfrågan: hur bygger man ett liv i denna underprivilegierade region? Dags för en uppföljare, The Inquisitor tar dig till det förflutna, i en modern tid, i vad som kallar sig ett modernt land.

Leva en Isaan (12)

Värmen har gripit Isan. Den kom plötsligt, dagen innan var det fortfarande en varm men behaglig sommartemperatur, bara för att slå till utan förvarning. Ingen vind, inte ett löv på träden som rörde sig och temperaturerna gick över trettiofem, på eftermiddagen till och med upp till trettioåtta. Då tystnar en person, även om man är född och uppvuxen här. Piak, Taai och PiPi måste anpassa sig och leta efter skuggplatser. De hade en ranglig fläkt, men den gick sönder, luftkonditioneringen är ovärderlig för dem, förstås.

Men de är uppfinningsrika. De begrundar djurvärlden som också stönar under värmen. Hundar, till exempel, hittar instinktivt svala platser, ibland någonstans på en fuktig markbit, eller under ett träd mot vilket låg undervegetation växer. Platser där solen aldrig kommer och jorden är något mindre varm. Familjen slår sig också regelbundet ner där, på en bambumatta. PiPi får ett stort handfat med vatten, den lille killen lyser upp. Men den dagliga rutinen måste fortsätta.

Genom Taais familj har de stora knölar av den fås till ett lågt pris. Piak har lånat en sorts malmaskin i byn för att göra frukterna små. De spred sedan ut det på en stor plastduk i full sol. De rivna knölarna måste få torka i cirka tre dagar innan de säljs. De måste regelbundet vända lite på allt, även ett jobb i full sol. Mot kvällen staplar de upp allt igen och täcker allt med en extra presenning, man vet aldrig om det kommer en dusch nu och det är skadligt för knölarna. På morgonen upprepar de hela ritualen.

Piak bygger ett bönfält på grannmarken. Tufft jobb, denna bit mark tillhör hans yngsta syster som bor i Bangkok. Och används av olika entreprenörer som soptipp för allt avfall under byggandet av De Inquisitors hus. Och för att vara ärlig, efteråt också av De Inquisitor själv för att bli av med alla obrukbara prylar. Lite i taget, det vill säga jobbar en timme och kyler ner en halvtimme, rensar han bort röran. Manuellt. Allt som kan brinna sätts i brand, spillror och annat begravs i en djup grop.

Sedan får han jobba med den där typiska "push"-traktorn. Jorden är stenhård, den är också full av rötter och det krävs mycket ansträngning för Piak att vända jorden. Två dagar av att trycka, dra och kämpa. I full sol måste temperaturen ligga långt över fyrtio grader. Piak har klätt ut sig till en ökennomad. Inte en bit hud syns, bara ögon och mun. Med oändligt tålamod lyckas han ändå förvandla tomten till en vacker bit jordbruksmark – något som De Inquisitor beundrar, han hade redan haft idén att hyra en grävmaskin och få den transporterad med lastbil. En Isaaner gör det helt enkelt för hand...

Värmen fortsätter att råda, alltså blir det gradvis varmare. De Inquisitors väggtermometer visar nu trettiofem grader från klockan nio på morgonen, på eftermiddagen går det snabbt till fyrtio. I skuggan. På kvällen svalnar det knappt. Taai och Piak fortsätter. De klipper grenar i skogen och sticker dem prydligt i rader i den välvda mjuka jorden. Sedan gödslas jorden – som de skrapar ihop i sin egen ladugård och blandar med svartjord. Den gödseln sprids mellan grenarna, och sedan sår de bönorna. Och nu måste vattnas, dagligen, mycket.

Mellan allt det där arbetet måste de också ta hand om sina två kor, men de djuren lider också av värmen. Tydligen får de kläm på det för tre kvällar i rad vägrar de gå tillbaka till sina stall lika tröga som alltid. De satte den till och med på flykt då och då, Piak måste gå efter den varje gång. Inkvisitorn trodde först att det berodde på hans tre hundar, de kan inte motstå att reta, skälla och hota djuren. För sig själv, när en sådan mastodont äntligen släpper taget om sin mildhet, hoppar glatt för att blåsa reträtten i en minut. Men Piak säger nej, det har hundarna gjort från början. Det är värmen, misstänker han. Plåttaket absorberar värmen och fortsätter att utstråla den långt efter solnedgången, de kyls inte längre ned. Det gör korna galna, väl i ladugården kan de inte ta sig ur värmen.

Familjens enda tid att svalka sig är när de duschar. Att hälla kallt vatten över din kropp fräschar upp dig. Det gör de flera gånger om dagen. Men efter sista kvällsduschen stönar det igen. Att sova i trettiofem grader är inte kul. Piaks hus har också ett plåttak - det värmer enormt hela dagen. Och nu finns det ingen mer kylning. PiPi, strax under tre år, kan knappt sova. , Så tuff, blås sedan en trasa över honom när han vaknar igen dränkt av svett.

Och alla dessa dagar letar Inkvisitorn efter coolhet. Eller i butikens fans, fint och i skuggan. Eller under taket på hans nya lager, där det blåser lätt eftersom det skapats en slags korridor med pumphuset. Han tittar ofta på familjen härifrån. Inflammerad av Piaks iver sätter han också igång med att göra klart lagret. Måla väggar, borra upp hyllor. Vilket han ger upp efter ett och ett halvt dygn. För het. Även om han tog en nydusch varannan timme, även om han svalnade i luftkonditioneringen en timme under den varmaste delen av dagen. Även om han kunde sova saligt svalt i de konstgjorda tjugofem graderna. Inkvisitorn kan bara lata sig, slåss mot värmen utan några begränsningar.

Liefje-lief och De Inquisitor har låtit PiPi sova i huset de senaste två nätterna, med luftkonditioneringen. För att den lille killen var dödstrött på dagen, på grund av värmen och knappt sov.

Att fortsätta