Du upplever allt i Thailand (32)
Bangkok 1971
När du väl har skrivit ner ett minne av vad du upplevt i Thailand och skickat det till redaktören, är chansen stor att du kommer att minnas mer från det förflutna. Det hände Paul, som berättade om sina sjöfartsresor till Thailand i avsnitt 27.
Han åkte igen, denna gång som turist, till Thailand med Neckermann. Äldre bloggläsare minns kanske att Neckermann anordnade många resor till Thailand i början av 70-talet. Kanske var det också då ordet sexturist användes för första gången.
Detta är historien om paul
Med Neckermann till Thailand
Efter de tre turerna med Koudekerk till Fjärran Östern, där Bangkok alltid var höjdpunkten, bestämde jag mig för att sluta segla. Jag gick till jobbet på en restaurang som bartender och där träffade jag Hein i baren, en kund som kom nästan dagligen för ett mellanmål och en drink. 35 år gammal var han mycket äldre än mig och chef för en stor fabrik. Vi kom väldigt bra överens och även på min lediga dag gick vi ofta ut på middag och drack tillsammans.
En sådan dag sa Hein att han ville åka på semester till solen månaden efter, eftersom han hatade den kalla vintern. "Kommer du, Paul", var hans fråga. Jag tänkte på Kanarieöarna, på den tiden var det där man gick till solen på vintern, men nej, Hein åkte till Thailand, ett resmål som ännu inte erbjöds i Nederländerna vid den tiden. En returbiljett med KLM kostade då nästan 4000 gulden, så det sa jag direkt att jag inte har råd med.
Men en ny resebyrå från Neckermann hade anlänt till Heins hörna och erbjöd prisvärda resor till Bangkok från Frankfurt: 10 dagar, flyg, transfer, hotell och frukost för 900 gulden. Så det var otroligt billigt och jag höll på att bli galen. Hein visste att jag hade varit i Bangkok flera gånger med båt och hade redan hört många historier från mig om det. Jag tyckte att tio dagar var väldigt korta, så det blev 17 dagar för 990 gulden.
Det är februari 1971. Jag är nu 20 år, på väg till en förnyad bekantskap med Thailand och, vem vet, min gamla vän från Khlong Toei.
Så först fick vi åka till Frankfurt, men det var inga problem med Heins sexcylindriga Opel Commodore som då och då körde över Autobahn i bra 200 km/h. Vi flög med en Boeing 747 Jumbo från Condor, som givetvis fick proppas med passagerare så mycket som möjligt på grund av det låga priset. Jag tror nästan 500 män, med man menar jag också män, eftersom 90 procent var män.
Vi landade på flygplatsen Don Muang, dörrarna öppnades och den varma, fuktiga luften kom in. Vi togs till vårt hotell med buss; vid Soi 3 på Sukhumvit Road korsade vi en bro över en khlong, längs vilken ett antal kor betade och anlände till Rajah Hotel. Bredvid vårt hotell låg Nana Hotel där vi fortfarande gick på diskotek och inte stannade ensamma länge.
Utforska Bangkok nästa dag. Sukhumvit Road hade några hotell som Chavalit Hotel, men också ett antal hotell speciellt för de amerikanska militära lämnarna från Vietnam. De var väldigt populära, eftersom de lät sina pengar flyga överallt, trots allt, i Vietnam kunde de inte spendera dem, och hur länge skulle de leva? På grund av dessa amerikaner fanns det också många bowlingbanor, som Ploenchit Bowl nära vårt hotell, och Hein var en entusiastisk bowlare.
Sukhumvit Road var då en lugn gata, som man kunde korsa precis så där, några affärer och barer, det fanns inga höghus. Den högsta byggnaden på Sukhumvit hade då nio våningar, med det berömda Chokchai Steakhouse på översta våningen med den bästa biffen i Thailand från Chokchai Farm.
Naturligtvis ville jag leta efter min flickvän för två eller tre år sedan, så iväg till Khlong Toei. Hade en väldigt trevlig dag där, sjömansklubben och Myggbaren fanns kvar, men min flickvän sedan dess var spårlöst försvunnen. Faktum är att ingen jag pratade med där visste hennes namn. Som tur var fanns det många andra tjejer så att jag snabbt glömde min sorg.
Och naturligtvis var vi också tvungna att besöka den antika staden eller Muang Boran för en dag, inrättad av den berömda miljonären Khun Lek, som också byggde Sanctuary of Truth och Erawan Museum, och dog år 2000. Än idag är ett besök i Ancient City definitivt värt det. Det är en enorm park i form av Thailand med många berömda tempel eller byggnader som återskapats mindre, eller rivits och byggts om här, du kan enkelt spendera en halv dag eller mer här.
Men också vägen dit var en upplevelse. Taxibilarna på den tiden var gamla vrak, föll sönder av elände, dörrarna var ofta sammanbundna med rep, inga fönster i dörrarna. När vi var på väg till Ancient City hamnade vi i ett ösregn, taxin hade tydligen inga vindrutetorkare heller, men inga problem, man kan styra med ena handen, och i andra handen en trasa för att försöka hålla fronten fönstertorka genom dörren.
Visst besökte vi också några tempel och så, men tydligen glömde vi inte bort barerna och diskoteken, för när vi åkte tillbaka till Nederländerna och stod vid Don Muang mellan alla de där solbrända människorna för att checka in fick vi flera gånger frågan om vi var sjuka hade varit, vi var fortfarande så vita.
Neckerman kallades då också Neuckermann, eftersom de ofta erbjöd resor inklusive en thailändsk flickvän.
Jag minns att dåtidens feminister demonstrerade mot Neuckermann.
Jag åkte till Thailand för första gången 1978. Oförglömligt. När jag tänker efter så är det få ställen i världen jag har besökt, och det är ganska många som har blivit roligare.
Hur som helst så var det hela mycket mer avslappnat... du hade mycket mer frihet... det var mycket mindre kontroll... allt var mycket mindre komplext och mycket mer mänskligt. Handeln hade ännu inte tagit över allt. Nu måste allt tjäna pengar.
Jag minns fortfarande när jag fick en vän som kom till Belgien i mitten av 80-talet med turistvisum... hur enkelt och lätt det var på den belgiska ambassaden i Bangkok. Det var till och med roligt och väldigt mänskligt. Jag minns att min vän gratulerades till sitt visum och att personalen önskade henne en trevlig semester. När jag jämför det med de historier jag hör nu.
Mitt första dubbla turistvisum var bara att fylla i ett papper (namn på födelsedatum och ett foto) och två timmar senare fick jag mitt visum. Det var då en vänlig gammal thailändsk man på ett unket kontor, ambassaden var mycket mindre.
Världen har förändrats mer under de senaste 40 åren än under de föregående 500 åren.
Nana Hotel var/är soi 4. Soi 3 är där Grace Hotel ligger och där Neckerman-turisterna bodde plus en annan holländsk turistorganisation (jag glömde namnet). Många, om inte alla, lämnade inte sina rum, var fulla och bytte flickor dagligen. Det var 200 tjejer i kaféet och sedan fanns det en nattklubb på hotellet som var öppen till 0400:1976, så det fanns gott om val. Det var 0400 och det var utegångsförbud från midnatt till XNUMX:XNUMX. Det var gyllene tider.
Hotell i Grace och Malaysia var kända och ökända på 70-talet.
Malaysia hotell finns i alla fall fortfarande kvar.
I Bangkok finns det fortfarande några hotell kvar från Vietnamkriget.
Dessutom ett stort antal korttidshotell där thailändarna ofta bodde.
Parkeringsplatserna var avskärmade med dukar så att det inte gick att se vem besökaren var.
Jag minns också att det på Sukhumvit fanns ett kafé som hette Thurmae.
Det låg i en källare och man fick gå in genom baksidan.
Det var alltid trångt där efter 02.00:XNUMX eftersom tjejerna från Soi Cowboy som inte hade skaffat en pojkvän gick för att prova sina chanser där den kvällen.
Den kunde hålla 100 till 200 personer och jag tror att den stängde klockan 06.00:XNUMX
Senare revs den och en ny Thurmae byggdes under Ruamchitt Plaza Hotel.
Dessa fick också stängas 02.00:XNUMX, så att gammalt mys sedan dess har aldrig kommit tillbaka.
Tänk tillbaka på det med glädje eftersom det alltid var en avslappnad och trevlig atmosfär.
Jag besökte Grace för tio år sedan. Det fanns nästan bara araber där. Jag vet inte hur det ser ut nu, tio år senare. Jag är sällan i Bangkok längre och då bara för att jag måste och jag vill åka hem så snart som möjligt.
Den andra reseorganisationen var Christoffel Travel, en belgisk organisation som gjorde mycket i Nederländerna med Holland International. Var i Grace för första gången 1967, när det ännu inte fanns några araber, de kom senare. Neckerman tjänade botten av marknaden, som senare förändrades totalt.
Grace var ökänd bland flickorna för räden. Om de hyllade en gataxi istället för en hotelltaxi i sällskap med en farang riskerade de att bli utpekade. Det blev Lumpini tikkoek.
Grace blev över från Vietnamkriget precis som Park, Prince, Nana, Rex etc.
Ett hotell hade byggts på Phuket, Patong Beach Hotel och Pattaya hade redan förstörts av GI.
Hua Hin hade två hotell under dessa år. Järnväg kostar 120Bht per natt, med luftkonditionering 350!
Det var en rolig tid.
Endast de människor som kan jämföra det förflutna med nuet kan förstå vad vi talar om. Det enda jag faktiskt tycker är mycket bättre nu är kommunikationsverktygen. Du kan nu kommunicera med vem som helst från var som helst i världen på ett billigt och enkelt sätt. Det är i och för sig fantastiskt, men den stora nackdelen är att du aldrig är riktigt borta igen. I själva verket är du inte längre helt utanför det. Din brevlåda och dina dagliga bekymmer följer dig vart du än går. Att verkligen komma bort från allt har blivit omöjligt. Man filmas i alla fall också överallt på kamera. När du kommer tillbaka från andra sidan jorden har du knappt något att säga eftersom alla redan är informerade om allt.