Ramakien: det thailändska nationaleposet med indiska rötter

Hanuman (apgud) kämpar mot Thotsakan (jätte).

Ramakien, den thailändska versionen av det indiska Ramayana-eposet, nedskrivet från sanskrit av poeten Valmiki för mer än 2.000 XNUMX år sedan, berättar den tidlösa och universella historien om konfrontationen mellan gott och ont.

Berättelsen spreds från Indien till khmererna någon gång på XNUMX- eller XNUMX-talet och det är säkert att fragment av Ramayana var kända i den tidigare khmeriska vasallstaten Sukhothai så tidigt som på XNUMX-talet. Och inte bara där, för den här historien om tillit, ära, stolthet och förlåtelse, utan också om mänsklig svaghet och misslyckande, fångade i hela Sydostasien och har många lokala varianter.

Det fantasifulla eposet blev nära sammanflätat med thailändsk historia och kultur under de följande århundradena. Och det är verkligen ingen slump att Ayutthaya fick sitt namn efter det fiktiva kungariket Ayodhya från berättelsen. Denna legend har också satt djupa spår i populärkulturen. Således vill thailändsk folklore att Ramakien ska ha magisk potential. Den som läser texten sju dagar och sju nätter kan bönfalla om regn från himlen i tre dagar och tre nätter.

Den långa lästiden borde egentligen inte förvåna oss eftersom vi vet som ett etablerat faktum att recitera hela Reamker, den kambodjanska versionen av Ramakien, tar i genomsnitt mer än 50 timmar. Moderna utgåvor av Ramakien har i genomsnitt över 3.000 XNUMX sidor... Populär uppfattning hävdar också att det räcker att bara läsa en vers av Ramakien för att få en manlig efterträdare, medan fattiga läsare kommer att samla rikedomar och de som har gått vilse andligt kommer att bli renade.

Sedan installationen av Chakri-dynastin 1782 identifierar sig varje siames och thailändsk kung med hjälten Rama genom att anta detta namn. Den enda kända fullständiga versionen av Ramakien skrevs under överinseende av kung Rama mellan 1797 och 1807. Det var också tack vare denna monark som eposet avbildas i 178 hisnande väggmålningar vid Wat Phra Kaew, Emerald Buddhas tempel, landets andliga centrum. Rama II anpassade sedan berättelsen för uppträdande i Khon-dramerna.

Hanuman den vita apan. Ramakian (Ramayana) väggmålningar i Temple of the Emerald Buddha i Bangkok.

Phra Ram - i den indiska versionen Rama, en inkarnation av den hinduiska guden Vishnu - är i Ramakien en inkarnation av Buddha och symbolen för den dygdiga hjälten. Han är son till kung Tosarot och arvtagare till kungariket Ayodhya. En ljus framtid väntar honom, men han blir offer för sin svartsjuka styvmors basintriger. På grund av henne är Phra Ram förvisad från kungariket i fjorton år. Han lämnar i sällskap med sin fru, den vackra Naang Sida (Sita, i själva verket inkarnationen av gudinnan Lakshmi) och sin trogna bror Lakshman. De försöker försörja sig i den magiska Himapan-skogen, men sedan blir Naang Sida kidnappad av den onde Tosakan, demonkungen med tio ansikten och tjugo armar från Longka (Sri Lanka). Han tar henne till sin ö och hoppas kunna gifta sig med henne.

Bada Naang Sida

Bröderna går efter dem och stötte på vägen in i Hanuman, den vita apguden som erbjuder sig att hjälpa dem. Med hjälp av Hanuman lyckas bröderna få stöd av Sukrip och Chompupan, två apkungar som befaller en mäktig armé och marscherar med bröderna mot Longka. De bygger en stenväg genom havet från stranden och belägrar Longka och utkämpar heroiska strider mot demonerna i Tosakan. Demonerna lider nederlag efter nederlag och när äntligen alla mästare i demonkungen har bitit i sanden, har Tosakan inget annat val än att utkämpa den sista duellen med Phra Ram. En duell som slutar i Tosakans död. Phra Ram kröner sin allierade Piphek, den landsförvisade brodern till Tosakan, kungen av Longka och återvänder sedan till Ayodhya med Naang Sida för att bestiga tronen. Slutet gott allting gott...