Central Retail blir global
Vem känner inte dem Thailand etablerade varuhus i Central, Zen och Robinson? Det hela låter lite engelskt och speciellt med Robinson har man en känsla av att man har att göra med ett västerländskt företag.
Mycket fel, eftersom alla nämnda företag är en del av Central Retail Corp., ett av Thailands största detaljhandelsföretag.
Expansionsbehov
Du hittar Central Retail-butiker i nästan alla större städer i Thailand. Det finns knappast några expansionsmöjligheter för varuhussektorn i det egna landet, eftersom thailändarnas disponibla inkomst är ett problem som även andra thailändska företag har att brottas med. Den enda utvägen för expansion är utomlands. Tidigare var Central Retail redan ute efter att expandera i Kina, men de fyra varuhusen fungerar betydligt mindre framgångsrikt där.
Rinascente
I maj 2011 förvärvades italienska La Rinascente, en 150 år gammal modebutikskedja med elva filialer i storstäder som Rom, Milano, Turin, Florens, Palermo, Monza och Genua, av Central Retail för 260 miljoner euro. De vill utöka kedjan ytterligare i Italien, men det finns även planer på att öppna filialer i Jakarta, Vietnam och Myanmar.
Historien
Central Retail är en del av Central Group och ägs av familjen Chirathivat, rankad 4:e rikaste i Thailand på Forbes-listan med ett uppskattat nettovärde på 4.4 miljarder USD.
Allt började 1927 när Tiang Chirathivat lämnade ön Hainan i södra Kina för Thailand vid 22 års ålder. I Thonburi-distriktet i Bangkok började den unge Tiang sälja kaffe och tidningar. Det gjorde honom ingen skada, för 1957 öppnade han sitt första varuhus tillsammans med sin äldsta son Samrit. Tiang hade tre fruar och inte mindre än 25 barn med sig, varav ett femtiotal för närvarande är anställda inom koncernen.
Till gruppen hör förutom de nämnda varuhusen även de välkända Power Buy elektronikbutikerna. Tops stormarknader, som nu har utökats till 217 butiker, som en gång tillhörde den holländska Ahold-gruppen, ägs nu också helt av Central Retail. Bokhandlar och järnaffärer, inklusive Home Works, visar företagets mångfald
Det är som den thailändska utgåvan av American Dream: från papperspojke till miljonär.
Då är nästan varje köpcentrum i Thailand för hälften av den här familjen. Lägg därtill Sizzlers och Swensen och Pizzacompany (jag kan ha fel), de har alla en ägare och då har man ca 1% av köpcentrumen som alla har samma ägare.
Det är då hög tid för butiker som Aldi att ge konkurrens, annars blir thailändaren helt utlämnad till dessa supermakter.
Sizzler, Swensen och Pizza Company tror jag tillhör MINOR, ett annat börsnoterat företag. Som för övrigt ägs av en amerikan som har bytt ut sin amerikanska nationalitet mot en thailändsk.
Men det är sant att det tenderar att råda brist på konkurrens på den thailändska marknaden. Det finns cirka 50-100 thailändska kinesiska familjer som styr Thailand; de känner alla varandra och gör (bakrums)affärer med varandra.
Affärslivet bestäms därför till stor del av thaikineserna, medan armén och polisen traditionellt har dominerats av thailändare. Men i hela Shinawatra och Red/Yellow divisionen har det status quo utmanats lite.
Det är rätt från den där amerikanen som driver restaurangkedjorna, det har jag hört förut. Han lyckas driva schyssta restauranger som fungerar enligt västerländsk standard. En thai kan inte göra det någonstans för då gör personalen bara som de känner för och blir det fel så är det mai ben rai.
Thailändarna må vara så stolta över att de aldrig har varit ockuperade av andra länder, men under tiden är de under de här utlänningarna som kontrollerar köpcentra.
Jag förstår inte hur de lät det komma så långt. Enligt min erfarenhet är det bara väldigt unga människor som är knappt utbildade som jobbar i alla nämnda butiker/restauranger. De jobbar där (på Powerbuy och Homeworks till exempel) på provisionsbasis och det märks eftersom de är väldigt påträngande. Homeworks är ett slags marknadstorg där de stora varumärkena hyr en del av butiken och sedan inrättar egen personal. Denna personal får bara sälja sitt eget varumärke och gör sitt allra bästa för att göra det. Säljarna faller över varandra för att ge råd om sitt varumärke så att de hämtar bonusen.
Jag har ofta upplevt att jag i till exempel läxor inte ser priset listat, när jag frågar personalen så ringer de argt, bjuder på en stol och efter 5 minuter får man höra ett ganska högt pris som jag inte vill köp det. På andra håll hittar du samma produkt för nästan hälften, men för det måste du shoppa runt och jämföra och begära priset överallt och det har en thailändare ingen tid eller vett för.
Säljarna föredrar att småprata med varandra hela dagarna istället för att se till att en kund lämnar butiken nöjd.
Nyligen var jag och handlade i varuhuset i Siam Paragon när 2 anställda lekte vilt. De såg mig inte komma och jag fick ett fullt slag i grenen av en lekande försäljare. Solly sir var hans svar och de fortsatte glatt att leka.
Servicen i butik är mycket varierande. Det som också slår mig är att det ofta finns ett överskott av butiksbiträden. Arbetslösheten i Thailand är kanske bara 2 till 3 %, men jag får ofta intrycket av att företag och butiker sysselsätter för många människor. Jag tror att det beror lite på att det är lite prestige att anställa många människor också i Thailand. Men den ineffektiviteten förs förstås helt enkelt över på kunden.
Kära Thaitanic,
Det gör mig lite yr. Så du har Thai Thai, Thai Chinese, även kallad Sino-Thai, en thailändsk amerikan och vad ska jag kalla min son, en loeg khreung? En cheese head Thai? Kom igen, låt oss kalla dem alla thailändska, om det är deras nationalitet, utan att nämna deras etniska ursprung, om det inte är strikt nödvändigt. Detta är också av yttersta vikt för min sons framtid. Om han väljer att stanna här vill jag inte att han någonsin ska ställas till svars för sitt halvt holländska ursprung.
Glöm inte heller att det knappt finns några thailändare. Nästan alla thailändare är av blandad härkomst, vilket går tillbaka århundraden.
Tino, igår gick min fru och jag runt i parken när 3 thailändska barn gick mot oss. En tjej på säg 3-4 år tittade på mig med stora ögon och hon till sin bror: åh det är en riktig fallang. Vi var tvungna att skratta för ja, finns det inte riktig fallang i Thailand?
Vem bryr sig om vad du heter? För mig är en Chino Thai en kines, en vit Thai som på TV är en halvblodsfarang eller halvblods Thai, vad du vill. En brun thai är en thai för mig. En vitmålad thai är en sminklåda för mig.
Kära Tina,
Jag tog upp det bara för att jag tror att det i Thailand (till skillnad från Indonesien och Filippinerna, till exempel) är en ganska god harmoni mellan ättlingar till kinesiska immigranter och ättlingar till de cirka 50 stammarna (om jag har rätt) från vilka den ursprungliga thailändska befolkningen existerar. Men jag tror att det uppnås genom en viss maktbalans, i det här fallet mellan näringsliv kontra polis och militär. I det långa loppet blandar vi alla (rasmässigt), det är därför som forskare redan talar om "mockamannen". Men på kortare sikt tycker jag att vi ska se till att det inte blir för mycket avundsjuka mellan vissa etniska gränser, även om de gränserna säkert kommer att falla sönder med tiden. Naturligtvis gör det oundvikliga i vårt öde inte blandningen mindre komplicerad, vilket din son kan intyga. Men i själva verket, på teorin att vi alla kommer att blandas, drar han de (oundvikliga) glödande kolen ur elden för sina ättlingar...
"Tiang hade tre fruar och inte mindre än 25 barn med sig, varav ett femtiotal för närvarande arbetar inom gruppen"
Detta verkar matematiskt felaktigt för mig 🙂
Lou, du har helt rätt. Jag formulerade det bara fel. Det finns fortfarande ett 50-tal familjemedlemmar som arbetar i företaget. Så bland annat Liangs barnbarn igen.
Joe, du bor definitivt inte i Thailand. Han hade 3 fruar, men det står inget om hur många mia nois. Om Mia Nois hade barn skulle de också räknas, om än inte officiellt.
är bara en mycket asiatisk kedja, som också är närvarande och välkänd i alla omgivande västernorienterade länder runt Th. Mer en sorts V&D.
Tookie borde läsa lite bättre - dessa köpcentra är därför i sino-thaiernas händer.\
Tesco är 50/50 engelsk-thailändsk (den gamla Lotus) och BigC (inklusive gamla |Carrefour) är 50/50 av fransmännen (casino hade en gång Superboer-butikerna i NL) och thailändaren som en gång startade BigC - och sedan upptäckte att de hade inte ätit så mycket ost från stormarknaderna.
Lotus-kedjan expanderar nu också avsevärt i Kina - medan Tesco nu är en stor konkurrent där - precis som Carrefour (är vinstgivaren för CF)