Många tvångsarbetare från Burma Railway fick aldrig förmåner
Jag har känt två personer som tjänstgjorde som tvångsarbetare på Burmas järnväg har jobbat. Den ena var en god vän till mina svärföräldrar och den andra far till en god vän.
Jag har pratat med dem båda en gång, men jag kände dem inte tillräckligt väl för att prata om upplevelserna i Thailand/Burma. Jag lärde mig också av deras omgivning att de absolut inte ville prata om det, det var något eget. Det är till och med troligt att deras fruar aldrig visste vad dessa män gick igenom.
När jag kom till Thailand första gången 1980 hade min flickväns pappa precis gått bort och tog hemligheten med Burmas järnväg till sin grav. Jag åkte till Kanchanaburi för första men inte sista gången.
Jag har besökt museerna och ett antal krigskyrkogårdar och varje gång jag går gör det ett väldigt, väldigt djupt intryck på mig.
Båda männen hamnade någorlunda bra efter att de återvänt till Nederländerna, om de använde sig av ett kompensationssystem är okänt för mig. Det är därför jag uppmärksammar er på en dagstidningsrapport om denna möjliga fördel. Det kanske bara handlar om ett litet belopp (cirka 250 euro), men det borde ändå tjäna som tröst för de inblandade, överlevande och deras anhöriga, för de fruktansvärda förhållanden som drabbats.
Läs artikeln här, som den står idag i Volkskrant: http://goo.gl/J59Ltq
Idag 9 februari 2015 på TV-programmet ett inslag om detta. Det blir inte mycket annat än ett erkännande för de sista personerna som är kvar i livet. Det betyder mycket för dessa människor eller släktingar.
Vi har själva besökt det flera gånger och det gjorde ett djupt intryck på oss.
Ännu värre... KNIL-soldaterna fick aldrig lön för den period de vistades i lägren som krigsfångar.
fre Gr. Jan.
som min far som var värnpliktig i KNIL och senare som krigsfånge på järnvägen i
arbete betalades aldrig för 4 år och senare när han var tvungen att åka tillbaka till Nederländerna för att Indonesien blev självständigt - han var tvungen att betala tillbaka båtresan och även ombordstigningskostnaderna
i Nederländerna
Min farbror överlevde också järnvägen, men fick betala tillbaka sin förlorade militärutrustning när han återvände till Nederländerna. Inom ett halvår emigrerade han till Kanada eftersom han var mycket imponerad av den nederländska regeringens DÅLIGA vana.
Liksom min far, som arbetade på ett postkontor, varnade han judar där en razzia var på väg att äga rum. Han hamnade i det ökända Camp Amersfoort, sattes i arbete på en flygbas i Tyskland, som regelbundet bombades av allierade. Han flydde till NL och gömde sig.
Tills några år före sin död, vid 89 års ålder, var han mycket traumatiserad av allt elände som han utstod, lycklig, äntligen, äntligen fann han frid.
Han erkändes inte som krigsoffer, fick därför inga offerförmåner, den bombade flygbasen i Tyskland fanns inte på kartorna som var kända vid den tiden!
Bara 50 år gammal! efter andra världskrigets slut fick han erkännande och fortfarande offerstöd, fram till dess släpptes hemliga dokument från Tyskland, som också visade att det fanns en flygbas där han var anställd.
Tyskarna har ännu officiellt bett honom om ursäkt för lidandet.
NicoB
Tråkigt att det ska ta så lång tid. Jag var där förra veckan och läste i museet vid Hell's gate att 200.000 70.000 personer från regionen också jobbade där. Förmodligen frivilligt, men under samma villkor som krigsfångarna. Av dem uppskattningsvis 90.000 XNUMX till XNUMX XNUMX dog. Jag sa till min vän att hon var helt tom och har fortfarande universitet. Har aldrig hört talas om det. Är det någon som vet om det finns någon uppmärksamhet på detta här i Thailand? Monument eller något? Skulle inte se malplacerad ut.
Kära Klaas.
Till och med mina två styvbarn (son och dotter) tog examen från två olika Unis i Chiangmai CMU och PAYAP för några år sedan.
Har aldrig hört talas om Burma Railway.
Min styvdotter och hennes man bor till och med i Nakhom Pathong nu.
Och det är inte långt ifrån där hela historien utspelade sig.
Så du ser igen det lever (TYVÄRR) inte med den thailändska befolkningen.
Jan Beute.
När jag reste till Thailand för första gången för mer än 30 år sedan bad min far mig att leta i Kanchanaburi om jag kunde hitta graven till hans bror som dog där.
Kanchanaburi, det är i Burma, jag ska inte dit, men när jag var i Bangkok pratade jag med en taxichaufför och han tog mig till kyrkogården i Kanchanaburi.
På kontoret där skrev jag ner namnet på min fars bror och lite senare stod jag framför en grav med mitt efternamn på, vilket då föreföll mig väldigt konstigt.
Bilder tagna och min pappa blev jätteglad när han fick dem av mig.
Jag har inte hört något om någon ersättning, men det finns en gata i byn Olst uppkallad efter honom, Egbert Veerman-gatan.
realist
Allt som thailändarna inte har spelat en härlig roll i glöms snabbt bort, även om det är en del av deras egen historia. Ditto, smuggling av smaragder, trä och antikviteter från Kambodja: ingen thailändare vet något om det.
Fråga en thailändare om historien om khmerernas eller burmesiska eran, när Siam var lite mer än några få underordnade byar... och de kommer att stirra på dig med misstro.