Thanong Pho-arn (Foto: Bangkok Post)
Fackföreningar i Thailand har alltid motarbetats av staten och har sällan spelat en roll för att förbättra arbetsvillkoren för thailändska arbetare. Detta gäller i mindre utsträckning för statligt ägda företag. Försvinnandet av fackföreningsledaren Thanong Pho-arn i juni 1991 är en symbol för detta.
Thanong Pho-arn
Thanong Pho-arn var en facklig ledare för statligt ägda företag, ordförande för Federation of Thai Trade Unions och vice ordförande för International Federation of Free Trade Unions. Den 23 februari 1991 arrangerade den högsta befälhavaren för kampklagomål Suthorn Kongsompong (far till nuvarande arméchef Apirat Kongsompong) och arméchef Suchinda Kraprayoon en kupp mot Chatichai Choonhavans regering och tog att regera som Nationella fredsrådet, NPKC. Kuppmakarna ville bekämpa korruption, förbättra administrationen och skydda monarkin, med hänvisning till hotet om mord på XNUMX-talet.
Kort efter tillträdet förbjöd juntan all facklig verksamhet. Thanong motsatte sig öppet denna uteslutning av fackföreningar i det offentliga området och uttalade sig i starka ordalag mot militärens maktövertagande och utropandet av undantagstillstånd. I början av juni 1991 organiserade han en demonstration på Sanaam Luang. Han blev förföljd under den tiden efteråt och han mottog även mordhot per telefon.
Thanong planerade att delta i Internationella arbetsorganisationens (ILO) årsmöte i Genève i juni. Inrikesministeriet skrev ett brev till honom som förbjöd honom att närvara vid det mötet. Thanong hade för avsikt att trotsa den ordern. Han sa till sin fru, Rachaneeboon, att "...om han inte svarade på tre dagar skulle han ha blivit arresterad, och om det hade varit mer än sju dagar skulle han vara död..."
Den 19 juni 1991 försvann Thanong. Hans bil med tecken på bråk hittades tom framför hans kontor. Det fanns också insulininjektioner han behövde för sin diabetes. Den biträdande inrikesministern sa att Thanong förmodligen hade flytt från sin fru och familj.
En polisutredning visade ingenting. Efter Black May-upproret 1992 som avsatte general Suchinda och orsakade dussintals dödsfall, inrättade Anand Panyarachuns regering en kommitté för att utreda Narongs försvinnande. Efter två månaders utredning kom den kommittén till slutsatsen att det inte fanns några som helst indikationer på vad som hade hänt Narong. Hon vägrade dock att släppa hela rapporten. Samma förfarande följdes av de två parlamentariska utskotten 1 och 1993. De internationella fackliga organisationerna stödde Narongs änka och deras två små barn ekonomiskt.
En kort och ofullständig historia om fackföreningar i Thailand
Fram till omkring 1950 bestod arbetarklassen i Siam/Thailand till största delen av ursprungligen kinesiska migrantarbetare. Det växte under kung Chulalongkorns regering (Rama V, 1868-1910), främst på grund av de ökande offentliga arbetena som vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Befolkningen i Bangkok bestod då av 30-50% personer av kinesisk härkomst. 1910 var det en storstrejk som förlamade Bangkok och skrämde kung Vajirawuth (Rama VI, 1910-1925)). En anti-kinesisk atmosfär uppstod, till exempel i en lag från 1934 som beordrade att hälften av arbetarna i risbruken skulle vara riktiga thailändare.
Efter 1950 stoppades invandringen från Kina och fler thailändare, om än fortfarande i ett litet antal, anslöt sig till arbetskraften. Befolkningen ökade kraftigt vid den tiden, men det fanns fortfarande tillräckligt med mark att odla för att ta emot i synnerhet jordbruksbefolkningens tillväxt. Mellan 1970 och 1980 försvann den möjligheten och dessutom ökade industrins andel av den thailändska ekonomin, som ibland växte med mer än 10 %, snabbt. Allt fler människor från periferin gick till arbete i de nya fabrikerna i Bangkok med omnejd, först under de perioder då jordbruket stod stilla och senare även mer permanent.
Denna utveckling främjade vidareutvecklingen av fackföreningar som först växte fram på 1-talet, till exempel inom järnvägar och spårvagnar i Bangkok. Efter andra världskriget ökade den snabbt i storlek. Till exempel var det den 1947 maj 70.000 ett möte med XNUMX XNUMX arbetare från risbruk, sågverk, hamnarbetare och järnvägar.
En vändpunkt kom när general Sarit Thanarat tog makten 1958. Han förbjöd all verksamhet av fackföreningar, han ansåg att arbetsgivare och anställda borde ordna arbetsvillkor i ömsesidig harmoni med Vadertje Staat. Samma sak hände 1991 när general Suchinda Kraprayoon genomförde en kupp.
Efter oktoberupproret 1973 började en mer öppen och ledig tid. Medan antalet strejker innan dess var kanske tjugo, var det under denna period mellan 150 och 500 per år. Bönderna organiserade sig och krävde förbättringar av arrenderätten och äganderätten. Redan under de åren ledde detta till att ett 40-tal bondeledare mördades och den rörelsen dog efter massmordet på Thammasat University i oktober 1976 (se länk nedan). 1976 mördades också ledaren för ett socialistiskt parti, Boonsanong Punyodyana.
Facklig demonstration i Bangkok (1000 Words / Shutterstock.com)
Faktum är att alla regeringar sedan 1945 har gjort sitt yttersta för att undertrycka fackföreningarnas inflytande på regeringens politik.
Ändå antogs under en friare period mellan 1973 och 1976 en lag för att reglera den fackliga verksamheten. Många av dessa regler gäller än idag. Ett fackförbund får till exempel endast representera ett enskilt företag eller bransch i förhandlingar, och endast om mer än 20 % av de anställda i det företaget är fackliga medlemmar. Förbundet ska vara registrerat hos Arbetsmarknadsdepartementet. Ett paraplyförbund är tillåtet, men det kan inte förhandla för alla anställda tillsammans. Migrantarbetare från omgivande länder får inte gå med i thailändska fackföreningar.
Av ovanstående skäl är fackföreningarna i Thailand väldigt splittrade, det finns fler än tusen. De konkurrerar också med varandra, har få medlemmar (endast 3.7 % är medlemmar) och låga inkomster och är därför svaga och ineffektiva. Nästan 80 % av alla fackföreningar finns i Greater Bangkok, medan hälften av alla 76 thailändska provinser saknar fackföreningar. De statligt ägda företagens fackföreningar är ett undantag. De stöder vanligtvis regeringens politik och åtnjuter förmåner som en lön som ibland är 50 % högre än i andra företag och andra förmånligare arbetsvillkor.
Dessutom förde företagen en policy att utesluta aktiva fackliga medlemmar. De fick ofta sparken eller antagoniserades på andra sätt, ibland olagliga och våldsamma. Under en strejk stängdes företaget ofta för att återupprättas någon annanstans, till exempel med enbart ackord som inte omfattades av några regler.
Dessa tre element, regeringspolitik och lagar som hindrar effektiviteten av fackligt ingripande, en svag organisation av fackföreningarna själva och en licens för företag att motsätta sig facklig verksamhet har resulterat i allmänt dåliga arbetsförhållanden i Thailand. Den informella sektorn, där cirka 50-60 % av alla arbetande deltar, är också knappt organiserad och kan därför inte göra en knytnäve.
Boken om Pasuk som nämns nedan säger därför i slutet av kapitlet 'Arbete':
Arbetskrafter och organisationer blev ett politiskt spöke vars utseende hemsökte diktatorer och deras vänner.
Huvudkälla
Pasuk Phongpaichit och Chris Baker, Thailand, ekonomi och politik, 2002
Utmärkt ny artikel om de thailändska fackföreningarna
om böndernas protester
https://www.thailandblog.nl/geschiedenis/boerenopstand-chiang-mai/
För den som vill läsa mer om fackföreningar i Thailand, en nyare artikel från 2010:
https://library.fes.de/pdf-files/bueros/thailand/07563.pdf
citat från den:
Under sin långa historia har thailändska fackföreningar upprätthållit en osäker tillvaro under olika regeringar. För närvarande finns det inga tecken på en större förändring av arbetspolitiken.
Militärkuppen 2006 och återkomsten av konservativa eliter och militärer som alltid har varit misstänksamma mot arbetarorganisationer och en välfärdsstat förväntas få skadliga konsekvenser för den thailändska arbetargemenskapen. Den politiska krisen och sociala splittringen efter kuppen bidrog också till splittringen inom den thailändska arbetarrörelsen
Det ökade trycket från regional och global konkurrens på thailändska företag på grund av finanskrisen 2008 har ökat arbetsgivarnas motstånd mot fackföreningar och ytterligare försvagat thailändska fackföreningars förhandlingsstyrka.
En av de största utmaningarna för den thailändska arbetarrörelsen är fortfarande dess svaghet när det gäller interna demokratiska och effektiva strukturer, såväl som enhet och samordning inom arbetarrörelsen.
"En av de största utmaningarna för den thailändska arbetarrörelsen är fortfarande dess svaghet när det gäller interna demokratiska och effektiva strukturer, såväl som enhet och koordination inom arbetarrörelsen."
Denna avslutande mening är betydelsefull.
Om det inte ens går att bygga upp en pålitlig och kompetent representation, så är det inte konstigt att man inte blir tagen på allvar eller motarbetas?
Från mitt arbete vet jag att det under de senaste 10 åren under thailändsk regi har gjorts flera försök att bilda en yrkesförening som ska fungera som diskussionspartner med regeringen.
Tupparna (i detta fall höns) var de människor som utifrån ålder och pengar ville ha ansvaret och framför allt inte ville ha någon motsättning.
Anledningen är mer än tydlig. Det handlar mer om funktionen än om samarbetet. Samarbete ger mindre än att hitta rätt kontakter för att tjäna sina egna intressen. Eftersom detta nu är känt inser andra deltagare ofta snabbt att det inte är till någon nytta och så fortsätter den onda cirkeln.
På tal om demokrati, de gjorde verkligen allt de kunde för att tysta,
De unga kommer att göra motstånd och det med rätta
Bristen på starka fackföreningar och annat vi tar för givet gör mig ont. Men, jag är en av de där vänsteranhängarna som inte vill förstå att Taailand helt enkelt är väldigt annorlunda. Under tiden läser jag meddelanden på sociala medier i linje med F regeringen, vad ska vi göra nu? Att stanna hemma utan ett anständigt skyddsnät (betald ledighet, förmåner etc.). Det brygger på.
Din tanke spelar ingen roll heller Rob, för alla har sin egen grej 🙂
Läs för skojs skull är stycket i länken https://annettedolle.nl/2019/02/25/waarom-de-vakbond-een-overprijsde-verzekeringmaatschappij-is-en-haar-langste-tijd-gehad-heeft/
Det handlar ungefär om att fackföreningen ingjuter rädsla och uppehåller sig vid det förflutna.
Utan medlemmar finns ingen existensrätt och det gäller även arbetsgivare. Ingen bra arbetsgivare inga anställda. Det ultimata valet att erbjuda dig själv som anställd till en "dålig" arbetsgivare ligger hos samma anställd.
Om det till exempel visar sig att 5-stjärniga hotell lätt säger upp fast personal på grund av Covid 19, så kan dessa personer gå till SSO för en förmån i 180 dagar ( https://is.gd/zrLKf3 )
Dessutom kommer det att behöva finnas en Facebook-åtgärd där dessa ärenden rapporteras och kan reageras starkt på av de inblandade och sedan skapa internationell uppmärksamhet med risk för anseendeskada hos berörda hotellkedjor. Det Facebook-eventet kan vara en ren uppgift för dig och dina supportrar eftersom det inte är knutet till en plats.
Om berättelsen är väl sammansatt kommer jag givetvis att ge dig mitt Facebook "gilla"