Om det verkligen var det första exemplaret vet vi inte, men ambassadör Joan Boer är nu i besittning av ett exemplar av häftet Blogg om Thailands bästa.
I onsdags presenterade chefredaktören Dick van der Lugt juvelen för den holländska representanten i Thailand, i sällskap med flera författare och intresserade. Och inte nog med det, ambassadören betalade också det thailändska priset på 600 baht för häftet.
Dick beskrev skapandet av häftet i ett kort tal, varefter ambassadören i sitt svar uppgav att Thailandbloggen har förbättrats avsevärt i kvalitet under åren. Eftersom han var den första att bidra till serien "De Week van", sa han att han följde denna serie och Diary-serien noga. Han noterade vidare att thailandblog underlättar ambassadens arbete avsevärt genom att tillhandahålla information om Thailand.
Och så var det öl och läsk och vin och sill från Pim Hoonhout, nyinflugen från Nederländerna. Pim, som bor i Hua Hin, har som bekant importerat sill sedan några veckor tillbaka och som klyscha lyder så smakade de närvarande gott – med eller utan lök.
Sammantaget var det en trevlig sammankomst på ambassadresidenset, enligt uppgift ett tidigare residens för en thailändsk prins. För första gången träffades författarna, som liksom ambassadören öppnade sina plånböcker och betalade häftet. Totalt såldes 17 stycken och det är en bra start för försäljningen i Thailand som kommer igång bra först i mitten av augusti, då två Thailandsbesökare tar med sig häften i bagaget.
Ett litet fotoavtryck av överlämnandet (bilder: Gerrie Agterhuis):
[Nggallery id = 102]
Synd att jag inte kunde vara där. Som tur är var Thailandblog väl representerat av många bloggare som ansträngde sig för att ibland resa i timmar från alla hörn av Thailand. Det visar på engagemang. Thailandblog skulle inte existera utan dig.
Jag vill också tacka ambassaden för att ha anordnat detta möte.
Jag håller med om det, jag hade gärna velat vara där, men det är inte möjligt från Nederländerna. Jag förstår ett lyckat mottagande. Och ja, dagböckerna är roliga att läsa. En inblick i hur andra holländare upplever det här (eller thailändska i Nederländerna). Precis som nyheter, resereportage, diskussioner om olika frågor och ämnen. Vad är det egentligen inte? Jag gör mindre med catering/hotell/flygbolagens rapporter, men de är också värda att läsa.
Ambassaden samarbetar också fint. En lättnad jämfört med IND (som framstår som en långsam, oflexibel och ibland blunderande officiell monstrositet). Med en bra kapten, besättning och nöjda gäster är det bra segling. Både gällande TB och ambassaden. Fortsätt så!
Allt som allt ännu en speciell dag.
Först spänningen kring rapporterna om vad som kan hända i Bangkok.
Ja jag lovade så jag måste gå spökar redan kvällen innan.
Vilken tid ska jag ställa in alarmet?
Jag trodde att klockan 5 skulle vara rätt tid att lämna Hua hin med kamikazebussen klockan 7.
Lyckligtvis utan problem på väg direkt med Skytrain till ambassaden.
Portieren förstod inte så mycket av vad jag kom att göra med ett berg av sill och placerade mig i väntrummet.
Äntligen efter ett samtal i båset kända för oss alla, den mycket trevliga Mrs. Devici
att övertyga portieren om att jag borde vara i köket .
Samtidigt var det stor munterhet i väntrummet eftersom någon satt inne med en T-shirt där man kunde beställa sill istället för den välkända Chiang-tröjan som vissa holländare bär så stolt.
Efter halv tolv kom också en man för att göra en hel del oväsen eftersom ambassaden stängdes efter halv tolv, han visade sig bo 12 km bort så kunde lätt ha varit där vid 10-tiden.
Efter ingripande av en dam från passavdelningen fick mannen fortfarande hjälp, hyllning till denna dam var lämplig att hon trots allt hjälpte honom.
Senare såg jag hur han flinade segrande lämna ambassaden.
Mina tankar i det ögonblicket var, du hör hemma i den där kanalmaneten.
Under tiden ville damerna som följde med mig också köpa lite kläder, så tillbaka till Skytrain.
Jag tog ledningen eftersom hon visste redan efter att hon hade varit med mig en gång.
Denna gång som ett resultat av att de nu också vet var slutpunkten är.
För mig var det fördelaktigt, det fanns inte mycket mer tid att köpa 1 klädesplagg mellan alla de miljoner stycken som bjuds ut till försäljning där.
Snabbt i en taxi för att komma i tid för att bevittna presentationen av häftet.
Det roliga växte på plats, vi lärde känna namn från Thailandsbloggen som nu levde framför dig och till och med kunde skaka en hand.
De personerna var inte så dåliga, detta för att man ibland bildar sig en uppfattning om någon utifrån reaktionerna.
Allt som allt var jag tvungen att be om ursäkt för att jag hann med den sista skåpbilen till Hua hin i tid.
Sedan började spänningen bli hög.
Försök först ta dig till Victory-monumentet med en taxi.
Efter en halvtimme och 500 meter längre hade jag redan sett det, det skulle inte fungera, gå ut och ändå gå in i skytrain skulle vara räddningen.
Nu kom en av dagens höjdpunkter.
Det fanns ingen plats i det första tåget, jag gick för att lära mig nästa, jag såg var de flesta klev av, så det måste finnas plats.
Vid det fjärde tåget lyckades vi äntligen ta oss ombord .
Sedan fick vi reda på att vi var tvungna att flytta, OH, inte igen tack.
Nu visste jag tricket att ha så stor chans som möjligt att delta.
Det var min räddning, 2 minuter innan den sista skåpbilen gick fanns det till och med plats för oss.
Till och med jag, som alltid bromsar och styr med en förare, somnade till Hua hin.
Vi kom hem vid halv elva för att ta emot deras välkomnande av några nervösa hundar som varit barnvakter.
I det ögonblicket tänkte jag om herrmaneten redan skulle vara hemma.
Jag vill tacka vår ambassadör Joan Boer och hans underbara personal för denna framgångsrika dag.
Ett mycket lyckat möte, också trevligt att lära känna lite människor bakom kulisserna. Fortsätt så!
Och vilken trevlig överraskning när jag såg att en reaktion från mig också har placerats i detta speciella och underhållande häfte. Jag njöt av att läsa den!