På motorcykeln söderut.... (nyckelhål)

Tim Poelsma sätter sig tillbaka på cykeln med sin Nokia som en (ibland opålitlig) guide. I del 2 och även den sista delen besöker Tim södra Thailand. För en tid sedan kunde du läsa den första delen av hans berättelse här: www.thailandblog.nl/reisverhalen/naar-het-zuiden/

Tim Poelsma (71) studerade medicin. Andra året dök han inte längre upp på universitetsområdet. Han jobbade här och där och gick ut i vida världen. Tillbaka i Nederländerna tog han upp sina studier igen och avslutade dem. Tim arbetade som självständig homeopatisk läkare i många år. Efter det hamnade han i beroendevården. Han har en dotter; vännen Ee har gett honom namnet "doktor tim" med hennes överfulla nätverk. Under det namnet svarar han på inlägg på Thailandbloggen.

Tisdagen den 25 november 2014 – Jag packade mina saker och sa till receptionen att jag skulle åka. Jag hade fortfarande 200 baht i kredit för nyckeln. Jag hade fått en notering om detta vid incheckningen. Jag var tvungen att böja mig över disken för att ge den liggande receptionisten lappen. Hon gjorde sitt jobb; det var över för henne. Inte för mig. Jag slutade. Hon öppnade en låda och gav mig 100 baht. Hon tittade på mig med frågande ögon. Sedan kom ett brett leende. Men hon kunde hoppa högt eller lågt, de slantarna skulle ligga på bordet. Och det hände så småningom, men inte helhjärtat.

Samtalet skickade mig ut ur staden, obesvärad av Los Angeles-liknande civilingenjörsstrukturer. På 41:an borde det inte vara några problem att resa längre söderut. Men mätarna som skulle indikera temperaturen på motorn fungerade inte. Ett bra tag efter starten stod det fortfarande på noll. Det kan betyda att bensinlampan inte längre fungerade eftersom den också fanns där. Jag lade motorn åt sidan. När jag slår på tändningen tänds alla lampor kort. Och det var inte den trasiga, resonerade jag. En motorcykel kom fram och passerade mig i lugnt tempo. Av ljudet att döma var det en Harley. Jag startade och körde iväg. Mjuk. Jag glömde helt bort att titta på ljuset. Jag skulle fylla på närmsta pump. Då kunde jag inte bli överraskad med en tom tank för tillfället. Termometern kunde ha blivit störd eftersom regnvatten hade kommit in i den igår. Att köra gör allt varmare och motvinden kan också få vattnet att avdunsta. Jag tittade på temperaturen igen. I det ögonblicket såg jag pekaren gå upp. I samma ögonblick som jag tittade! Veckans uttalande: 'Lycka är trasigt skräp som fungerar igen.'

Samtalet sa att jag skulle bli av med 41:an. Eftersom jag ville veta vart jag skulle, följde jag instruktionerna. De tog mig till 4134:an som med tiden blev 4112:an. Denna väg är parallell med 41:an men har två körfält. Jag föredrar att köra på den här typen av vägar; telefonsamtalet började kännas bättre för mig. Det gick fortfarande fel, men jag vågade inte säga något eftersom jag krossade fönstret på Nokia. Inte på grund av ett fall i en ravin eller något, utan bara hem från ett fånigt sidobord för att jag missförstod. Han gör nu sitt bästa eftersom ersättaren är nära förestående. På 4112:an lät jag spänna kedjan igen. Igår hade jag inga som helst problem. Också på grund av regnet? I staden Ta Chang tappade telefonen den igen. Han skickade mig åt alla håll igen eller fram och tillbaka. Det var först efter ett tag som jag insåg att kilometerna räknade ner om jag bara fortsatte att följa rutten. Jag stängde av telefonen eftersom batteriet var lågt. När batteriet laddas ur helt kan det ta väldigt lång tid att ladda, ibland upp till 3 dagar. Nokia hade denna åkomma redan några veckor efter köpet.Jag tog en vägkarta från mitt bagage. Jag var nära Phumphin. Nu var jag tvungen att gå på 401:an. Det fanns faktiskt en tallrik. I Thailand, ja!

I början av 401:an kom det regn. Men så kom det. Vägen sluttade upp, ner, vänster och höger, och efter varje krön eller krök kom det en ny bild som borde ha fått mitt gamla hjärta att stanna. Höga kalkstensklippor, delvis igenvuxna men ofta för branta för det, vattenfall, floder, bäckar och annat rinnande och stillastående vatten. Träd, för kust och för val; blommar, spirar och växer. Ja växer hela vägen. Det här var den vackraste vägen jag någonsin kört. Jag fick köra ganska många kilometer innan jag kunde gå in i parken. Hisnande mil. Väl i djungeln är det pizzerior, resorter, mopeduthyrningsföretag och resebyråer som sätter tonen. Mitt i denna entré var jag tvungen att hitta en plats att sova.

På en sidogata stannade jag vid Bamboo House; ett av de äldsta företagen här. Bambuhuset hade funnits där i över 20 år. Jag fick stuga nummer 1. Jag ville duscha direkt, men duschen kunde bara ge kallt vatten. Det var inte avtalet. Damen i huset agerade förvånad, knackade på apparaten och skulle skicka efter en tekniker. Jag fick ta en varm dusch i en annan stuga. Jag åt och drack lite saker. Det var ingen förändring i kassan. Mrs. Bamboo gjorde mycket teater för att få förändring. Jag var van vid denna sydländska folklore vid det här laget och väntade tålmodigt på att pengarna skulle komma. På kvällen satt hela Bamboo-familjen på terrassen. De berättade historier för varandra. Jag tog en öl och satte mig. Jag kunde inte förstå allt på långa vägar, men det gick bättre än i början.

Kattmamman som också var på altanen fick tre ungar. Kattmamman gick som en gorilla med axlarna växelvis fram och tillbaka, så långt som en katt kunde ha axlar. Pojken gick så också. Men när de sprang blev det snubblande. Då var den där tuffheten helt plötsligt inte där längre. Fladdermöss flög i och runt huset. De flög upp vid lamporna, tappade sedan igen och fångade fallet med utbredda vingar. Gång efter gång och blixtsnabb. När jag somnade väcktes jag av en cikada med 2 gånger 200 watts uteffekt. Herregud vilket oväsen. Jag har hört det två gånger, tack och lov inte igen.

Onsdag – 26 november 2014 – Bredvid prylarna där vi gäster kunde koka kaffe såg jag en router. Internet i vildmarken? Jag tog min dator och var online nästan direkt. Och blixtsnabb också. Jag kollade några saker på nätet och bestämde mig sedan för att ta en promenad. Bambukompaniet låg delvis vid en flod som hade ristat en cirka tio meter djup klyfta. Vattnet i floden var kristallklart. Längs den lilla vägen jag gick upp för låg plastpåsar och flaskor, koppar, plastchips och godisförpackningar, tomma saftkartonger, sugrör, och det som inte fanns var inte värt att nämna. "Das hat es unter dem Adolph nicht gegeben." Den här meningen kom som en tanke från en fascistisk hjärnkärna. En annan kärna undrade hur naturen skulle förvandla all den plasten till en ny djungel? Jag gick nu på huvudvägen, vägen till ingången till parken.

På en bro över floden tog jag några bilder och gick tillbaka eftersom jag inte gick hit för den långa raden av företag på den här gatan. Jag ville stanna en natt till, men kände inte för att duscha ute hela tiden. Jag hade redan antytt att jag kanske skulle stanna längre. Eftersom jag inte fick något svar kom jag på ett knep. Jag studerade färdplanen noggrant. Personer med egen transport som vill lämna tittar på vägkartor. Knäppet fungerade direkt. Frun i huset kom till mig och sa att jag kunde flytta till stugan med den varma duschen. Ett språng framåt av fler anledningar än duschen. Jag läste lite där och tittade på Khao Sok på internet, platsen där jag var nu. För det var jag tvungen att gå tillbaka till terrassen. Jag såg vad jag hade kommit för på internet. Borde jag stannat hemma? Jag tror inte det. Jag kommer att gå till denna plats många gånger nu på internet. Och inte bara på internet för jag är helt blåst från vägen hit. Khao Sok sägs vara den äldsta regnskogen i världen.

Efter lunchtid började det regna. Jag kunde inte göra så mycket annat än att äta och dricka och läsa. Jag ringde Ee. Hon blev påkörd av en moped med en berusad farang på. Hennes fot gör väldigt ont, men är inte bruten, eftersom det sågs på bilden på sjukhuset. Hon berättade något om skolavgifterna för barnen, en historia som jag inte riktigt kunde följa. När jag gick och åt middag den kvällen hade de kaklade trappstegen till mitt hus blivit väldigt hala på grund av regnet. Jag kände att jag halkade. Inget ledstång. Kolsvart. Jag kunde bara gå stegen med fallet. Med ett ruttet tempo sprang jag in i ett blött träd. Trädet gungade och jag blev blöt och jag hade ingenting. Jag blev väldigt chockad, för det kunde bara ha blivit fel på den där kaklade betongtrappan.

Torsdagen den 27 november 2014 – Jag lämnade Bambuhuset vid åttatiden på morgonen. 401:an tog mig till norra söderväg nr 4. Jag körde mot Ranong. Jag bestämde mig för att stanna i Chumpon igen eftersom det är ungefär halvvägs till Hua Hin. I början av väg 4 såg jag hela tiden affischer på en plats där man kan dyka till ett sjunket krigsfartyg. Ett vrak från andra världskriget. Den här vägen var verkligen vacker. Men han kom inte till 401:an. Jag borde inte ha åkt dit, för efter det verkade allt vara en besvikelse.

Nära Ranong blev det mer slingrigt och kuperat. I Ranong åt jag frukost. Jag gjorde det på ett ställe där jag såg en farang äta. Vi började prata. Han kom från München och bodde nu här. Hans flickvän drev restaurangen där vi var vid den tiden. Berättelserna om allt det regnar i Ranong är sanna. Vägen till Chumpon är en fest för motorcykeln i början. Upp, ner och vänder. Kort sagt en milslång berg-och dalbana. Lyckligtvis, efter den narcissistiska 401, kunde jag fortfarande njuta av andra vägar. På Chumpon ringde jag Ee. Om hon hade mycket problem med foten skulle jag köra hem. Det föredrog hon, för foten gjorde väldigt ont, så det gjorde jag. Jag kom till Hua Hin utan problem. Jag njöt verkligen av resan till söder, men jag var också glad över att vara hemma igen.

Förlåt lunga Addie, jag försökte men naturen vände sig emot mig med okontrollerbart våld. En annan gång bättre.