En utländsk lärare i Thailand...
För ett tag sedan skrev en bloggkommentator: "Som utländsk lärare i Thailand har någon råd med lite eller ingenting i Thailand." Som föreläsare vid ett universitet i Bangkok känner jag mig tilltalad eftersom kommentaren är direkt felaktig.
Förslaget kommer att man inte har råd med någonting FÖR ATT man är utlänning och jobbar här, i det här fallet som lärare. Jag misstänker att skribenten implicit menar att detta gäller alla utlänningar som arbetar i Thailand i vilken organisation som helst. Och det är också uppenbart felaktigt.
Låt mig begränsa mig till den akademiska miljön i Thailand eftersom jag vet mest om den; både egna erfarenheter och erfarenheter från andra utländska (inte nödvändigtvis holländska eller belgiska) kollegor. Felet i resonemanget är att din hierarkiska position i en thailändsk organisation (en lärare med en associera dekanus för akademiska ämnen och över ett dekanus) avgör till stor del vad du kan eller inte kan göra, säga eller skriva.
I Thailand har du offentliga och privata universitet. Dessutom kan man inom universiteten ha eller inte ha en sk Internationell College. Det här är fakulteten där all utbildning ges på engelska, där inte bara thailändska studenter studerar utan även utländska studenter. De universitet där ALL utbildningsverksamhet ges på engelska kan räknas på ena handens fingrar och (kräver) ingen internationell högskola.
Det är viktigt att titta på företagskulturen i dessa "internationella högskolor". De flesta leds av en ledningsgrupp som uteslutande består av thailändare (offentliga universitet har inget annat val eftersom utlänningar inte får inneha chefspositioner, reglerat i lag). Dessa thailändare talar förstås engelska och några av dem har fått lärarerfarenhet utomlands. (t.ex. doktorsexamen i Amerika).
Beroende på den sittande ledningsgruppens åsikter och den internationella högskolans position över hela universitetet (är det en stor fakultet eller inte; med internationell ställning ja eller nej), är företagskulturen övervägande thailändsk eller mer internationell. Det senare gäller förvisso när dekanus är utlänning, vilket är fallet vid vissa privata universitet.
Jag vågar påstå att ju mer internationell den interna företagskulturen är, desto mer har utländska lärare råd att göra, givetvis inom de thailändska reglerna inom utbildningsområdet.
Med en mer internationell företagskultur menar jag element som öppen kommunikation med personal och studenter, ett förhållningssätt till studenter som unga vuxna (och inte redan barn); regelbundna samrådsstrukturer och rapportering om dessa; likabehandling av personer (personal, studenter).
På ett relativt litet 'international college' på ett offentligt universitet där jag arbetar är företagskulturen fortfarande starkt thailändsk. Detta borde innebära att utländska lärare har råd med lite eller ingenting. Ibland verkar det så, men utseendet kan lura.
I en företagskultur som är mer thailändsk färgad är det inte så viktigt vad du gör (alla utländska och thailändska lärare gör i princip samma jobb) utan vem du umgås med, vem du är gift med, vilka dina vänner är, eller kort sagt: i vilket (thailändska) nätverk fungerar du? Ju viktigare detta nätverk är, desto mer har du råd med på jobbet. Eftersom allt detta kan låta lite akademiskt ska jag försöka förtydliga det med ett exempel.
Jag har tre utländska kollegor: ajarn (anställningstiden för lektorer vid ett universitet) Jean-Michel och ajarn Ferdinand är fransmän och ajarn Andrew är engelsk. Jean-Michel har varit gift i 30 år med en thailändsk kvinna som är dekanus vid ett universitet utanför Bangkok. Ferdinand har varit gift i 15 år med en thailändsk kvinna som tills nyligen var chef för avdelningen för Europafrågor på UD. Hon har nu utsetts till ambassadör för Thailand i ett västeuropeiskt land, så de flyttar. Andrew är gift med en thailändsk kvinna från Isan som driver två små butiker här i Bangkok.
Vad händer om var och en av de tre utländska kollegorna gör något som man inte borde göra i en thailändsk kultur, till exempel mer öppet kritiserar ett ledningsbeslut. Om Jean-Michel har problem med det, hans fru (som formellt inte har något med fallet att göra; i en internationell företagskultur skulle man säga: vad stör du dig på?) med dekanus vid min fakultet och ärendet diskuteras och ordnas.
I Ferdinands fall händer samma sak, med den skillnaden att Ferdinands fru insisterar på att saker och ting ska ordnas ordentligt; det tycker hans fru förstås asfalt Ferdinand har rätt. Om det inte händer hotar hans fru att ringa universitetets president (och SÅ har min dekanus ett STORT problem). Ajarn Andrew får höra av dekanus att han från och med nu måste hålla de kritiska kommentarerna för sig själv. Kanske kommer hans anställningskontrakt inte att förnyas nästa år utan ytterligare förklaring.
Har en utländsk lärare råd med lite eller ingenting eftersom han/hon är utlänning? Nej. I en mer internationell företagskultur i en thailändsk universitetsorganisation har den utländska läraren råd med mer och mer, naturligtvis med iakttagande av thailändsk lagstiftning. I en mer thailändsk företagskultur beror detta mycket mer på den utländska lärarens nätverk än på hans/hennes position som utlänning i sig.
Det kommer inte att förvåna dig i praktiken dekanusen vid min fakultet vidtar inga åtgärder i fallet med jean-michel och ferdinand (eftersom hon kunde få irriterande, konfronterande telefonsamtal) mot ajarn andrew. Livet, inklusive på college, måste'sanook' att stanna…..
Chris de Boer
Chris de Boer har arbetat som föreläsare i marknadsföring och management vid Silpakorn University sedan 2008.
Chris, det skulle vara annorlunda i Nederländerna. Efter år av att ha arbetat inom företagsutbildning kom jag också fram till att ett nätverk på någon nivå gav dig mer utrymme i ditt fungerande.
Jag tror att både i Thailand och i västerländska länder är skillnaden inte så stor, kanske sättet och vad.
Thailand bygger på hierarki i större utsträckning än vår, men principerna är desamma.
Tyvärr handlar det inte alltid om vad man presterar eller kan åstadkomma, utan ramarna bestämmer gränserna och det gör ibland våld för att må bra och fungera optimalt. Därför är det ibland att kompromissa och hantera de givna möjligheterna. Lite tur, var du hamnar är också en viktig faktor. Sanook är därför en stark personlig upplevelse av välbefinnande, som tar sig uttryck i en situation där uppskattning och personlig utveckling kan blomstra.
Tydlig förklaring av hur saker och ting fungerar på universitetsnivå i Bangkok. Hur det går i "provinserna" kommer inte eller knappast att vara jämförbart med hänsyn till de lägre utbildningsnivåerna. "Makten" där är begränsad till den lokala hierarkin.
I den meningen förstår jag bloggkommentaren och ditt konto visar också att (som ett exempel) Andrew hade ett väldigt stort problem.
En sådan observation här väcker bara avsky, vilket även gäller jämförande situationer vad jag beträffar
skulle vara fallet.
Den här historien bekräftar återigen att din sociala position beror på din partners sociala status. Detta visar sig i butiker, hotell och på gatan.
Jag arbetar själv inom utbildning och kan bekräfta att din partners status är betydande: på min skola i Deep South kritiseras Isaan-kvinnor. Jag borde inte dyka upp i skolan med en sambo som kommer därifrån. Men kom ihåg att vi alltid betraktas som en gäst. Man måste därför anpassa sig till den lokala kulturen till viss del.
Som föreläsare har du även en offentlig representativ funktion. I en liten, mycket konservativ-islamisk stad som Narathiwat, orkar du verkligen inte - inte ens i din privata tid - att gå berusad på gatan med en Isan-barjungfru i handen. Det dröjer inte länge förrän en student eller kollega ser dig och då kan du säga hejdå till ditt kontrakt. Om du tappar respekten för människorna på din skola är din roll som lärare över.