Ovillkorlig tillit till Buddha

Tyvärr finns det människor som bara känner till bakslag i sina liv och bär med sig en slags magnet, med vilken de bara vet hur man lockar till sig elände, loosers och rabblar, och de människorna är förstås legio i det. Thailand. Thailändaren är dock vanligtvis väldigt religiös och har en ovillkorlig tro på Buddha. En sann berättelse om en mycket god vän till min fru.

Phon, den äldsta dottern till en risbonde, växte upp med sina två systrar i en liten stad i Isan. På hennes 6^e hennes mamma sprang iväg i en amerikansk farang och lämnade omsorgen om sina tre små barn till sin man. Men hennes man blev så berusad till följd av händelsen att omsorgen och uppfostran av barnen snart överlämnades till lilla Phon. Tills hon är 20^ste år gammal tog hon hand om sina systrar och det där med en pappa som var full varje dag, slog till, kastade upp allt och så småningom fick hon ta hand om henne. Det fanns också de där stunderna när Phon inte kände för det längre och ville ta livet av sig, men hennes tro på Buddha hindrade henne från att göra det. Varje dag gick hon till templet hand i hand med sina två systrar och bad till Buddha för bättre tider.

Hennes far hade många risfält, men han sålde dem gradvis till sin familj för ett äpple och ett ägg för att köpa lao khao (thailändsk whisky). Det var därför oundvikligt att han vid ett tillfälle hittades död som en bit gammalt skräp längs vägkanten. Han hade fullkomligt druckit ihjäl sig. Något som för övrigt, särskilt i Isan, inte är isolerat. Det händer ofta att den eller den personen dricker sig helt ihjäl och det är också ganska unga gäster.

Hon hörde inget mer om sin mamma, som var i Amerika. Hon har ingen adress eller telefonnummer till henne. Under de åren fick hon lite stöd från sin mormor, men hon dog när hon var bara 15 år. Phon var därför helt på egen hand. Stugan där hon bodde med sina två systrar var inte mycket mer än en skrynklig hydda. Det var inte i byn, utan avlägset i utkanten av ett risfält, utan ljus eller sanitära anläggningar, som om de hade gömt ett gäng spetälska där. Stugan står kvar och varje gång jag kör förbi den får jag en orolig känsla av eländet som måste ha pågått inuti.

De har ingen socialtjänst som vi känner dem där. Om du inte har något, så är du verkligen utlämnad till gudarnas nåd. Det var därför knappast fråga om en värdig tillvaro. Phon såg dock till att hon och hennes systrar fick mat och kunde gå i skolan, och hon lyckades till och med sluta gymnasiet under de omständigheterna. Du kan gissa vilka uppoffringar hon och hennes systrar har behövt göra under alla dessa år för en daglig skål med ris. Inte långt efter dog hennes yngsta syster i aids. Hennes mamma har ännu i dag ingen kännedom om hennes yngsta dotters död. Jag frågar mig själv, vad är det för mamma? Ja, hon fick också lite hjälp av familjen som hade stulit hennes fars mark, men det bestod av lån, som Phon fick betala tillbaka till slanten.

I det avseendet kan de vara tuffa som spikar där och det är något jag inte kan greppa. Det verkar för mig som om ett människoliv mer eller mindre inte spelar så stor roll och det påverkar såklart alltid de fattigaste människorna som redan inte har någonting. Det var viktigt att Phon sattes i arbete så fort som möjligt och för att påskynda återbetalningen matchades hon av familjen med den första bästa farangen, från vilken hon fick mer stryk än att äta. Phon, som under tiden hade vuxit till en vacker ung intelligent kvinna, men hade blivit ganska härdad av livet, accepterade naturligtvis inte det och flydde tillsammans med sin kvarvarande syster till Bangkok. På en av de många marknaderna sålde de självtillverkade smycken i flera år. Inte en fet gryta, men de skulle kunna leva på den.

Men med kärlek ville det bara inte fungera, hon bar ut den ena farangen efter den andra. Inte för pengarna, för de var alla gäster som utnyttjade henne. Hennes kvarvarande syster hade mer tur, hon hakade på en farang och har vistats i Europa i flera år.

Under min semester träffade jag henne igen efter 3 år. Visst hade vi tagit med något till henne från Nederländerna, men hon också till oss och det berörde mig verkligen. En egenstickad halsduk och en mössa till mig och min fru och såklart även en Buddhastaty, för hon har varit Buddha trogen i alla år. Så länge jag har kommit till Thailand har jag aldrig fått något från en thailändare. Inte för att jag väntar på det, men tanken att en sådan stackars tjej (kvinna) inte har glömt dig, som berör mig. Kalla mig en känslomässig softball, men det är precis så jag är.

Hon berättade att hon hade en ny pojkvän (igen), men han var fortfarande gift med en farangkvinna. Hennes tidigare pojkvän hade tagit henne till sjukhuset och den här vännen hade tagit in henne, eftersom hon inte har någon annan att falla tillbaka på i Thailand. Jag ser henne som en syster till mig och jag flippade lite när jag hörde att hennes nuvarande pojkvän fortfarande var gift: fy fan Phon, var börjar du igen. Några dagar senare blev jag presenterad för honom och han visade sig vara en trevlig kille, som hon hade bott med ett tag. En tysk mjukvaruingenjör som gör mjukvaruapplikationer för europeiska organisationer. Trots allt elände har hon återvänt till sin hembygd (Isan), där hon nyligen började driva ett kontor med honom. Jag hoppas verkligen för henne, att hon blir glad nu, för om någon förtjänar att vara lycklig så är det hon. Buddha välsigne dig Phon.

Det här är förstås en historia av tusentals, men när du känner någon väl så påverkar det dig verkligen.

Inskickat av Fred

– Ompostat meddelande –