"Lidande på ytterdörren och thailändska makaroner"

En blåsig och kall kväll i mars.
Jag ska precis börja med den varma måltiden, efter en lång och lika kall dag på jobbet, när det ringer på dörren. Jag suckar. Alltid under middagen. Som att de bryr sig. Vilket förmodligen är.
Woman Oy öppnar ytterdörren och seglar genast tillbaka in i vardagsrummet.
Och säger: 'för dig'.

Jag förväntade mig inte annat. För det är alltid för mig. Om det inte är en granne som låter min bit sjudande kött sega för att han vill låna lite verktyg, så är det DHL-föraren som vill leverera ett paket till oss för samma granne. Och vem låter det då kallt eller så blir det också min potatis.

Mrs Oy uppfann standardfrasen "du pratar med min man" för ringsignaler, och det är slutet för henne.
Även om Máxima dök upp vid dörren, skulle hon fortfarande prata med henne på det här sättet. Men Máxima kommer inte till min dörr, och det är synd. För hon är en av få som skulle kunna stöka till min tallrik surkål med korv.

Om det inte är för mig så vet jag det direkt. För då exploderar hallen i muntert thailändskt prat och direkt efteråt kommer en av Oys flickvänner virvlande in. Oavsett om det är laddat med Tupperware-behållare, fulla av ris, grönsaker och rykande kyckling.

Den här gången är det en smal ung man med ett vilt lockigt hår som upptar min tröskel. Typ av arbetande student, med en smidig chatt och arbetsinsats som studieområde. Stora Unicef-bokstäver på hans snövita rock indikerar omedelbart vad den här tiden handlar om.

Det lockiga huvudet visar sig verkligen vara ett talvattenfall. Som direkt börjar och frågar om jag är medveten om att det finns cirka fem miljoner flyktingar, och att UNICEF skulle vilja göra något för dem. Att jag har hört talas om flyktingar i flera år, och att jag inte lever under en sten, håller jag för mig själv. För det är helt klart en inövad berättelse som skedas här, och inte menad att få en reaktion.
Förutom en ekonomisk.

Medan den unge mannen överöser mig med sin ordflod står jag bedövad i min tunna t-shirt i min egen dörröppning. Frågar mig själv två saker samtidigt: var är min plånbok, och hur mycket ska jag ge denna belägrade välgörenhetstjänare så att dörren kan stängas igen?

Därefter kan en förnyad bekantskap med min tallrik thaimakaroner börja. (Skillnaden mot vanliga makaroner är tillsatsen av en touch av Vesuvius av min thailändska kock. Efterföljande släckning nödvändig för att förhindra fysiskt Kinasyndrom.)

Den unge mannen lyckas avleda min uppmärksamhet från denna fråga genom att snabbt trolla fram en rengöringsduk. Vilket visar sig vara en bit Unicef-filt, som de delar ut på plats. Tyget påminner mig starkt om filtarna jag fick under militärtjänstgöringen. Det vill säga väldigt tunn och av en färg som du aldrig skulle ha valt själv. Något som håller mitten mellan östtysk grå och peel farmer sepia.

För en liten summa pengar kan jag ge bort en sådan bit värme och tak över huvudet, visar det sig. Under tiden minns jag var min pengapåse är och jag vill med lättnad göra en donation känd, när den unge mannen gör sitt första predikofel från ytterdörrens predikstol.

För det skulle vara riktigt tråkigt, enligt flyktingbarnets förespråkare, om man kom till en fördriven familj och då bara ett barn kunde glädjas med en så fin varm filt. Det var därför UNICEF hade beslutat att ge dem i par.
Detta ökar också omedelbart donationen med små 100%. Bra gjort. Men det irriterar mig att jag pressas mot offerblocket på ett sådant sätt.
Gåshuden på mina armar blir inte mindre.

Sedan följer det andra felet. Om jag bara skulle ge tillåtelse att öppna mitt bankkonto för en liten vårbeskärning denna månad. Och nu dyker en surfplatta upp bredvid filten, på vilken jag ska ge mitt samtycke till transaktionen.
Avsluta träningen.

För hur många gånger har jag gått in i välgörenhetsträsket på det här sättet, så fort jag märkt att det inte räckte att donera en gång? Men de samlade glatt in samma summa varje månad, och fortsatte att samla in. Och att stoppa tog mig betydligt mer ansträngning än att ge tillåtelse till entusiastiska lockiga bollar med Ipad vid dörren.

Motattacken inleds omedelbart. De fick trots allt inte längre ta emot kontanter, och de är dessutom strikt övervakade av alla möjliga myndigheter som övervakar om donationer hanteras korrekt. Att samma auktoriteter inte syns någonstans så fort jag satte min signatur och är bunden till Unicef ​​i två evigheter plus ett ekonomiskt skottår, föll mig tydligen bara som en möjlighet.

Men han kan komma tillbaka från mig så fort han har en insamlingslåda med sig, eller börjar jobba på Hjärtfonden. Jag hade ännu inte haft det sistnämnda vid dörren med en surfplatta eller långrandig historia, och fortsätter alltid med en handfull euro i bussen. Kanske en idé för UNICEF?
Till vilken jag får en slapp hand och han går en dörr längre.

Min makaroner har under tiden gått från att vara lockig varm till ljummen och ropar på en tur i mikron. Medan jag fingrar på den matberedaren för att få varm mat igen, frågar Mrs Oy nyfiket hur mycket jag donerade även denna gång.

Hon vet inte bättre än så eller så ger jag till varje snygg galning, utpressare eller bedragare med killlicens.
Nyligen till en vacker polska, som trampade med våfflor. Den här damen var mycket nöjd med de fyra euro jag betalade. Till vilket jag senare fick vind av eega, för samma våfflor gavs bort gratis på Lidl vid köp av en andra popsicle, så att säga.

Hon är därför förvånad över min modighet denna gång. Själv känner jag mig som lite av en holländsk skurk som inte ger huttrande syriska barn en varm städduk. En vinbär som snart slår sig ner framför widescreen-tv:n med sitt varma mos.

Men Oy vet också hur man snabbt kan bli av med den känslan. Genom att säga att jag redan ger tillräckligt till utländska välgörenhetsorganisationer.
Som sin äldre thailändska mamma, som trots allt bott i vårt hus på landet i åratal för ingenting, och aldrig knackar på förgäves när kylen bestämmer sig för att bli ett varmskåp, eller en avfallsränna tar flyget under monsunen.

Jag går därför till de infernaliska makaronerna med lite mindre skuld.

Och när jag får tårar i ögonen lite senare har det inget med Unicef ​​att göra.