Landade på en tropisk ö: "det är något med det vattnet"

Els van Wijlen bor med sin man 'de Kuuk' på Koh Phangan. Hennes son Robin har öppnat ett kaffecafé på ön.

Monsunen är här. Igår och i natt regnade det mycket och hårt. Även i morse ser jag en grå himmel och regn, regn, regn. För att börja dagen med kaffe och frukost åker jag till Bubbas 10 km bort. På skotern.... Jag måste klä mig för det.

Klä dig först extra varmt, för det är fortfarande kallt också. Jag tänker på 25 grader, men min känseltemperatur säger 15. Kofta på och en stor sjal, så att vattnet inte rinner in i min dekolletage. Vik sedan ut regnponchon. Med inte alltför mycket självförtroende tittar jag på den gröna dräkten. Det är första gången jag har använt den på länge, länge.

Jag drar den unken luktande ponchon över huvudet. Jag drar luvan fint och hårt med dragsko. Ponchon stängs på sidan med tryckknappar som släpper vid minsta ryck.

Helt emot vanan tog jag sedan på mig en hjälm. Detta för att förhindra att huven blåser av. Det finns även ett regnskydd på hjälmen, så att med lite tur stannar mitt smink kvar under den tuffa resan och inte sakta fläktar ut och liksom försvinner.

Med vaga svarta ränder i ansiktet och bleka ögon som följd. Vilket jag inte märker, förrän efter någon timme tittar jag mig i spegeln och jag blir chockad över kaoset jag ser.

Hjälm på, kolla.

Lyft upp byxbenen på mina haremsbyxor så högt som möjligt, kolla.

Kavla upp ärmarna på min kofta så högt som möjligt, kolla.

Stäng den något vattentäta väskan med laptop, kolla.

Scooternycklar, kolla.

Jag placerar försiktigt väskan med den bärbara datorn vid mina fötter på fotbrädan på skotern. Jag lade försiktigt ponchon över den.

Hopla, på skotern för att åka 10 km i ösregn, även om…..det faktiskt är torrt…. Står jag där som en utomjording med rädsla för vatten...

Men jag låter mig inte luras, jag vet att det kan bli annorlunda igen. Jag lämnar. Säker på en torr ankomst river jag över den hala lerbanan till vägen.

Efter 500 meter kör jag genom en djup pöl, en biltvätt för underbenen. Jag drar snabbt upp väskan med den bärbara datorn i mitt knä...Jag vill inte tänka på att den blir blöt. Efter 1500 meter börjar det regna igen och efter 1550 meter rider jag i ösregn.

Antalet drs P, -dödsritten med trojka här och trojka-där är plötsligt i mitt huvud. "84 verst och oj vad glada vi är idag"

Efter 3000 meter känner jag lite blöta på sidan, regnet har tagit mig. Drive through. Regnskyddet på min hjälm släpper igenom små regndroppar.

Efter 5000 meter fladdrar en stor del av ponchon bakom mig och det verkar som att slipsen släpper igenom vatten framtill.

Efter 6000 meter faller huven över mina ögon och jag måste fortsätta köra med halvseende, sedan bara lite efter känsla.
Oj, ännu en djup pöl; vatten sprutar förbi mitt huvud i en vid båge på båda sidor.

Efter 9000 meter har en stor vattenbassäng bildats mellan min kropp och väskan i mitt knä. Det regnar fortfarande hårt, det finns vatten överallt på gatan. De sista 1000 metrarna oroar jag mig för att väskan ska ramla av mitt knä i vattnet i samma ögonblick som jag sätter fötterna på marken. Och att den stora vattenpölen från bassängen väller över min inte alltför vattentäta väska.

Jag stannar precis innan jag smäller in på Bubbas veranda, mitt i en djup vattenpöl. Lagom fångar jag att väskan glider av mitt knä. Ingen aning om var vattnet i bassängen har tagit vägen.

Droppande tar jag av mig hjälmen och ponchon och bedömer skadan. Med segerkänsla, för förutom en övergripande klam känsla, har jag faktiskt bara ett vått övre vänstra ben, går jag in på caféet med ett belåtet leende och beställer kaffe och frukost.

Hej, det gör dig mänsklig igen. Jag öppnar min bärbara dator och skriver den här historien.

Efter en timme viskar någon till mig att jag ska ta en titt i spegeln.