Var är du nu?

Den 1 juli 1991 ringdes det första telefonsamtalet med ett kommersiellt GSM-nät. Nu, 20 år senare, använder mer än 4,4 miljarder människor ett GSM-nät genom 838 system i 234 länder och territorier runt om i världen. Och mobiltelefonmarknaden växer fortfarande. 1 miljon prenumeranter läggs till varje dag.

Antalet samtal som dessa personer har varje dag kan inte längre uttryckas i siffror, det måste vara astronomiskt. Du kan göra en klassificering av typerna av samtal, till exempel affärer, privata och nöjen. Med det senare menar jag majoriteten av alla samtal via mobiltelefon, vilket är värdelöst och överflödigt, bara för att ha kontakt med varandra oavsett anledning.

Frågan ”Var är du nu” är den vanligaste frågan som jag tror ställs på mobilen, ofta helt irrelevant om du inte planerar att träffa den andra personen någon gång snart. En annan stor fråga är: "Vad gör du nu?" och mannen, som ligger i sängen med en vacker thailändsk skönhet, berättar lydigt för sin fru att han läser en bok eller förbereder sig för morgondagens möte.

Du kan redan nu dra slutsatsen att jag inte är för all den där mobilanvändningen. Jag tycker att det är kostsamt, ofta överflödigt och framför allt väldigt ofta störande. Jag blir väldigt irriterad när jag pratar med någon och hans mobiltelefon indikerar på en av de otaliga möjligheterna (ringning, vibrering, musik etc.) att ett samtal kommer. Och återigen är det ofta ett slumpmässigt samtal med ovannämnda frågor.

På åttiotalet hade jag, på order av min ledning, en biltelefon, föregångaren till mobiltelefonen. Du fick en låda lika stor som en dator i bagageutrymmet, en extra antenn på taket och du kunde nås genom vägen. Det var praktiskt, för nu kunde jag ringa min fru, att hon kunde sätta potatisen på gasen, för jag satt fast i trafiken igen. Senare kunde man även använda biltelefonmobilen och det var praktiskt att ringa min kära thailändska dam varje dag. Kommersiell? Ja, självklart också använd, men väldigt begränsad och återhållsam. Förbereder man sig väl inför ett kundbesök brukar den telefonen vara överflödig.

Åh, jag kan ge många exempel på bra affärsanvändning av en mobiltelefon, men jag är säker på att ett stort antal samtal inte hade behövts om man hade varit bättre förberedd.

I mitt företag spiralerade telefonkostnaderna så småningom ut över kontroll, eftersom mer än hälften av personalen hade en mobiltelefon och det fanns ingen skillnad på privata och affärssamtal. På möten förespråkade jag alltid att begränsa konversationer till absolut nödvändighet och när det inte hjälpte hade jag åtminstone hälften av användarna lämna in telefonen. Jag var en gång tvungen att prata med min chefsförsamling, men han var upptagen (mobil) och det samtalet tog lång tid, kan man säga väldigt lång tid. När samtalet avslutades frågade jag honom vem han hade pratat med i telefon. Det visade sig vara en mekaniker som precis börjat sitt jobb Thailand avslutade, skrev sin rapport och gick igenom den med sin chef över telefon. När jag frågade när den mannen skulle komma tillbaka var svaret att ingenjören väntade på flygplatsen för avgång till Nederländerna och skulle vara tillbaka på kontoret imorgon. Kunde inte den där @#$%-konversationen vänta till nästa dag?

Nu, pensionerad och bor i Thailand, har jag såklart även en mobiltelefon. Alla har ju en eller till och med ibland två? Jag använder den nästan aldrig – jag vet inte ens mitt eget nummer – och jag tar den med mig när jag går utanför stan. Speciellt i Thailand är det användbart att ha en telefon med sig vid alla typer av problem.

I min bekantskapskrets här kallas jag ibland för Fred Flintstone, eftersom jag inte deltar i allt det där mobilkrånglet och de många möjligheter som mobiltelefonen har. Gammaldags, att inte hänga med i tiden, är vad de kallar det. Om vi ​​nu sitter tillsammans med 4 personer är minst 2 i telefon eller surfar på nätet. Handy dude, jag ska ge dig ett exempel: Jag har en lista över alla restauranger i Pattaya, du klickar på en och du får se adressen, telefonen och till och med en karta. Jösses, det är trevligt, när ska du till den restaurangen? Jo, jag går knappt på restauranger eftersom jag tycker att de är för dyra. Ingen Baht på en restaurang, men en iPad eller Xoom eller vad de sakerna nu kan kallas för flera (tiotals) tusentals Baht.

En god vän till mig från Sverige berättade nyligen att han hade 1150 e-postadresser till vänner, familj och bekanta lagrade i sin mobiltelefon. 1150? Jag har skickat och fått ganska många e-postmeddelanden i mitt arbetsliv, men jag kan knappt föreställa mig att jag någonsin skulle få så många e-postadresser. Hur många har du regelbunden kontakt med frågade jag. Efter lite funderande kom det smala svaret, med 30 till 40 personer.

Det säger sig självt att alla thailändare har en mobiltelefon och det gäller säkert även de thailändska bartjejerna. Sitt vid en bar och hälften av damerna kommer att sitta med den där dumma enheten på öronen eller titta på skärmen med all intresse. Om en Farang kommer för att sitta i baren med sin söta dam, är det första hon gör att ta upp sin mobiltelefon och ringa. Förmodligen för att ge sina vänner en delrapport och för att bli av med det där svåra samtalet med den där Farang. Jag hörde till och med en historia nyligen att en Farang var tvungen att avbryta sin korta tid för att damen i fråga blev uppringd.

Jag skulle kunna fortsätta beklaga mig, men min poäng är att vi inte eller knappt pratar med varandra längre eller bara oh-and. Vi bokar inte längre tid för att komma ikapp, har vi något att säga så skickar vi ett sms. Det senare verkar också ha blivit omkört av andra system som Blueberry och så.

Jag kan inte längre hänga med i den här utvecklingen – vem vet vad som kommer att följa. Det vill jag inte heller, eftersom jag tycker att användningen av mobiltelefoner tar sig allt mer asociala former.

Jag är nyligen på en restaurang och en Farang med en thailändsk dam kommer in. De pratar inte med varandra, bryr sig knappt om menyn, beställer något att äta ändå och sitter sedan båda och leker med sina mobiler. Tja, tänkte jag, de måste sms:a varandra.