Landade på en tropisk ö: Nudelbutiken
Els van Wijlen har bott i mer än 30 år med sin man 'de Kuuk' i en liten by i Brabant. 2006 besökte de Thailand för första gången. De gjorde en underbar resa med bil från norra till södra Thailand och tyckte att det var ett fantastiskt land.
Om möjligt åker de på semester dit två gånger om året. Deras favoritö är Koh Phangan, vilket känns som att komma hem. Lata sig på ön och åka skoter, med en liten ryggsäck full av lite.
Ytterligare tio dagar eller så och sedan är det semester igen. Den här gången står Isaan på programmet och sista veckan åker vi till Koh Phangan som alltid. Isaan är helt nytt för oss och Koh Phangan har känts som att komma hem i flera år. Här kan min man, Kuuk, hänga i timmar i den oändligt reparerade hängmattan mellan palmerna. Tittar ut över havet och njuter av sin cigarett.
I tankarna går jag tillbaka till förra året, då vi hade besök av Korn, en thailändsk bekant, som har jobbat på marknaden i flera år i ett av de många matstånden. Hon berättar att hon kan starta en egen nudelbutik. Hon skulle mer än kunna försörja sig där och hon hade redan nästan alla nödvändiga pengar tillsammans.
Tyvärr finns det ett litet problem. Hon har fortfarande några tusen bad kort. Oavsett om hon får låna den av oss, bara för en dag eller tio. Hon har trots allt redan konverterat enormt mycket på de tio dagarna och kan enkelt betala tillbaka oss. Och visst kan vi komma och äta med henne gratis. Och faktiskt behöver hon pengarna i morgon.
Hon tittar på mig med stora mörka ögon och om jag ska vara ärlig tar det mig mycket ansträngning att berätta för henne att vi önskar henne mycket framgång, men att vi verkligen inte kommer att låna några pengar. Jag är inte helt efterbliven, självklart kommer de pengarna aldrig tillbaka. Som jag säger det tittar jag på Kuuk och då vet jag redan att det går helt fel.
Han säger: Åh kära, det kanske vi borde göra ändå. Hon är alltid så bra mot oss, varför hjälper vi henne inte? Jag säger till Korn att vi ska tänka på det. Vi fattar ett beslut i morgon efter att ha sett hennes nudelbutik.
Jag måste skratta åt mitt eget påhittade kontrakt
På kvällen diskuterar vi saken och frågar oss om vi kan lita på att pengarna kommer tillbaka. Naturligtvis är vi oense. Det är såklart ingen jättestor summa, kommer det inte tillbaka är det inte så illa heller. Men jag förstår inte hur Kuuk kan vara så naiv. Han är verkligen övertygad om att hon kommer att lämna tillbaka pengarna. Han litar helt på henne.
Så plötsligt får jag en riktigt dålig idé och jag slänger ut den direkt. Tja, om du har så mycket förtroende för henne, då lånar du henne pengarna. Och om hon inte betalar tillbaka, slutar du röka. Tänk bara på det ett ögonblick. Hahaha, det tror jag inte han kommer göra. Jag måste skratta åt mitt eget påhittade kontrakt och jag tror att jag alltid är i en win-win situation. Antingen kommer pengarna tillbaka eller så slutar han röka.
Nöjda går vi och lägger oss. Så vi åker till Korn nästa dag. Den blygsamma nudelbutiken är gömd bakom en rulljalusi på huvudvägen, i centrum av Tong Sala. Hon väntar redan på oss och öppnar jalusiet med sin nyckel och visar oss stolt "sin" butik. Nudelbutiken finns verkligen och den ser också bra ut. Med pengarna hon lånar av oss kan hon köpa ingredienserna så att hon kan öppna butiken klockan 06.00:XNUMX nästa dag. Naturligtvis hade De Kuuk redan nålat och ge henne baden. Vi önskar henne lycka till och lovar att komma på middag imorgon. Det är inte för inte, vi skulle vilja betala.
På kvällen blir han försiktigt påmind av mig om att jag är nöjd med hur det går. Jag behöver inte oroa mig för någonting, det är alltid bra för mig. Ja, det är för dig, säger de Kuuk och det verkar som att han först inser att hans älskade checkar är ett minne blott när Korn inte håller hennes utnämning.
Personalen är sjuk, öppningen har skjutits upp
Nästa dag har Kuuk lämnat orten tidigt. Naturligtvis gick han för att se om "hans" företag är öppet. Inte så... Ett telefonsamtal gör det tydligt varför verksamheten inte är öppen. Hennes personal är sjuk och därför har öppningen skjutits upp.
Dagarna går och Kuuk kör förbi nudelbutiken minst tre gånger om dagen. Hans oro växer, och jag anstränger mig naturligtvis inte för att lugna honom. Jag säger till honom att han kan röka i minst åtta dagar till... Vi ringer och frågar hur det går. Först, enligt Buddha, var det ingen bra dag att öppna, sedan var mamma sjuk och nu svarar hon inte i telefon efter fyra dagar.
Förbipasseringsfrekvensen ökas till sex gånger om dagen. De Kuuk blir mer och mer nervös. Jag tycker synd om honom, och när vi besöker ett tempel erbjuder jag några bad och hoppas att Buddha säger åt Korn att öppna det tältet. Och ja det hjälper... Efter sex dagar är nudelbutiken öppen. Vi njuter av en utsökt måltid och önskar Korn all framgång. Hon får anstånd med betalningen av oss. Om hon lämnar tillbaka pengarna till oss en dag innan vi åker kommer allt att ordna sig. Vi njuter av ytterligare fjorton dagar av en bekymmerslös semester.
Vi säger hejdå till Koh Phangan med tårar i ögonen
En dag innan avgång kommer vi överens om att Korn tar med pengarna, men hon kommer inte och svarar inte i telefon. Nästa morgon måste vi lämna ön tidigt med båt. Vi kör förbi nudelbutiken och när kuuken ser att stället är öppet skriker han STOPP! Och hoppar smidigt, förmodligen på grund av adrenalinet, ut ur bilen. Han försvinner i nudelbutiken och kommer inte tillbaka. Tiden rinner iväg, båten väntar inte och inte planet heller, vi måste verkligen gå till bryggan nu.
Sen ser jag Kuuken komma ut och hoppa bak på skotern på Korn, jag förstår att han ska ta ut pengar och att vi ses igen vid bryggan. Jag lastas av vid bryggan och är lättad när jag ser Kuuken anlända på baksidan av skotern. De hade gått till bankomaten, men det var till liten nytta, för det fanns naturligtvis inget att ta ut. Vi är överens, mot bättre vetande, att vi får tillbaka pengarna till vintern, önskar henne goda affärer och sätter oss på båten.
När vi hänger över räcket och säger hejdå till Koh Phangan med tårar i ögonen, röker Kuuk en cigarett; och röken blåser i mitt ansikte...