Läsarbidrag: Ormar och hundar
Nyligen fanns det en artikel om ormar på Thailandbloggen. Ibland har vi också en i vår trädgård. Min thailändska frus första reaktion är att få panik när det finns en orm i trädgården. Det tar mig alltid den största ansträngningen att lugna ner henne.
Det som spelar roll i första hand är om hundarna är lösa i trädgården eller om de har fastnat. Om de springer lösa ser det i allmänhet illa ut för ormen. Kobra eller inte. Mina hundar är av den lokala rasen (Phitsanulok). Bang Kaew. De är kända för att vara väldigt territoriella och kommer omedelbart att attackera och helst döda allt som inte hör hemma i det territoriet.
Lyckligtvis vet de att en orm kan vara dödlig för dem. Det är därför de tillsammans arbetar extremt noggrant och är väl inställda på varandra. Om en hund distraherar uppmärksamheten, hoppar den andra hunden snabbt fram till ormen och försöker ta tag i den. Det är omöjligt att binda upp dem när hundarna är så upphetsade.
Om ormen är farlig (kobra) är det också klokare att inte distrahera dem. När ormen tröttnar på de ständiga attackerna och tappar uppmärksamheten för ett ögonblick, tar en av hundarna omedelbart tag i den, skakar häftigt på huvudet och släpper den. Ormen brukar då flyga några meter genom luften.
Ibland är han redan död när han slår i marken igen. Men bara för att vara säker så grips han igen och skakas våldsamt innan han släpps igen. Efter ett tag flyger slangbitarna åt alla håll. När vi inte är hemma hittar vi ibland senare delar av en orm i grenarna på ett träd.
Vi föredrar dock att jaga ut ormen ur trädgården. Så när hundarna har fastnat öppnar vi grinden och försöker jaga ut ormen med en lång pinne när den är stor. De små sopas helt enkelt upp och släpps ut utanför.
Nyligen, efter ett slagsmål med en förmodligen giftig grön orm, började Jimmy, det är namnet på en hund, slicka en av hans tassar och ylade våldsamt. Biten tänkte vi. Omedelbart med bil till veterinären. Det var redan mörkt. Där rakade de hans ena ben för att se exakt var han hade blivit biten. Det visade sig att han bara besvärades av de där små tikarna av svarta myror. Lyckligtvis har håret på benet växt tillbaka under tiden.
Inskickat av Arend