Ett dödsfall i Isaan – sista dagen

På fredagsmorgonen stannar De Inquisitor hemma på älsklingens inrådan. Det kommer att bli en tuff dag, spår hon. Först runt tolv åker vi tillsammans ner till Poa Deings hus, med bil eftersom vi har lager. Vi vet att de traditionellt kommer att få ont om sprit och nu behöver vi inte köra fram och tillbaka varje gång en generös gäst bestämmer sig för att servera öl eller lao kao.

Naturligtvis placerar vi oss i kökstältet, där de glada människorna finns. Nåväl, alla är tydligen nöjda, trots att det är kremeringsdag idag. Kärleken hade rätt, drinken flödar fritt. Tillsammans med mycket mat som förs runt kontinuerligt, oftast av den avlidnes barn och/eller barnbarn. Folk kommer från när och fjärran, familj, vänner och bekanta, Deings pappa var tydligen en populär man. Det finns även idag människor som tydligt sagt adjö till landsbygden, det ser man inte bara på klädseln utan också på uppförandet. Tittar lite högmodigt på överdrivna hälsningar som om de vore höga herrar och damer. Mycket guld runt halsen och handlederna. Men lika bra på att dricka massor av alkohol som byborna.

Vi väntar på munkarna, som konstigt nog inte dyker upp förrän vid tretiden på eftermiddagen. Femton, det är mycket. De försvinner genast till det övre rummet där kroppen fortfarande ligger utlagd, som tur är kyls kistan. Mantran böljar genast över terrängen, traditionellt förstärkta med alldeles för stora högtalare. En del vänder sina stolar mot sina hem och lägger andäktigt ihop händerna, men majoriteten fortsätter att chatta glatt, om än med lägre volym. Efter en halvtimme tillkallas starka män, den stora lådan ska tas ner och placeras bak på en pick-up. Inkvisitorn fruktar kort olyckor i trappan, men det slutar bra.

Och skulle De Inquisitor dessutom förstora processionen med sin pick-up, sitter tolv personer sammanklistrade längst bak i lådan. Bees bil är också full. Med kylboxar fulla med is och dryck. Sakta går processionen vidare, det är många bilar, den första trafikstockningen som De Inquisitor upplever här eftersom vi spärrar vägen för andra trafikanter – som inte bryr sig och tålmodigt står åt sidan. Konstigt nog kör vi inte mot templet och De Inquisitor får ytterligare en överraskning. Mannen kremeras på gammalt sätt, inte i en förbränningsugn som man brukar säga vid varje tempel. Byborna här älskar traditioner. Det finns en skog som ägs av templet några kilometer utanför byn.

En öppen plats med ett skjul, inga sidoväggar, bara ett tak mot solen. Där finns munkarna och de närmaste släktingarna. Ett tjugotal meter bort ligger en hög med nyhuggna trädstammar och kistan ställs på den. Riktigt vacker ask, nästan dubbla måtten som vi känner den, vitmålad med guldfärgade dekorationer. Överst har ett slags tak placerats i typisk thailändsk stil. Runt den finns många vackra blomsterarrangemang med namnen på donatorerna. Och sedan börjar ceremonin, munkarna börjar muttra igen.

Det går dock förbi oss, spriten delas glatt ut, folk pratar och skrattar att det inte längre är vackert. Ingen som tar illa upp av det, inte ens älskling, som normalt anpassar sig till omständigheterna verkar ha väldigt roligt. Tja, mantran är långa, väldigt långa. Om någon annan läser något så återuppstår mannens liv. Någon börjar dela ut små handgjorda blomsterarrangemang i bambu till alla, som ska läggas i eller ovanpå kistan senare. Inkvisitorn, som är lite obekant med all den munterheten, ser nu aktivitet på kistan och sätter sig närmare. För han har ännu inte upplevt detta, bara en vanlig bränning i templet.

Några män tar bort blomsterarrangemangen och öppnar lådan. Och häll sedan bensin i den. Pojke ung. Små tändsten läggs mellan stockarna, allt är klart. Alla närvarande går sedan för att hälsa på kistan en sista gång och placerar sitt blomsterarrangemang på veden eller kistan och kliver sedan mot huvudmunken under taket. Han delar ut armband, de är populära eftersom många efterfrågar mer. Inkvisitorn tittar i spänning på om de tänder elden, men nej, någon kommer för att läsa igen. Namnen på personer som gjort större presenter. Från femhundra baht. Åh kära, en lång lista för vanligtvis är det i form av en munkrock, den ropade kommer sedan fram och lägger den mycket artigt på ett tyg som ligger framför munken i fråga, damer får ju inte ha fysisk kontakt med dem.

Och så går elden in. Längst ner på veden som expanderar ganska snabbt, så att när lågorna blir större och når lådan dyker det upp en blåslampa, bensinen i lådan. Lite i taget faller kistan sönder, sidoväggarna kollapsar och Inkvisitorn kan till sin förvåning se kroppen ligga där. Inte för svaga magar detta. Men de väntar inte tills förbränningen är klar, det finns tre specialister som kommer att ta itu med det och samla in askan senare. Massorna drar sig tillbaka till Deing-huset, och det gör vi också.

Där festen bara fortsätter. Äta och dricka, prata och skratta, det enda som saknas är musik. Mycket promenader fram och tillbaka, alla vill prata med alla. Och när Inkvisitorn rör sig från bord till bord blir han uppringd av många och måste tillfredsställa deras nyfikenhet. Han tröttnar snabbt på det och går tillbaka till matlagningstältet, mycket roligare där, kompisarna är där. Och älskling – som blev ganska full. Så det blir inte för sent, imorgon måste butiken öppna igen runt halv sju. Och Inkvisitorn går tillbaka till poa Deing. Allt måste brytas ner, materialet föras tillbaka till byboden. Mycket roligt och återigen kul, garanterat.

En död i Isaan, en helt annan upplevelse än i västvärlden!