Att vakna upp i Isan...

Halv sju: Lung Jan väcktes av flåsandet från sin katalanska fårhund Sam, som tydligen utnyttjade de tidiga morgontimmarna för att engagera sig i en hopplös kamp med en bortglömd tennisboll. Otroligt var han hela tiden fick sin energi ifrån. Även i denna otroligt tidiga timme...

Det monotona sorlet från en fiskebåt som passerade Mun och muttrandet från de lika monotona bönemunkarna från klostret på motsatta stranden drev in genom det stadiga skärmfönstret. Skriken från ett par apor som jagade varandra i trädtopparna slet de sista fragmenten av natten i sönder... I kombination med Mrs Lung Jans vrål var detta en vägg av ljud som lät mycket bekant för mitt långsamt vaknande jag och det i själva verket var en mysig förlängning av mitt sömnrus.

Kvart i sju: När de första solstrålarna sakta närmade sig gardinerna låg jag i tvivel. Skulle jag vända mig om en gång till, eller skulle jag acceptera den trogna Sams högljudda skällande inbjudan att komma ut och leka? Eller skulle jag onödigt förlänga uppvaknandeprocessen genom att dagdrömma lika onödigt? Skulle bufflarna som körts nerför vår gata mot översvämningsslätten varje morgon ha lagt ännu en tjock, glänsande beläggning av en illaluktande biprodukt vid grinden? Eller skulle någon av grannarna tycka att det var nödvändigt att tända en fin brasa precis intill Baan Farang? Och tänk om det senare, under det veckovisa besöket på Tesco, visar sig att min favoritost inte finns på hyllorna...? Eller en av mina svågrar, som har sublimerat klappning till en konstform, behöver plötsligt några baht eller en klunk whisky igen...? Och då pratar jag inte ens om de stora problemen som förföljer min frus huvud: Kommer vi fortfarande att kunna resa till Flandern nästa månad för att delta i vår yngsta dotters bröllop på grund av coronaviruset? Kommer studentprotesterna vid universiteten äntligen att förvandlas till en thailändsk vår eller kommer de som vill ha makten i sina händer till varje pris vinna igen...?

Vid sex minuter i sju bestämmer jag mig för att mentalt räkna upp en rad goda avsikter. Dagens fråga om att börja bra. Optimism behövdes definitivt, om så bara för min avkomma. Min vilja att veta allt och beslutsamheten med vilken jag gör vissa saker kan vara lite mindre. På så sätt kommer min Groot Equal automatiskt att minska. Och Hope? Ja varför inte. Jag bestämde mig på plats, halvt hopsjunken i en bekväm hög med kuddar, att hoppas på mer i framtiden, om än med viss reserv, som folk har börjat förvänta sig av mig...

En minut i sju: Tja, jag var redo för dagen och de äventyr den utan tvekan skulle ge mig. Bara den fysiska processen att resa sig återstod. Som vanligt bestämde jag mig för att räkna ner från tjugo. Vid noll var jag tvungen att ta mig ut oåterkalleligt. Sam skällde entusiastiskt. Full av livsglädje hoppade jag upp ur sängen. Resten av min familj väcktes omedelbart av min sprakande förbannelse när jag landade mitt knä på den vassa kanten av nattduksbordet...