Marias dagbok (del 22)

Skolan

Skolan, där jag ibland hjälper till, har många barn från grannskapet. Det betyder många barn från gårdar. Många av dessa barn behandlade djur med fullständig respektlöshet. Slå, sparkar, retas och fellyft och mycket mer. Efter att ha gått i den här skolan ett tag vet barnen hur man gör.

På skolans område har man gjort ett stort hönshus som huvudsakligen består av gräs. Barnen måste ta hand om kycklingarna i ständigt föränderliga grupper. Rengör loftet, mata och dricka och samla äggen.

Det finns också ankor och skolägarens katter. De behandlas nu också med respekt; att dra svansar är inte längre ett alternativ. Besättningen har nyligen utökats med två getter. Barnen måste också ta hand om detta. Det finns nu till och med barn som berättar för sina föräldrar hur det kan göras.

Smiska är väldigt fel på djur. Att lyssna av rädsla är verkligen ingen bra grund. Vi sa alltid hemma: Vill du slå så illa, ta tag i en kille som är två meter lång, se om du fortfarande vågar.

Attacken

Som jag nämnde har min trädgård förvandlats till ett katthäng. Eftersom alla hundar i grannskapet har dött har inga nya dykt upp ännu, så katterna kan gå lugnt överallt nu, ingen som jagar dem.

En av katterna, en tomcat, är väldigt tillgiven: ger koppar, vill bli klappad. Ibland vill någon av katterna följa med mig in, som nu. Det visste jag väl! När jag kom in, sköt jag försiktigt åt sidan med min fot.

Mister gillade det inte, med fyra ben hoppade han från marken och hoppade sedan på min fot och knäppte fast den med fyra ben med spikar som stack ut. Det gjorde bra ont. Förskräckt skrek jag: Vad gör du! Det skrämde katten igen, han släppte taget och sprang iväg. Sätt snabbt betadin på den, som tur var antändes den inte.

För första gången

Åt något för första gången som jag inte älskade. Härvan sa ingenting och åt den med njutning, så det måste ha varit jag. Glass här också, så gott och så mycket, det skulle jag vilja gå tillbaka för.

Det är slående att det finns så många ställen i den här byn där man kan äta så läcker glass. Jag hade tur, jag älskar glass.

Förbetalt internet

Varje månad den 29:e måste jag fylla på min sticka via telefon för att kunna använda internet. Min svärdotter gör det åt mig. Förra månaden, den andra i månaden, hade jag fortfarande internet. Den här månaden slutade det den 27:e, väldigt irriterande. På kvällen kan jag också regelbundet inte använda internet alls.

I Nederländerna skulle jag ha varit väldigt arg över detta. Här rycker jag på axlarna och tänker, imorgon igen. Kan det bero på värmen?

BBQ

I min sons trädgård förblir det speciellt. Först ser du solen gå ner, i slutet blodröd till färgen. Sedan blir det mörkare och tystare omkring oss, alla fåglar på tomten går och lägger sig nu, förutom gässen.

Jag tror inte att de gillar att vi sitter där ute med en eld på. På avstånd tittar de på oss och fortsätter att göra ljud. Först när allt är städat och alla är inne, lugnar de sig och går och lägger sig. Nu är det bara tyst i trädgården.

Min tillflyktsort

Det irriterande med min ålder är att jag nu ser saker om människor som jag brukade förbise. Ett exempel. När jag var 21 gick jag ut och åt middag med en pojke. Jag tittade på honom och tänkte, oj, vilka vackra och långa ögonfransar han har. Vilka vackra ögon, vilket fint leende han har, vilka vackra tänder och vad fint håret är, underbart att sitta här med honom.

Som liten flicka läste min mamma många sagoböcker för mig, som alltid slutade med: Och de levde lyckliga i alla sina dagar. Det skulle hända mig också.

Tyvärr var det ett stort misstag och man lär sig av det. Nu är jag över 70 och tyvärr ser jag väldigt olika saker om människor, även om jag ibland gör misstag. Jag uppfattar mina medmänniskas svagheter bättre, så att jag inte längre bara ser det fina, som de långa ögonfransarna och det fina leendet. Det gör det mycket mindre romantiskt.

Joop, med sitt vackra vita hårhuvud, hade bjudit in mig att äta någonstans. Han kom för att hämta mig med bil. Efter en trevlig tur och ett livligt samtal kom vi fram till en restaurang vid vattnet. Där stod vi, han såg fin och välvårdad ut, fin sidenskjorta, ingen slips, fina långbyxor och snygga skor.

Godkände jag att han beställde? ja visst, det var bara kul, jag gillar överraskningar. Vi hade redan en drink medan vi väntade. För mig en Campari med is och för Joop en whisky, också med is. Jag njöt av min drink. Det var flera år sedan jag drack det. Joop beställde en andra whisky och en tredje och en fjärde och en femma.

Sen kom som tur var maten. Joop hade beställt en flaska vin till middagen. Maten var mycket välsmakande, vinet också. Joops ansikte hade blivit lite rött och han talade lite högre än tidigare. Efter att ha hällt upp det andra glaset vin välte han sitt glas. Detta lämnade en enorm röd fläck på den vita duken.

Jag tittade på allt detta. Jag såg ingen man med fina långa ögonfransar utan tänkte: tänk om fem glas whisky varje eftermiddag? Joop ordnade allt och om jag skulle åka hem med honom.

Om du lämnar bilen här och tar en taxi var mitt förslag. Vi åkte till hans hus med taxi. När han hade öppnat ytterdörren sa jag: Joop, sov och tack för den trevliga middagen.

Jag satte mig i taxin och körde hem.

Maria Berg

Marias dagbok (del 21) publicerades den 28 augusti 2014. Thailandblog Charity Foundations nya bok innehåller Marias berättelse 'Jan och Marie från Hua Hin'. En spännande historia med ett överraskande och bisarrt slut. Nyfiken? Beställ "Exotiska, bisarra och gåtfulla Thailand" nu, så att du inte glömmer det senare. Även som e-bok. Klicka här för beställningsmetoden.