Ett besök på Wat Khao Khitchakut
THIPPTY / Shutterstock.com
Vi är i Chanthaburi i några dagar för att öppna en salong som vi har levererat med förnödenheter och utrustning till. Nui gör några demos där.
På en ledig dag föreslår Nui, som är en troende buddhist, att försona Buddha innan vi går till templet i Kao Khitchakut National Park. Templet är därför känt i Thailand. Nu tillhör jag den måttligt likgiltiga församlingen så jag har det bra med det. Jag föreställer mig ett thailändskt tempel som så många här. Jag kommer att visa sig ha fel.
Vi ger oss av, 20 km från Chanthaburi är utgångspunkten, allt tillhör Khao Khichakut National Park. Parkeringsannexet är lika stor som en stad. Den ligger vid foten av en stor damm med en stor reservoar. Det visar sig att man bara kan och får nå templet, som ligger högt uppe i bergen, med en 4×4 pickup.
Det speciella är läget på 750 meters höjd, vägen dit, de stora stenblocken på toppen som också är en del av tempeleventet och det gigantiska antalet besökare. På egen hand är inte tillåtet. Förra året åkte ett antal besökare som åkte på egen hand av vägen och omkom i en olycka.
Nui förklarar hur det hela fungerar. Templet i sig är inte riktigt speciellt, bara 150 kvadratmeter och ca 4 m högt. Inom den vanliga Buddha. Templet är bara öppet två månader om året. Besökare kommer från hela Thailand, med bussar fulla. Det pågår 24 timmar om dygnet.
Så köp en biljett för 50 baht per person för första etappen och gå in i pickupen. Efter en galen åktur är det stopp, gå ut vid stånd och en disk. Köp en ny biljett och ange en annan upphämtning, också 4×4. Jag frågar varför det är så. Nui vet inte, men jag tycker att det är ett smart sätt att öka försäljningen av stånden. När allt kommer omkring, om thailändare går runt någonstans och ser ett matstånd finns det ingen stopp för dem. Hungrig eller inte hungrig, det spelar ingen roll.
Sedan ännu en galen tur uppför till vägs ände. Det kryllar av pickuper här. Här är också startpunkten för den 1 km långa trappan till templet, men återigen stånd. Det finns också en man som ständigt skriker i en mikrofon. Jag hör vagt Nakhon Sawan, Sakeo, etc. ringa. Nui förklarar att man kan ge mannen pengar för att köpa saker till templet. Till en påse cement eller en ny toalett till exempel. Mannen ropar då ditt namn och bostadsort så att alla (inklusive spökena) vet att du gjort en god gärning.
THIPPTY / Shutterstock.com
Nui svär att jag bara kan önska mig en sak i taget
Sedan ger Nui mig instruktioner om hur jag ska agera i templet. Du kan göra alla typer av önskemål, god hälsa, lönsamma affärer, långt liv. Men Nui svär att jag bara kan önska mig en sak i taget, gör jag mer så är allt ogiltigt. Men säg till om jag vill ha mer. Då får man komma tillbaka senare, säger Nui. Jag tror ja, gör försäljning.
I templet kan du också köpa små statyer, föreställande en munk. Dessa kan du ge till bekanta som också kan önska sig alla möjliga saker i templet hemma. Det är alltså ett väldigt mäktigt tempel som även samarbetar med andra tempel i Thailand!!! LOL.
Först går vi runt en enorm stenklump med händerna vikta i en wai, och sedan är vi tillbaka i början av trappan efter en rask promenad. Jag är förvånad över antalet människor och vill veta mer. Föraren förklarar.
Det visar sig att det finns 120 pickuper per etapp. Varje pickup kör uppför berget 3 gånger i timmen. Så per dag per upphämtning 72 resor med 10 personer ombord. Pickuperna är privatägda och chaufförerna arbetar i skift. Det betyder att det är cirka 720 120 besökare per dag med 90000×600 upphämtningar. Antag en omsättning på 54 baht per besökare, det blir XNUMX miljoner baht per dag. Verkligen ett mycket kraftfullt tempel.
Nui önskade ett gott år för verksamheten och jag god hälsa. Och nu håller tummarna.
Ledsen, men regeln är att om du gör din önskan känd, kommer den också att upphöra.
Men du kan alltid gå tillbaka igen såklart.
Vänliga hälsningar. Bz
Gjorde resan för några år sedan med min flickvän ca 04 på morgonen kvar vid foten för att vara vid Buddahs fotavtryck före soluppgången och se soluppgången långt upp på åsen. En unik upplevelse.
Min fru svor för mig att efter tre besök gick allt superlativt. Så gjort. Är en trevlig utflykt
Jag skulle önska 100 önskningar till till att börja med.
För tre år sedan föreslog vår dotter att vi skulle besöka det templet. För en vecka senare skulle det stängas igen. Så brådska behövdes. Min fru blev förstås genast vunnen.
Den andra upptagningsbanan är verkligen intensiv. Du river upp berget i en galen fart och sladdar från vänster till höger. Ibland får man hålla igen eftersom den tidigare hämtningen har gått ur spår och har problem. Som tur är finns det ganska många "vaktposter" längs vägen för att se till att allt går smidigt och att det inte blir några kollisioner med de nedgående pickuperna. Normalt har de en egen säng, men på vissa delar av sträckan är det inte möjligt och det är knappt en meter mellan dem vid korsning. I den hastighet som det går är det ett mirakel att det inte sker några olyckor.
Jag kan vara kort om klättringen. Efter cirka 500 meter var både jag och min fru andfådd. Bristen på ledstänger längs trappan på många ställen, den allt tunnare luften, ålderdomen och den dåliga fysiska konditionen har fått oss att stoppa vår klättring och återvända efter en vilopaus utanför rutten. Det var inte särskilt välkommet eftersom vi såg många äldre thailändare som tydligen gick upp med eller utan käpp utan problem. Och mycket små barn som gjorde det till en tävling om att vara först till toppen.
Under vår nedstigning hörde vi plötsligt att alla måste gå ur vägen. Vi fick ge vika för en tung "farang" med stråhatt och solglasögon som togs upp på en sedanstol av två unga trådiga bärare, följt cirka 50 meter längre av en andra transport. Otroligt med vilken hastighet de männen gick upp. Även i flip flops.
När vi kom ner såg vi några par som väntade på kunder. Priset? 2.000 XNUMX baht. Vi lämnade det bara så. Jag kände inte för det längre och min fru tyckte att det inte var någon förtjänst om man inte kunde göra det på egen hand. Men hon blev besviken. Men efteråt njöt vi ändå av bilderna som vår dotter skickade via Line.