Living an Isaan (del 11)

Inkvisitorn har nu en unik möjlighet att följa medellivet för en liten Isaan-familj. Älsklings bror. Ett typiskt Isaan-liv, upp- och nedgångar, förmodligen med huvudfrågan: hur bygger man ett liv i denna underprivilegierade region? Dags för en uppföljare, The Inquisitor tar dig till det förflutna, i en modern tid, i vad som kallar sig ett modernt land.

Leva en Isaan (11)

Piak är och förblir en son till Isaan. Nära naturen, levande från vad naturen erbjuder honom. Med en och annan oemotståndlig lust att ge sig ut i området, att vandra, att observera. Vill och behöver han ta sig ur sin vardag? Liefje-sweet, hans syster, känner igen hans beteende när det är dags. Piak blir rastlös, börjar sitt jobb, överger det snabbt för att göra något annat, börjar om men det går inte bra. Att prata med honom hjälper inte, du kan påminna honom om hans plikt att ta hand om sin familj, du kan lova honom berg av guld, det spelar ingen roll. Den kvällen frågar han om han får låna våra hundar. De är tre robusta stora bestar, välmatade, starka. Ung nog att vara upphetsad, gammal nog att känna igen sina instinkter.

Nästa morgon kommer Piak för att hämta Lin-Lin, Morot och Farang. Klockan fyra på morgonen. Rasande skällande förvandlas till muntert stönande. Som om de vet att de kan vandra, långt bort, mycket längre än sina egna nattliga utflykter där de i sin trepackning redan har blivit upptäckta av kunder som bor cirka fyra kilometer bort. Piak är fullt påklädd: en lampa i pannan, hans gammaldags gevär med ramspö, en vattentät påse med puder- och blykulor, en stor axelväska i vilken det framtida bytet kommer att försvinna. Han bryr sig inte om regnet trots sina flipflops.

Han beger sig norrut från byn, där, drygt en timmes promenad, börjar gamla oodlade skogar. Skyddad, så knappt något skärs ner, ingenting bränns någonsin av. Men också tätt igenväxt, inte bara träd utan även mycket buskar. Man får faktiskt inte komma in, det är inhägnat, det finns varningsskyltar, det finns till och med två byggnader där vakter är stationerade då och då. Men Piak vet tillräckligt många ställen för att obemärkt gå in i skogen, på vissa ställen är staketet avbrutet. Och så tidigt på morgonen fortsätter det att regna försiktigt, det finns inga vakter.

Skogen har något kusligt i mörkret. Höga lövträd, tropiska trädslag, palmer, allt växlar. Vridande parasitväxter som helt överväxer sin värd. Vilda orkidéer, lite längre enorma blommor som nu är stängda i väntan på solljus. Piak följer en liten flod som slingrar sig genom skogen, de första regnet räcker inte för att höja vattennivån igen, det finns bara cirka trettio centimeter vatten i den. Kristallklara, mjukt strömmande, försiktigt stigande bankar där det finns många stenblock, ett och annat träd som föll omkull men överlevde och nu växer horisontellt över vattnet. Förutom regnets prasslande är det tyst i skogen tills vidare. Sötvattenskrabbor är det första bytet. Från liten till ganska stor. Piak trollar fram en fälla av vävt stål ur sin axelväska och fyller den lite i taget. Krabborna är lätta byten, efter en halvtimme är fällan helt fylld, bra för en rejäl måltid.

Början av morgonskymningen skapar en förtrollande atmosfär, flodvattnet är som en spegel på vilken små ljus lyser. De första ljuden kommer upp, naturligtvis de eviga syrsorna, men även fåglar börjar göra sig hörda. Men man kan knappt se dem längre, så Piak letar efter grodor. Ätliga arter förstås, men Piak känner igen dem alla. Ibland lämnar han helt enkelt ett stort och färgglatt exemplar, nästa gång slår han snabbt mot mindre exemplar. De går in i en annan sorts fälla som redan fanns i hans väska. Och när han plats någonstans i leran, han lämnar den inte heller. Han går bara till grodorna, även de kommande tre slarviga som åkte fast, Piak har skarp sikt.

En liten lucka mellan de höga träden är signalen att ta en paus, och se, hundarna dyker upp. De var hörbara på avstånd, men inte riktigt synliga. De gjorde förmodligen sin egen grej, krabbor och grodor tilltalar dem bara inte. Trevligt och avslappnat smickrar de sig bredvid Piak i gräset som kan växa här. Piak trivs, inga pratande människor runt omkring, bara omgiven av naturen. Det här är vad han behöver. Han bryr sig inte om regnet kastar en skiftnyckel i arbetet. För närvarande visar sig inte fåglarna och råttorna. Piak lägger märke till de små hålen på flodstranden, men du kan inte öppna dem nu, på grund av de sluttande bankerna rinner vatten omedelbart in, råttorna flyr till högre delar i sin labyrint men kommer inte ut.

Efter femton minuters vila fortsätter det och Piak lämnar floden genom en mycket stor krök, tillbaka mot skogskanten. Nu är undergrunden lite torrare, regnvattnet har knappt trängt ner i jorden, det ger bara den där speciella fuktiga humusdoften. Om och om igen hittar han något, en typ av krydda för att smaksätta mat, en annan typ för torkning på grund av dess medicinska egenskaper. Hundarna låter också mer, reptilvärlden vaknar till liv, solen kommer fram för att det har slutat regna. De fyrbenta vännerna skäller regelbundet ursinnigt mot en hög med torr ved, vid hål i marken, vid en samling stenblock. Mycket ibland ser Piak något som liknar en orm, men solen har inte tillräckligt med kraft för att värma upp dem ännu, och bestarna är smarta nog att inte svara på hundarnas utmaning.

Ändå har Piak tur: någonstans mot en stor serie stenblock finns ett råtthål. Och bestarna kan inte ta sig ut genom en bakre passage blockerad av de där stenarna. Hundarna upptäcker platsen först och kan inte komma ifrån den. Piak petar med en stadig pinne i de synliga hålen, och ja, råttorna pilar iväg i panik. En hel koloni, för många för att kunna ta alla, pistolen är också för gammaldags eftersom omladdningen tar för lång tid. Så Piak knackar råttorna i huvudet med en träpinne, inte för hårt, men tillräckligt för att slå ner dem. Och se, hundar har verkligen instinkter: de tar tag i råttor i massor, men efter bettet lämnar de dem och letar efter mer. Sexton bitar hamnar i en plastpåse, det är mycket, det var ett stort råtthål och tillräckligt många exemplar rymde för att fortsätta kolonin.

Efter hand kommer Piak till skogsbrynet, han kollar om det inte finns några problem att vänta och går sedan piggt hem genom åkrarna. Du kan se hur snabbt naturen reagerar på regnet: ung grönska dyker upp överallt, torrheten har ersatts av fertilitet. När det fortfarande är en halvtimme kvar att gå skjuter hundarna på, de luktar och hör redan sitt hem.

Trots resan har Piak inte riktigt blivit mycket gladare. Det har börjat regna igen och de inhemska förhållandena lider. Allt är fuktigt, sängkläderna, alla kläderna. Den röda jorden bärs runt överallt, deras huvudsakliga bostadsyta under regnen, utomhusköket, har inget cementgolv, inga sidoväggar och även om det är mer än tillräckligt varmt under dagen, svalnar det för mycket efter solnedgången, det är drag. Taai har redan åkt på en kraftig förkylning. Piak kan inte återhämta sig resten av dagen, bara korna tas om hand och bytet förbereds för middag.

Piak har en sån där dag när hans älskling berättar för Inkvisitorn i sängen på natten. Ända sedan han var ung. Och precis som de uppstår oväntat, lämnar de lika oväntat och han är åter sin egen munterhet. Inkvisitorn kan komma in där, det är förståeligt. Och han klagar inte alls på att Piak inte har jobbat på lagret på två dagar. Det kommer att hända.

OBS: Inkvisitorn var med på denna resa, men har försökt skriva det utifrån Piaks insikt. Ytterligare en fortsättning på denna serie får vänta. Observera och spela in en stund.