Eden, det jordiska paradiset, jag vet hur du kommer dit

Det är lördagskväll och dags för en utekväll. Kommer jag att åka till Eden? Självklart ska jag till Eden, jag åker överallt. Jag har hört många historier om Eden, det måste vara väldigt speciellt. En hip fest på en vacker plats, bra musik, med väldigt speciella människor som gillar en speciell resa. Tja, jag gillar också ett äventyr, så jag hoppar inte över den här resan!

Det är på andra sidan ön och du kan bara ta dig dit med båt eller jeep, men det verkar vara en ganska hemsk resa. Nu är jag inget fan av en båt, men från min bungalow kan jag se att havet är lugnt ikväll. En båttur i månsken till Eden, jag gillar att komma på!

Först måste vi ta songtheaw (taxi) till Haad Rin, där vi måste ordna en båt som tar oss till Haad Yuan, där festen är. Songtheaw tar oss säkert, slingrande och klättrande och ner över de branta kullarna till Haad Rin. I Haad Rin stannar vi till vid havet. Hej, samma hav som hemma, bara det ser inte ut som det. Stora vågor, skum och ett djupt svart hav... Åh kära du.

Det finns några longtailbåtar redo. Våldsamt vajande på de höga vågorna och de är fortfarande tomma... för vem vill segla med detta rastlösa hav? Så vi…. Knädjupt i vatten och ett par starka armar hjälper mig att klättra in i båten. Skepparen och hans kompis verkar lite spända, de säger åt oss att lyssna noga och tala om för oss exakt var vi ska sitta. Sedan lämnar vi full gas med longtailbåten till det jordiska paradiset.

Herregud! Vad är detta…? Det ser ut som det stora havet, vilka vågor! Jag räknade inte med det här. Bara månskenet är som jag föreställt mig det, men eftersom jag halva tiden sitter med ögonen hårt slutna får jag inte så mycket av det.

Vi slår regelbundet hårt i vattnet med träbåten; vågorna slår över kanten. Havet är så grovt! Vi skakas fram och tillbaka och mina händer får kramp så jag klämmer så hårt för att inte kastas ut ur båten. Sedan efter ungefär tio minuter inser jag att om något händer, vi vänder om till exempel, kommer det att se väldigt illa ut för oss alla. Naturligtvis finns det ingen flytväst att se. Så jag bestämmer mig för att hålla mig nära båten i så fall och bara låta allt annat komma över mig, inklusive stänken från havet.

Efter en fullgaslandning som trycker oss en bit in på stranden är vi framme. Men inte tillräckligt långt, vågorna går lätt över oss. Vi hoppar ur båten i vågorna i hopp om en välsignelse. Stänk. Okej, mitt ansikte var redan stänkvått och nu är jag också blöt från vågorna upp till knäna. Men Robins tillstånd är ännu värre, han hoppar ner i ett hål och är helt genomblöt. Men vi är här och vi lever, så leta nu efter festen!

Jag visste att man inte bara hamnar i paradiset, men det här är en väldigt tuff resa... Vi klättrar högre och högre via branta bergväggar och brutna grenar som bildar en bro över en djup avgrund. Sedan hör vi djuphuset... vi är där, i Eden. Chill musik, en DJ, ett dansgolv, en bar, folk vilar i ett separat område, de måste vara trötta efter sin resa. Jag ser en tjej som dansar liggandes, med slutna ögon, väldigt speciellt.

Då är det hög tid att dansa barfota, äntligen, för det var det jag kom för. Inom 5 minuter frågar en kille om jag säljer MDMA? Nej, jag gör bara Singha och dricker det själv. Goda vänner och fortsätt bara dansa. Jag har det jättebra, men jag undrar hur i hela friden alla de där snyggt klädda unga damerna i långa klänningar tar sig hit? De kommer att bo på stranden i ett av de stämningsfulla boendena, men de var ändå tvungna att trotsa den där risiga bron och den branta klippan.
Sen hem igen, imorgon måste vi jobba igen. Jag hade hoppats att havet skulle bli lugnare vid tvåtiden på morgonen, men så är det inte. Vi letar efter en skeppare och medan vi väntar på avgång ser vi att spänningen bland de thailändska båtsmännen är hög, man flippar helt av när frågan ställs om havet är säkert? Okej, så vissa frågor är bättre att lämna oställda.

Det är dags att åka när det finns tillräckligt med passagerare. Först måste vi alla trycka ner båten i vattnet. När de kommer fram ger de full gas så att de landar en bra bit på stranden med båten. Vi måste nu få tillbaka den stora biten i vattnet. Till slut funkar det men precis innan jag sätter mig i båten igen kommer en hög våg och nu är jag blöt upp till brösten. Hej, hej, jag dansade precis torrt.

Där går vi på de vilda vågorna, ännu värre än vägen dit, stora vågor slänger båten fram och tillbaka, nästan alla är tysta. Jag och Robin står längst fram och snart skriker vi att det här är faktiskt väldigt trevligt! Vi kanske är lite översäkra, underskattar havets kraft... men vi njuter mer och mer av det. Vilket äventyr, vad spännande!! Yoohoo, jag lever!!!! Jag vet inte om det kommer att hålla länge, men tills dess njuter jag av denna galna resa.

Månen försilvrar det rasande havet, lysande vågor som brusar fruktansvärt. Mitt hår är genomblött, saltvattnet rinner ner för mitt ansikte och gör att de sista torra klädbitarna försvinner. Jag är lite orolig för en berusad ung kvinnlig turist som hänger runt i båten, men på något sätt stannar hon ombord. Full gas landar vi på stranden i Haad Rin, vi blir alla genomblöta från båten.

Så det är det. Ta nu taxi hem. Vi hittar dem snabbt. Vi har ingen tur, vår förare visar sig vara en galen kamikazepilot som kör om i en kurva på ett brant berg. Vi överlever även denna resa tillsammans med de två färdiga thailändska kockarna, som redan hade gått ombord i Haad Rin.

Jag är glad att jag kom hem i ett stycke efter mitt besök i det jordiska paradiset. Ta en snabb dusch för att skölja bort sand och hav och gå och lägga dig...

Vilken turkyckling jag är.