Bågen kan inte alltid vara avslappnad (del 4)

John Wittenberg ger ett antal personliga reflektioner om sin resa genom Thailand, som tidigare publicerats i novellsamlingen 'The bow can't always be relaxed' (2007). Det som började för John som en flykt bort från smärta och sorg har vuxit till ett sökande efter mening. Buddhismen visade sig vara en framkomlig väg. Från och med nu kommer hans berättelser att dyka upp regelbundet på Thailandbloggen.

Ett nytt land

Jag är nu i Laos. Laos ligger mellan Vietnam och Thailand och gränsar till Kina i norr. Sex miljoner invånare, lika stor som England och korrupta till kärnan. Amerika har bombat landet med hjälp av thailändska flygplatser i åratal, i snitt femhundra kilo bomb per invånare. Den thailändska befolkningen ser ner på det mycket fattigare Laos. Jag hör dem klaga på de ekonomiska flyktingarna i Thailand. Jag tror att varje land behöver ett ännu fattigare land för att skydda sig mot ekonomiska flyktingar. Thailands relativt höga välstånd beror för övrigt på de avgifter man fått från amerikanerna för att få använda flygplatserna, men det hör man inte en thailändare om.

Och så gränsformaliteterna, extremt mödosamma. Du trycker in ditt pass under en liten lucka och plötsligt ser du en liten hand dyka upp som på felfri engelska gestikulerar att betala trettioen dollar eller femtonhundra baht (är tjugo procent för mycket). När pengarna har tagits emot kommer du att höra några slag (du kommer inte att se någonting) och den handen igen för att gå till nästa räknare. Sedan, några sedlar och diskar längre fram, får jag tillbaka mitt pass och jag går okontrollerad över gränsen och undrar vart alla pengar har tagit vägen.

Jag letar efter en skåpbil och väntar tålmodigt tills skåpbilen är fylld med andra passagerare. De är alla packade med prylar från marknaden och de stirrar på mig hela tiden, jag ler bara vänligt tillbaka. Mitt mål är staden Pakse, en fruktansvärt tråkig provinsstad. Eftersom det är en ledig långhelg kan jag inte hitta något ledigt rum. Till slut hittar jag ett väldigt snurrigt rum, men det finns inget annat. Det är bara att bita ihop tänderna.

Nästa dag igen med en skåpbil till min destination: Wat Phu Champasak, ett vackert tempelkomplex från XNUMX-talet, utsett som kulturarv av Unesco. Det är verkligen ett vackert komplex, en lång strandpromenad leder till ett palats, därifrån leder en hög trappa med sjuttiosju trappsteg till en mittkammare. I den finns en vacker Buddhastaty av guld. Jag böjer mig tre gånger, en gång för Buddha, en gång för hans läror och en gång för hans anhängare. (när ska jag också buga mig för tredje gången undrar jag).

Du kan göra en önskan och om du kan lyfta en mycket tung sten kommer din önskan att uppfyllas. Stenen för kvinnor är säker, orättvis, halvt lättare. Det påminner mig om dam-tee med golf.

Det vackra mellanrummet är rikt dekorerat med motiv, dansare, mytologiska figurer och Garudas. Bakom den en trappa till en sten från vilken vatten har sipprat i århundraden. Mount Phu Pasek är heligt och vattnet är ännu heligare. Det samlas i plastflaskor från en plastränna. Kom igen, gör vattnet heligt, men inte med en så fånig plastränna skulle jag säga. Mina kliande händer skulle vara mycket bekvämare kommersiellt, men jag håller såklart tillbaka eftersom jag är på semester nu.

Laos är riktigt fattigt, även om jag konstigt nog betalar samma pris för mat och sömn som i Thailand. Jag tror att det beror på att jag har blivit överlämnad till hedningarna (judar skulle min farfar ha sagt) här. Jag betalar med en 200.000 XNUMX badsedel (tjugo euro) och får cirka XNUMX XNUMX kip i retur, förutom frukost. I hundra sedlar, prydligt med ett gummiband per tjugo stycken (direkt noggrant räknat av min judiska bordskamrat, men det återkommer jag till senare). Jag har ingen aning om det är korrekt, men så länge jag får många måltider för hela den här stapeln och många en flaska öl (mycket välsmakande Laos-öl) så oroar jag mig inte.

Jag sitter nu på en terrass på hotellet, vid Mekongfloden. En väldigt tyst, cirka en kilometer bred flod med smala båtar, slingrande, platta bankar och mycket grönska, inga hus, inga elkablar, bara natur, vackra träd, risfält, ljudet av syrsor och fåglar.

Jag tar en kvällspromenad i byn Champasak tillsammans med en vacker tjej från Jerusalem (samma som kan räkna pengar så bra). Och sedan middag med henne långt in på natten, massor av historier om våldsamt liv i Israel, med en beundransvärt upplyftande optimistisk syn på överlevnad. Ibland drunknade av syrsor. Livet är inte så tokigt trots allt.

En stor gåva

Jag är nu tillbaka i Thailand, via två taxibilar och en båttur på Mekong. Visa bara mitt pass och fyll i en biljett så jag kan stanna en månad till. Jag reser nu direkt till ett internationellt tempel, strax utanför Ubon Ratchathani. Och visst vet taxichauffören exakt var den är. Thailändare blir så glada när en vit person visar intresse för Buddha och speciellt när de är munkar blir de galna.

Man har faktiskt två typer av kloster, ett i staden eller byn, mitt i samhället och ett i skogen. De bor ensamma i en koja i skogen och träffas bara några gånger om dagen för att äta och be tillsammans i templet. Resten av dagen är de ensamma om att meditera.

De omgivande invånarna tillhandahåller mat som de tar med varje dag. De ser inte det här som en skatt alls, tvärtom ger det dem möjlighet att göra gott och på så sätt vinna meriter. Gåvan är trots allt större än kvittot. Jag har fortfarande många knappar att vrida på innan jag kommer dit, men jag jobbar på det.

Jag instruerar den skrubbiga taxichauffören att vänta några timmar och gå nerför stigen mot templet. En vanlig, modern rektangulär byggnad utan mycket krusiduller. På ena sidan en plattform med en stor Buddha-staty och några små runt omkring och några statyer av kända munkar utspridda här och där, några blommor och andra dekorationer och en plattform för abbotmunken, som leder bönen.

Jag ser nu vita munkar gå barfota i skogen för första gången och i fjärran några hyddor på pålar. Leende kontaktar jag den första munken som korsar min väg och begär ett möte. Han pekar ursäktande på en annan som har mer erfarenhet, men jag gillar hans blygsamhet och – mycket viktigt – han pratar engelska utan accent. Jag frågar honom snällt om jag får prata med honom och snart sitter vi på en bänk under ett träd i skuggan. Han rakt in i lotusställning (fortfarande extremt obekväm för mig) med ena axeln bar, insvept i en orange dräkt som en romersk toga, och fotsulorna anmärkningsvärt mjuka. Han är amerikansk, ungefär trettiofem, medelklass, en typisk WASP, med ett ovanligt öppet och mjukt ansikte. Mycket renrakad i ansiktet och huvudet, men annars hårig.

Träffade sällan någon som utstrålar ett otroligt balanserat och fridfullt lugn de första ögonblicken. Absolut inte världsfrånvänd, faktiskt en vanlig amerikan, som känner ett behov av att bli munk. Jag kan fråga honom vad som helst och väldigt avslappnad - hur kunde det vara annat? - svarar han.

Innan vi vet ordet av sitter han på sin talande stol och behagligt stimulerad av mina lite nyktra frågor pratar vi några timmar. Och det för en man som är van att meditera i flera år i en hydda! Han försöker svara på min mest angelägna fråga i detalj: varför är Buddha inte en gud?

Under den senaste 'big bang' (enligt honom hade många föregått den) fanns det bara en speciell figur med mycket stora krafter i början: Vishnu, som trodde att han var den högsta guden eftersom han var den första. När fler människor kom till jorden tänkte de alla samma sak. Buddha bad Vishnu (eller vice versa) att förhindra det och förklarade för Vishnu att även om han är en mycket hög makt, finns det också lika krafter före honom (före den sista 'big bang'). Och ännu högre. Vishnu förstod det och gav Buddha respekt genom sin högre kunskap, högre än Vishnu själv. Buddha själv låtsas dock inte vara den högsta makten. Vem är då högst?

När Buddha blev upplyst kunde han se tillbaka på alla sina inkarnationer (jag tror femhundra, men den här amerikanen talade om många fler). Buddha kunde se längre och längre tillbaka, men det fanns inget slut på inkarnationerna, precis som en cirkel där centrum är överallt och slutpunkten ingenstans. Till slut gav Buddha upp. Lite tråkigt av honom.

Så jag vet inte vem som är högst, men jag ger inte upp mitt uppdrag just nu. Vilka historier. Hur som helst, jag hade en fantastisk eftermiddag med en strålande personlighet. Då och då trodde jag till och med att jag skulle sitta bekvämt med honom i De Witte.

Med ett slag tar jag farväl av honom, händerna i kors och, lätt böjd, knackar på pannan med fingertopparna (den högsta respekt du ger Buddha, en munk och kungen). En munk säger inte hej tillbaka, men han ler och tackar mig för samtalet. Vi byter adresser och jag lovar att skriva ett brev till honom när jag kommer tillbaka till Holland.

Jag får några häften i present och sakta går jag tillbaka till min fortfarande väntande taxi (som utstrålar samma lugn, men sedan sover). Jag ser tillbaka och känner fortfarande värmen i det här samtalet. Så vacker, även om jag inte skulle åtrå det här livet. Jag sätter mig i taxin, ser tillbaka mycket tacksamt. Den här munken gav mig en väldigt stor present idag.

Fortsättning följer….