Bågen kan inte alltid vara avslappnad: The Third Journey (Del 17)

John Wittenberg ger ett antal personliga reflektioner om sin resa genom Thailand, som tidigare publicerats i novellsamlingen 'The bow can't always be relaxed' (2007). Det som började för John som en flykt bort från smärta och sorg har vuxit till ett sökande efter mening. Buddhismen visade sig vara en framkomlig väg. Hans berättelser dyker upp regelbundet på Thailandbloggen.

Den tredje resan: Tillbaka med hämnd

Utan någon påvlig uppmaning att kyssa marken satte jag min fot på thailändsk mark igen, efter en lugn flygning på knappt tolv timmar. Nästan lika lång som bilresan till Schweiz. Knappt två dagar tidigare öppnades den nya flygplatsen och lyssnade på det extremt lättillgängliga namnet SUVARNBHUMI (välståndsland). En idé från kungen.

Ett gigantiskt komplex med en enorm storlek, men knappast en toalett att finna. Väl genom immigrationen återstår bara klaustrofobiska korridorer som man måste kämpa sig igenom. Att flytta en balsal vore lösningen. Men ingenting kan störa mitt humör. Jag är tillbaka i Thailand, efter sex månaders tjafs och svettningar i Nederländerna.

Dussintals män erbjuder dig en limousine, fem gånger så dyr som en vanlig taxi. Och det har bara hänt mig en gång. Med en vanlig taxi till min lägenhet, en dusch och två timmars sömn. Jag måste verkligen ställa in alarmet, för självklart vill morfar John slutföra sina dagliga åtta timmar.

Två sätt att bekämpa jetlag är: antingen byter du bara till den nya tiden direkt och låtsas blöda näsan, eller tar några korta tupplurar på en eller två timmar när du sover. Jag väljer det senare, inte minst för att jag älskar tupplurar däremellan.

Och sedan gå ut, strosa mellan stånden, äta en utsökt måltid, snusa på dofterna och känna dig själv i ett varmt bad igen. Ägaren till internetbutiken värnar om sin fortfarande skabbiga, övermatade hund, de vackra kammarpigorna är fortfarande förgyllda att se mig igen, mopedpojkarna väntar fortfarande på sin verksamhet och har det så trevligt tillsammans att de tyst hoppas att inga kunder ska kom. Stormarknadsflickorna hälsar mig återigen i kör av "Sawadee Ka" med smältande leenden. Har jag varit borta i sex månader?

En kopp

Det finns absolut inga tecken på en kupp. Jag hade gärna upplevt det, det hade varit ännu bättre om jag som munk hade åkt på en tiggerur förbi stridsvagnarna på morgonen för att ge soldaterna möjlighet att visa sin fridfulla karaktär. Ingen här är orolig eller ens förvånad över att några få generaler har tagit makten.

Kungen har tillåtit ett möte två dagar före maktövertagandet och fått generalerna att svära att inget blod skulle rinna. Fäst ett gult band (färgen på kungen) på tunnan på tankarna så vet alla att kungen ligger bakom, så det är bra och genomtänkt.

Herregud, vad Trix skulle tillbringa hela dagen med att sopa på sin tron ​​med så mycket kraft! Taksins totalt korrupta regim fick sitt mandat varje gång eftersom landsbygdsbefolkningen i sin dumhet finner de kastade smulorna avgörande för deras val av röst. Jag är en stor anhängare av sunt förnuft, men i Thailand är det bättre att patriciatet tar kontroll och lägger det populistiska åt sidan.

Att bli en av de rikaste männen i Thailand från ingenting som premiärminister på några år är en position som jag bara önskar mig själv. Som Taksin vill jag förresten ge alla mina vänner fina inlägg. Du kan slå vad om att alla mina vänner kommer att bli rikligt belönade. Och självklart kommer min mamma att bli: "Fosterlandets moder".

Taksin slickar nu sina sår i London. En ny premiärminister har precis utsetts, en general med integritet (med ett ljus som finns här): Surayd. En tidigare chef för försvarsstaben. Efter sin förtidspension på grund av missnöje med den korrupte premiärministern var han munk ett tag och då kan man bryta en pott här. En viktig uppgift blir att visa världen att kuppen verkligen var nödvändig för att avlasta den gamle premiärministern. Här i Thailand vet alla det redan, det är snällt av dem att de inte väntar några dagar tills jag är i Thailand. Jag hade gärna upplevt det.

På kvällen till nattmarknaden. Promenera förbi stånden med Rolexes, Louis Vuittons, Hermeses, Cartiers. Enligt min åsikt är det sann demokrati att ha dyra varumärken tillgängliga för fattiga människor!

Två prinsessor i operan

Lite James Bond hyr en svit och svävar champagnekorkarna i ett rymligt bad bland rosenblad när han har en dejt med en vacker thailändare, men den här tönten ordnar biljetter till en italiensk opera.

Henne först. Kungens syster är också med och det kräver mycket kraft. Gator är avspärrade, ett dussin bilar följer med henne och byggnaden är hermetiskt tillsluten, så att hon kan skiljas åt i all ensamhet ute på röda mattan där inne. Vi kommer då att ha alla möjligheter att stå upp för henne, att höra två låtar, en för hennes bror och en för henne. Efter en lätt bugning kan operan äntligen börja.

Det är lite dyrt att röja andra och tredje balkongen, för enligt protokoll får ingen stå ovanför henne. En kompromiss har hittats på holländskt sätt genom att endast hålla den första raden av den andra och tredje balkongen fri. Du vill inte tro det, men till och med gångbroarna över vägen rensas när kungen skyndar under i en bil.

En vit buse såg sin chans att få en bättre plats på första raden. Han hade turen att prinsessan låg precis under honom, annars hade denna majestät varit tillräcklig anledning att kasta honom från den andra balkongen.

Efter föreställningens slut är alla dörrar låsta, ytterligare två nationalsånger, en liten pilbåge och sedan snubblar det kungliga sällskapet ut i all ensamhet. Efter mer än femton minuter släpps vi röda blod ut.

Min vackra thailändska tjej slöt ögonen efter de första italienska ljuden och lade sitt känsliga huvud på min breda axel. Under hela operan kände jag hennes fridfulla andetag mot mina mjukgörande kinder som en ljuv bris. 007 kan vara nöjd, för inte ens en vackert sjungen Puccini kan mäta sig med det!

Stora palatset

I slutet av XNUMX-talet, när den gamla huvudstaden i Siam, Ayutthaya, föll offer för burmeserna (som därför fortfarande ses som tyskar än i dag), föll samtidigt den förkalkade gamla dynastin. En listig general krönte sig själv till Rama I och blev därmed William av Orange i Thailand. Den svenska kungafamiljen har på liknande sätt hållit fast vid tronen under samma period och båda nuvarande kungarna är nära kompisar. Men jag avviker.

Under en rastlös natt i Chiang Mai träffades en stupa (ett vitt eller guld avsmalnande relikförvar) av blixten och en sjuttiofem centimeter stor Buddhastaty av jade blev synlig. Mer än hundra år senare släpades den från Laos som ett krigsbyte av armén och fördes av Rama I med det bestämda utseendet av en rättmätig ägare i triumf till sin nya huvudstad Bangkok. Varje rike som äger det vinner lycka (när de åtminstone kan försvara sig själva). En sådan vacker staty borde ha ett anständigt tak över huvudet och den nya kungen placerade den personligen från en (vit) elefant i ett vackert tempel.

Ganska många kungar byggde vackra byggnader runt den och skapade den kanske mest arkitektoniskt vackra platsen i Thailand: Wat Phra Kaeo (www.palaces.thai.net). Varje kung byggde en vacker stupa för sin föregångares aska eller en vacker byggnad, i hopp om att hans efterträdare skulle utöva samma altruistiska vördnad. Och så föddes Bangkoks Versailles.

Jag är själv mycket intresserad av byggnaden där man som hovmedlem kan låna alla möjliga saker upp till och med en urna som passar ens rang, men jag är för obetydlig för den världen. Templet är tillgängligt för smaragdbuddha, som sagt om jade. Utan tvekan den mest imponerande platsen här och den största helgedomen i Thailand. Statyn står på ett altare på elva meter och får en annan jacka tre gånger om året (och inte som Manneken Pis nästan varje dag). Under värmesäsongen (april-juni) en guldtunika med diamanter, under den våta säsongen (juli-oktober) guld med blå fläckar.

Och under den kalla årstiden (sparvarna faller från taket här året runt), en guldglaserad jacka med en extra saffransfärgad sjal mot de bittra sibiriska vindarna. Kungen bytte ut denna jacka med stor ceremoni, men är nu gammal och hans son gör nu detta jobb.

Altaret är rikt dekorerat med guldprydnader och med mytologiska vakter och andra symboler för högsta auktoritet. Ytterväggarna är dekorerade med skimrande guld och färgat glas och alla runt hundra och tolv vackra garudas (mina favoritstatyer) som håller en orm för att ormen inte ska svälja vattnet.

Ursprungligen var detta tempel tänkt att få regn över de troende i tider av torka. Kungen badade här regelbundet i en vecka, medan munkarna skanderade oavbrutet för en droppe regn. En tråkig vecka för kungen, eftersom han inte fick bada med sina fruar. Naturligtvis logiskt, för som vi alla vet: kvinnor slänger alltid en nycklar när vi borde koncentrera oss på statliga angelägenheter, som att få regn.

Den nuvarande kungen har avstått från denna ritual och släpper nu ut vissa ämnen från ett flygplan för att göra regn, som vi nu har alldeles för mycket av. Hur som helst, väl inne i templet konfronteras du omedelbart med thailändarens hängivna attityd.

Det är en avslappnad, men hängiven atmosfär. Minst hundra personer hittar en plats här på marken. Även naturligt bullriga holländare berörs av lugnet och det säger något! Med huvudet lätt böjt (av respekt för Buddha, men absolut också för människorna omkring mig) hittar jag en plats och knäböjer tre gånger, använder vågen i pannan och rör marken med underarmarna.

Sedan är jag tyst för mig själv en stund. Uttryck djup tacksamhet för att min mamma lyckligtvis inte behöver någon ytterligare medicinsk behandling, önskar andra lycka till och hälsa och önskar vara öppen för Buddhas läror för mig själv. Sedan sitter jag bekvämt och lägger fotsulorna bakåt. Jag ser mig omkring nu och ler. Det hela är inrett på ett så barockt sätt, rent av barnsligt. Precis som en barnteckning av John, helt full av glada dekorationer, eftersom det är mormors födelsedag.

Och så tittar jag på den lilla smaragd-buddhastatyn med sin spetsiga Ayutthaya-krona. Jag hamnar i en lite filosofisk trans. Och jag mår bra av buddhismens väg. Jag tänker plötsligt på bibelhuset på boulevarden Scheveningen. Jag brukade stå precis framför den för att sälja glass (på söndagen, den mest hektiska dagen i veckan för boulevarden, var de stängda). På dörren fanns en affisch som föreställde personer som gick två vägar, en dålig och en bra. Kyrkobesöket kunde hittas på rätt spår, liksom en promenad i parken med fru och barn, eller dricka lemonad framför brasan hemma, arbeta hårt och respektera söndagsvilan.

På den dåliga vägen var det väldigt lätt att följa förstörelsens spår: teaterbesök, flirta, dansa och dricka. Det säger sig självt att den här vägen så småningom måste sluta i ett evigt brinnande helvete för någon efter en livstid av saligt jävla och drickande. Medan på den andra vägen stod himlens portar vidöppna.

Så Peters port var redan stängd framför mig som tonåring (tyvärr inte för att jag var dåsig), eftersom jag jobbade på söndagar. Buddhismen gör inte detta val. Den ger riktlinjer för att visa medkänsla, tänka glatt, njuta av livet och gå på medelvägen.

Två barn sitter bredvid mig i templet. Vackra kolsvarta ögon. Vikte händer mycket andäktigt, precis som jag brukade göra som barn i kyrkan. Och deras kärleksfulla föräldrar sitter bakom dem och ler mot mig, för jag ser nog så ömt på deras barn. Två skyddsänglar för två små människor, som ser en framtid i en värld full av lidande, men samtidigt full av glädje när man vet att man är omgiven av medkänsla som övervinner varje motgång. En medkänsla som ger kärlek till sin nästa utan förutsättningar och utan att förvänta sig något tillbaka.

Kanske är detta kärnan i en lycklig tillvaro.

Fortsättning följer….