7-Eleven, farangen, flickan & brevbäraren

Nej, kära läsare, det här är inte titeln på den senaste Peter Greenaway-filmen, utan ett stycke hämtat från det verkliga livet, en kursiv stil om de små sakerna som kan göra mig lycklig i min personliga lilla värld.

Inte långt från vårt hus finns en 7/11 – Var inte, hör jag dig fråga och det är inte helt obefogat – Hur som helst, jag anser att 7/11 är ett mikrokosmos av det thailändska samhället där alla lager av befolkningen, unga och gamla, rika och fattiga, möter varandra mellan kyldisken och kassan. Huruvida detta kan leda till en bättre förståelse lämnar jag öppet, men det är en intressant biotop för en nyfiken och observant Farang, som kan ge honom en inblick i värdlandets ofta komplexa sociala relationer, seder och seder. Jag skulle kunna skriva en bok om samtalen som sker i skymningen på den lilla parkeringen eller på trappan framför butiken. För det senaste skvallret, nyheterna och ibland även uppstyltade debatter finns det bara en adress hos oss och det är 7/11.

Jag gick en gång in och letade efter jag vet inte vad på länge, kanske något trivialt. Jag fick prata med en av de två tjejerna bakom disken. Som en del av min egenutarbetade integrationskurs gör jag det oftare, tar en pratstund med lokalbefolkningen. Det hjälper dig att behärska språket bättre och ger dig mer självförtroende. Och flickan hade vackra, söta ögon.

När hon såg mig dröja kvar vid mitt val för jag vet inte vad på länge, hjälpte hon mig med ett bredast leende och ända sedan dess har jag varit förbi för jag vet inte vad och en pratstund. Flickan med de söta ögonen är välsignad med ett outtalbart namn, men hennes föräldrar hade förutsett detta genom att kalla henne Neung som förstfödd. Neung är ett föredöme av vänlighet som vida överstiger den obligatoriska och icke-förpliktande kundvänlighet som åläggs ovanifrån.

(Tnature / Shutterstock.com)

Även Anurak, brevbäraren, är överfull av vänlighet. Varje dag hör jag honom komma på långt håll eftersom det distinkta ljudet från hans sprattlande moped utesluter alla misstag. Till och med Sam, min egensinniga katalanska fårhund som odlar en sund misstänksamhet mot alla som vågar sig bortom porten, blev snart tagen av Anurak, men kanske beror det senare på att han ibland äter kai yang, grillad kyckling på pinne. , ger Sammie...

Jag erkänner villigt att jag har en svag punkt för brevbärare. Min farfar var en. I nästan fyrtio år åkte han sina rundor genom vind och väder med sin topptunga servicecykel. Det gjorde han under en period då tjänst och tjänst fortfarande var verb. Jag är skyldig honom mitt förnamn, men han var allmänt känd som "Jan Fakteur" - för de nordholländska läsarna: fakteur är den flamländska motsvarigheten till brevbärare - ett smeknamn som han stolt bar. Ingen ansträngning var för mycket för honom och när han efter mer än femton års trogen tjänst i en liten kommun befordrades till en större kommun, levererades en petition till postmästaren inom tre dagar som undertecknades av nästan alla invånare, borgmästare och pastor i spetsen, att snälla lämna Jan Fakteur i byn. Anurak påminner mig vagt om honom eftersom han också skulle göra allt för att hjälpa dig.

Han har bara ett fel, men det delar han med många av sina landsmän: punktlighet är inte riktigt hans grej. Medan jag brukade kunna ställa min klocka i Flandern, på vår gata, så att säga, i det ögonblick då vår pålitliga brevbärare dyker upp, är det väldigt annorlunda i Isaan. Jag erkänner villigt att detta inte bara beror på Anurak själv, utan särskilt på hans många vänner och bekanta som tydligen alla tycker att han är den idealiska samtalspartnern att prata med. Dessutom tvingar de extrema temperaturerna och den nedlagda ansträngningen honom med klockrent regelbundenhet till vad jag eufemistiskt kommer att beskriva som "små drinkpauser" under vilka hans ständigt törstiga själ förses med den nödvändiga uppfriskningen. Det är inget fel med det i sig, förutsatt att Anurak skulle begränsa sig till vatten, men väldigt ofta föredrar han att konsumera alkoholhaltiga törstsläckare och det får konsekvenser inte bara för hans tidsanvändning, utan också för hans körstil och service.

Nyligen fick jag reda på att Neung och Anurak har en grej för varandra. Jag hade hoppat in i den 7/11 en mycket varm dag, ångande av svett, för att njuta av luftkonditioneringen i full fart för ett ögonblick. Precis när jag ville ta en läsk från baksidan av kylen såg jag hur de snabbt delade en puss och en kram bakom disken. Nästan i hemlighet och kanske omedveten om att jag kunde se dem. När jag påpekade mellan näsa och läppar vid ett efterföljande besök hur hjälpsam och snäll Anurak var, såg jag hennes söta ögon lysa upp och hennes leende blev ännu bredare än vanligt. De där ögonen sa stolt över sin lilla pojke. Ibland är det verkligen vackert det man ser, om man verkligen börjar titta på människorna...