När eländet närmar sig...
Jag har bott i Thailand i många år nu och njuter av ett underbart liv i detta vackra land. Ett soligt klimat, en vacker och söt thailändsk fru, en vacker son, ett stort hus, en stor pension, etc. etc. Vad mer kan en person önska sig, eller hur?
Ja, det kan jag säga, men jag vet också att inte alla här, och absolut inte thailändarna, kan upprepa det för mig. Visst kan jag många historier om fattigdom, kriminalitet, trasiga relationer, barnarbete, kvinnomisshandel och så vidare i det här landet. Jag har dock ingen erfarenhet av dessa aspekter av det thailändska livet själv. Jag hör det, jag läser det, sedan säger jag "Wow, det är så illa", och jag fortsätter med det jag gör. Det är så att säga "långt från min säng".
Världens katastrofer
Jag jämför det lite med vad du har upplevt hela ditt liv. En färja har havererat i Bangladesh, ett krig rasar i Irak och Afghanistan, det råder akut svält i ett afrikanskt land. Det hela är väldigt dåligt och när vi tillfrågas sätter vi prydligt in en summa pengar på ett giro eller banknummer och somnar sedan lugnt efter drinkar. Tills det till exempel inträffar en allvarlig trafikolycka där landsmän eller kanske till och med nära familj, bekanta eller vänner är inblandade. Det är en katastrof som gör många fler intryck och som påverkar dig personligen. Det är vad den här historien handlar om.
Fly hemifrån
Där stod de framför porten till vårt hus. Det var strax före jul, så det var symboliskt också. Mamma Ying med sina två döttrar, Noy (18) och Nom (16) från min frus by. Allt bagage de hade med sig var en thailändsk shoppingväska. Fly från huset för en man och pappa som, kraftigt drickande, regelbundet misshandlade sin fru. Lite senare satt de som rädda fåglar på golvet i vårt vardagsrum, där min fru försåg dem med thaimat. Man flyr inte bara från sitt eget hem, det finns en lång historia bakom det. Jag kan inte den historien, jag vill inte veta det heller. Misären kommer då väldigt nära och får ett ansikte, tre ansikten. Vad historien än är kommer jag aldrig förstå bakgrunden som Farang, det är mycket viktigare att hjälpa dessa tre personer.
Barndomsvän
Ying är en barndomsvän till min fru. Hon lämnade inte, som min fru, byn för att tjäna pengar någon annanstans. Gifte sig med en lokal thailändare och fick två döttrar från honom. Till en början gick det ganska bra, de bodde nära min frus mamma och så - enligt uppgifter - var jag tvungen att känna dem också. De kom regelbundet för att äta och dricka. Men för mig fanns det inga spår av igenkänning, jag såg så många människor på den tiden och dagens döttrar var små flickor mellan 8 och 10 år gamla. Mannen hade till en början (tillfälligt) arbete med att hjälpa bönder med risskörden och andra jobb. Jag vet inte om det berodde på alkohol, spelande eller bara inget arbete, men det gick fel. Allt oftare kom han hem full och misshandlade sin fru, så vitt jag vet gjorde han aldrig något mot barnen. En thailändsk kvinna tar mycket på det området, men det finns gränser för henne också och de har överskridits grovt.
Första hjälp
Mentalt kommer alla tre fortfarande att behöva vänja sig vid tanken på inget hus, ingen far, inget arbete. Låt oss först äta, sova och koppla av under julen. Jag tycker fruktansvärt synd om dem, men jag har inget annat val än att erbjuda hjälp genom min fru. Alla tre sov i en säng i vårt gästrum. Under den perioden gav de lite kläder och underkläder, eftersom de knappt hade några. Men något måste göras, för vi ville uppenbarligen inte ha dem i vårt hus "för alltid". Mamman och äldsta dottern jobbar nu på en stor indisk restaurang hos vår granne. Boende i hus med övrig restaurangpersonal tillhandahölls också. De behöver inte prata, för det är en bufférestaurang och det finns gott om annan personal som talar besökarnas språk. Att fylla på buffén, röja och diska är en del av deras arbetsuppgifter. Yngsta dottern fortsatte att bo hos oss. Min fru ser henne som sin egen dotter, som gör en del hushållsarbete och hjälper till i minibutiken. De två första får nu en fin lön, den yngsta har kost och kost och får tillräckligt med pengar för att köpa nya kläder då och då.
framtiden
De har nu varit här i över två månader, alla tre ser mycket bättre ut än när de kom, och det blir till och med mycket skratt och sång då och då. Ingen vet hur deras framtid kommer att se ut. Finns det hemlängtan till byn, till familj och vänner? Vet inte. Är de lyckliga i Pattaya, jag vet inte. Jag hoppas på det bästa, för frestelsen för just dessa två unga flickor att tjäna mycket pengar i Pattaya på annat sätt lurar verkligen. Jag tror att de båda fortfarande är oskyldiga, men hur länge kan de behålla det här? Buddha rädda dem!
Gringo,
Du är en person med ett stort hjärta. De känner till och med det uttrycket i Thailand.
Du är faktiskt lite likadan som mig. Du kan inte ta hela Thailands elände på nacken. Jag har alltid hjälpt många människor, men det finns också gränser.
Du kan också förvänta dig att få något tillbaka. Tyvärr är så inte fallet.
När de inte längre behöver dig faller de som en sten, det finns naturligtvis undantag. Men det är inte många. Tills vidare kommer jag bara att ge stöd till min frus äldre mamma och lite till hennes två söner. Båda jobbar väldigt hårt, så lite räcker långt. Om jag behöver något eller jobbar med vårt hus är de alltid redo. Har man ett stort hjärta blir man såklart också fruktansvärt berörd av till exempel en stackars gumma (som man träffar överallt i Pattaya).
Jag brukade alltid ge något. Eller av en pojke som inte kunde gå och kröp över Pattayas strand. Senare fick jag reda på att den där pojken var en bra gäst på flera barer i Pattaya på kvällen och att den stackars gamla kvinnan ägde flera hus och lägenheter. Efter en hård arbetsdag hämtade en av hennes söner upp henne i en mycket fin bil.
Jag ger ingenting till någon längre (förutom fattiga barn i min tur, t.ex. en glass). Sov mycket bättre nuförtiden också.
J. Jordan.
Herr Jordaan,
Mr Gringo berättar här en gripande historia som inte kräver några ytterligare kommentarer än en uppskattning av hans mänsklighet och omsorg.
Jag älskar människor som Mr Gringo och hans fru som spontant hjälper tre fattiga människor i nöd utan att ens tänka ett ögonblick på att vilja ha något tillbaka.
Moderator: Vi har utelämnat det som inte är relevant.
.
Rörande berättelse och ärligt skriven. De tre har, och med er hjälp, tagit upp tråden igen och jag hoppas (och tror) att det kommer att fortsätta gå bra för dem.
Vacker och gripande berättelse, Gringo. Du har ditt hjärta på rätt ställe. Jag tar av hatten för dig och önskar familjen all lycka i framtiden.
Det är en annan sida av livet i Thailand. Man kan bli inblandad i alla typer av lidande och måste då alltid välja hur man ska hantera det. I Nederländerna finns det myndigheter för allt, men inte här. Det kan till och med gå så långt att man måste välja mellan att hjälpa någon eller låta den dö.Man blir en slags försäkring för människor man har nära band med. Kommentaren att man får lite tacksamhet tillbaka stämmer tyvärr. Thailändaren ser din hjälp som en handling som ökar din Kharma, så du gör det för dig själv och det kanske är sant. När allt kommer omkring vill du bli av med den obehagliga känslan som att inte hjälpa orsakar.
Mycket gripande berättelse.
Jag upplevde personligen följande under min första semester (13 år sedan) i Thailand.
Jag var ute och gick i Bangkok med en vän. Klockan skulle ha varit ungefär 03.00:XNUMX när jag gick längs Sukhumvit Road. Längs fasaderna lekte råttorna tagg genom det avfall som handeln lämnade efter sig.
Vid ett tillfälle såg jag något röra sig som definitivt inte var en råtta.
Under en smutsig filt med smutsiga tidningar upptäckte jag en ung kvinna med ett spädbarn i famnen. Hon sov där så gott hon kunde och blev förvånad när hon såg mig böjd.
Jag kunde inte få kontakt med henne (ingen engelska och jag pratade inte thailändska)
Vad kunde jag göra, så lite. Jag lämnade en lapp om att hon förmodligen kunde äta med sin bebis resten av veckan.
Min utekväll var också över direkt. Jag sa att det var ungefär 13 år sedan, men jag skulle aldrig glömma den bilden.
Efter det åkte jag till Thailand ett 20-tal gånger till och hade till och med ett företag där.
Quillaume
Grattis till dig Gringo, för att du löste detta problem på rätt sätt. Det känns alltid bra att kunna hjälpa andra. Jag hade en liknande upplevelse med 2 fastrar till min fru (nu ex) och deras döttrar på 9 och 11 år.
Senare fann man en lösning för dem så att de kunde återvända till sin by och bo där de kallar hem.
Förhoppningsvis hittar ni en bra lösning tillsammans. Tiden ger råd!
Hälsningar,
Bert
Flyttning men det händer väldigt ofta i Thailand, Man berusade ofta och misshandlade sin fru. Om det bara fanns fler människor som du Gringo, visar du att du är en sann vän.
Moderator: Det är oklart vad du menar.
Nåväl, stor livshistoria, stort hjärta också, jag har haft dem båda! Nu, 10 år senare, skulle jag inte göra det igen! Betalade sina studier, lånade pengar till sjukhuset, pengar till storasyster, annars hade hon förlorat sin lägenhet, räntefritt lån till motorcyklar osv osv osv.
Enligt min erfarenhet, oavsett vad du gör för att "hjälpa", är den enkla uppskattningen svår att hitta. "De" fortsätter att se dig som "Farang", och den synen betyder att du är och förblir en outsider. I min frus familj det finns inget "hem" för mig. Och det är en förlust, det gör bara ont!
Jag kommer att fortsätta att bo här, men "hjälp"...glöm det!!!
HAP(Bert) Jansen