Johnnie Walker Black Label, statussymbol i Thailand
John And Penny / Shutterstock.com
Alla som regelbundet besöker Thailand kommer att ha märkt det. De enorma skyltarna för Johnnie Walker whisky. John Walker, grundaren av företaget, växte upp med att blanda (blandning). whisky. Han hade aldrig föreställt sig att hans drink skulle bli en statussymbol i Thailand.
Whisky för de fattiga
Precis som vi gillar många thailändare att dricka alkohol. I brist på pengar brygger de bara något själva. Eller så köper de Lao Khao (som betyder vit alkohol). Lao Khao är också känt som risvin eller riswhisky. Man kan jämföra det lite med Sake. Det finns en populär variant av lila ris, som ger drycken en rosa nyans.
Bargirls blandar Lao Khao med M-150, en energidryck. I deras ögon en bra kombination för att bli lite sugen och inte somna. Lao Khao är helt klart drycken för den stackars thailändskan.
Johnnie Walker BlackLabel
Thailändarna som har lite mer pengar att spendera köper Mekhong whisky. Det är mer som rom än whisky. Mekhong är gjord av 95% sockerrör/melass och 5% ris.
När du har pengar och vill visa det är det dags för Johnnie Walker. En flaska, absolut inte ett glas, kommer på bordet. Red Label är trevligt, men det är det bara inte. Denna whisky är mer lämplig att blanda eller dricka med cola. Du betyder verkligen något bara när du lägger Johnnie Walker Black Label på bordet. Då har du klarat det. Black Label är en blandning av cirka 40 grain- och maltwhiskysorter, alla med en minimiålder på 12 år. Johnnie Walker Black Label har blivit en statussymbol i Thailand på grund av en kombination av faktorer:
- Exklusivitet och lyx: Black Label anses vara en premium whisky och förknippas med en viss klass och sofistikering. I många delar av världen, inklusive Thailand, ses att dricka dyra importerade drycker som ett tecken på framgång och välstånd.
- Marknadsföring och varumärke: Johnnie Walker har framgångsrikt byggt upp en stark varumärkesimage. Genom effektiv marknadsföring och samarbete med exklusiva arenor och evenemang har varumärket positionerat sig som en symbol för prestige.
- Kulturella faktorer: I Thailand är att ge och ta emot dyra presenter en viktig social gest. Att ge en flaska Johnnie Walker Black Label ses som ett tecken på respekt eller tacksamhet.
- Brist och importregler: Restriktioner för import och de högre kostnaderna för utländska drycker kan också bidra till uppfattningen av Johnnie Walker Black Label som en lyxprodukt i Thailand.
- Media och kändisinflytande: Kändisars och inflytelserika personers preferens för varumärket har bidragit till den popularitet och statussymbol som det representerar i Thailand.
Riktiga whiskydrickare är inte så tokiga i Johnnie Walker. De väljer en maltwhisky. Denna är inte blandad och därför lite strävare i smaken.
Physics_joe / Shutterstock.com
Johnnie Walker Blue Label
Thai handlar inte så mycket om smak utan mer om status som hör till. Den blå etiketten är därför "Rolls Roys" för thailändare. Men den här whiskyn är bara för den riktigt rika thailändskan. Johnnie Walker Blue Label är den dyraste whiskyn i sortimentet. Whiskyn är sammansatt av sällsynta whisky från välkända skotska destillatörer. En del av maltwhiskyn som används i den har en ålder på 50 till 60 år. Flaskorna är numrerade och säljs i silkesförpackad kartong. Priset för en flaska Blue Label i Nederländerna är cirka 180 euro. I Thailand blir det något mindre, men ändå en månadslön för majoriteten av thailändare.
(postat meddelande om)
Så om du vill haka på med en välbärgad thailändsk dam kan du gå genom Gaysorn Plaza med en flaska Blue label Limited Edition till munnen!!
Självklart byter man ut innehållet mot Cola för att hålla ihop huvudet........
Nackdelen är förstås att en sådan pipo med röd tröja omedelbart kommer att sätta ner dig för den flaskan.
Så antingen är du bomben eller så går du plötsligt som George Clooney på den vita trappan till Herren.
På alla thailändska nattlivsställen är det mer än normalt att ta med egen sprit, vanligtvis whisky. I vissa betalar du "korkpengar" för det, vanligtvis cirka 100thb.
Det är inte för inte som det alltid finns de där små butikerna nära nattlivet som bara säljer sprit.
Det som irriterar mig är att om jag beställer en flaska Seang Som så har de den inte, för det räcker inte. Jag påpekar sedan för dem att det finns en 10/7 11 meter bort som säljer det, och om de är för lata för att få tag på det åt mig så går jag någon annanstans.
Chang Noi
Åh ja om du http://www.youtube.com/watch?v=i8hSDRLFxBU När man såg den här reklamfilmen skulle man nästan tro att JW MÅSTE dricka!
Robert Carlyle: historien om Johnnie Walker (youtube)
Chang Noi
Trodde att statussymbolen på thailändska diskotek var Johnnie Walker Swing och Chivas Regal som står över Black Label igen. Blue label är svårt att få tag på, även i Nederländerna måste man verkligen leta efter det. Kollega förde mig en flaska 0,75 l Blue label från taxfree St Maarten 100 dollar.
För flera år sedan betalade jag 125 gulden för en JW Blue-etikett på Gall & Gall,
Beställningen är röd, svart, grön, guld och först sedan blå etikett.
Tyckte det slående att blå etikett gick över guldetikett.
Och så har du JW double black, Swing och Premier.
I Singapore var (eller kanske fortfarande är) John Walker till salu för cirka 2500 euro. De hade 5 flaskor där på den tiden.
När jag är i Thailand kommer jag att hålla mig till vodkan.
Som jag kunde köpa på hotellet per flaska för (tror jag) 2800 baht. Smirnoff var det.
Fick då ett kort som jag kunde ha med mig där ett kryss kunde sättas 3x för colaen.
Ingen aning om hur hon räknade exakt. Ett kors eller något liknande per 2 eller 3 burkar.
När jag gick hem behölls flaskan med vodka till nästa gång.
Om jag bara beställde en vodka cola skulle det vara 220 bath.
Så den flaskan var mer intressant att beställa.
Hotellet jag pratar om var Landmark hotel i Bangkok.
Green label kostar i NL någonstans i 30 euro, guld någonstans i 50
Från green label finns det ingen mer grain whisky i den. Det är alltså rena single maltblandningar.
Ingen aning om dessa också är till salu i Th.
Bästa, du har glömt platina 18 år...kostade runt 60 euro. Alkoholhaltiga drycker är mycket billigare i Vietnam...
Ja, JW Black Label är verkligen en statussymbol för thailändare och andra asiater. De dricker det dock sällan "rakt" eller "on the rocks", utan brukar blanda det med cola. Allas smak. För övrigt är flaskorna numera ofta försedda med en inbyggd propp i flaskhalsen för att förhindra att de hälls över. Det gör att du är något säkrare i en bar att du även får den dryck som står på etiketten, åtminstone om du är där när den hälls upp i ditt glas.
Jag bryr mig inte så mycket om alla dessa blandningar. Man vet inte vad de slänger i sig och priset är mer i relation till marknadsföringen än till produktens kvalitet. Den riktiga smaken hittar du i singelmalt.
Min frus bror blev från början besviken varje gång jag gav honom en flaska skotsk single malt i present. Han visade aldrig det för mig, men han frågade min fru varför jag inte gav honom JW Black Label eller ens Bleu Label.
Sedan förklarade jag för min fru blandningarnas hokus pokus och maltens renhet. Detta förde hon tydligen vidare till sin bror och sedan dess föredrar han också single malt, gärna med en viss ålder. Och med singelmalten går bara några isbitar ner i glaset, ingen cola eller läsk behövs längre.
Min thailändska svåger har lätt bytt ut status mot god smak 🙂
Håller helt med, Mark, inget slår en bra single malt whisky. Johnnie Walker Black Label är en ganska vanlig 'blandning', inget fel på den men inget speciellt heller.
För övrigt häller jag bara upp en god singelmalt för den som också kan uppskatta det – oavsett om de är holländska eller thailändska. Någon som ber om is i den, eller en shot Cola eller något liknande, får inte en single malt av mig, utan en blended whisky.
Jag håller med dig om att det svarta (och även det dubbla svarta, gröna, guld) inte är särskilt speciella blandningar. Jag njuter verkligen av ett glas blått.
Och vem bryr sig om någon dricker en (1) isbit i sin whisky, vissa tycker att de borde röka en cigarr med den, de förstör smaken inte bara för sig själva utan även för alla runt omkring.
Den isbiten förhöjer ofta smaken medan vissa fortfarande tycker att det späder ut whiskyn. Mörk choklad är också trevligt, men jag dricker helst en single malt utan något.
Det är verkligen namnet du betalar med Johnny Walker. Jag drack bara Red and Black label och nu har jag inte de tillfällen som jag kommer att köpa en flaska på 60 € eller mer för. Dessutom gillar jag att dricka Jack Daniels, Famous Grouse eller Jura lika mycket.
För övrigt tömde jag nyligen en hel flaska av det sistnämnda med oss två på en kväll. Jag har själv inte besvärats av någonting, men jag vågade inte låta personen som var på besök åka hem på cykel eller ens gå. Även om det bara var 1 km. Jag ville gå hem med henne, men jag kunde inte garantera att jag skulle hinna hem till mig på vägen tillbaka, hahaha!!!! Det var lite för mycket, men som tur var hade jag 3 flaskor Jura i skåpet på grund av ett beställningsfel.
Det är inte bara med whiskyn, för den stackars thailändskan som inte dricker whisky är Heineken statussymbolen.
För länge sedan med min dåvarande partners familj i Isaan trodde jag att jag var snäll och köpte en låda Chang-öl.
Nu när de inte drack det (i min närvaro) som en sparsam holländare kunde jag ha tagit åtminstone en låda Heineken med mig.
Det kan också vara så att de inte gillade Chang så mycket, utan att en Leo eller Singha öl var mer deras smak. Heineken är verkligen inte förstahandsvalet för många thailändare, många tycker att Heineken är för bitter.
Helt korrekt. Gör mina svärföräldrar, grannar och vänner en större tjänst med 10 lådor Leo än någon annan öl. Smaken av De Isaan?
Det är ett svar på en gammal kommentar, men jag minns att familjen i söder tyckte att Leo var topp någonstans runt 2000, men som drinksponsor fick de verkligen nöja sig med den bittra Chang. Så småningom, under åren som följde, blev Chang standard om så bara för att den var billigare än Leo.
Att det fortfarande är billigare för tillfället har att göra med att man sänker alkoholen på flaska.
Det är fortfarande roligt att se att många "Isaan" fortfarande går för den dyrare ölen medan båda nu innehåller 5% alkohol. Förr i tiden var Chang ungefär 6,5 %, men i ett land där människor är dåliga på matematik har Chang lyckats uppnå en fin position tack vare stadsbefolkningen och den mångåriga sponsringen av den brittiska fotbollsklubben Everton.
Om jag låter mig lockas att gå till Insomnia då och då, brukar jag befinna mig i sällskap med några damer som inte bryr sig så mycket om status. Jag skäms verkligen inte för att ha en litersflaska med 1225 Pipers för 20 Baht (inklusive 100 % rabatt på grund av mitt Gold Member Card, haha!) komplett med de där två "blandarna" (cola), tre flaskor vatten och en hink full med isbitar.
Efter en timme kan du enkelt klistra etiketten "blå" på den!
Hemma på vintern, vid den sprakande veden och glittrande ljuset från den öppna spisen, funderar över avlägsna länder och vita stränder, ja, det är en annan historia.
Allt i god tid, menar jag.
Jag håller mig till singelmalt För smak och renhet ge mig Glenmorangie quinta ruban eller ett Glengoyne-fat.
Men ja, detta är rent personligt.
Till mixen går jag alltid med lotus eller big-c blend 285. Klarar sig mycket bra efter två glas.
Ge mig en Wild Weasel, Macallan, Nikka eller en Edradour.
Hej, jag har några frågor efter att ha läst detta. Är en liter Johnnie Walker (röd – svart – blå etikett) billigare i Thailand jämfört med Nederländerna? Med andra ord, vad är priserna i butiken för dessa whiskytyper i Thailand. Jag skulle tro att det är dyrare, på grund av importen av detta. Låt mig veta. Tack.