Asean Economic Community, som bör träda i kraft den 31 december 2015, är längre bort än någonsin. Den drömmen kolliderar med den hårda verkligheten. Frågan är: hur seriösa är de deltagande länderna i att uppnå ett gemensamt mål, skriver Nithi Kaveevivitchai i Asiatiskt fokus infästning av Bangkok Post.
Många ekonomer, akademiker och diplomater har i åratal tvivlat på om en så mångsidig grupp på tio länder är beredda att bilda en ekonomisk union.
Visserligen olika, eftersom bruttonationalprodukten (BNP) per capita är 43.929 715 USD i Singapore, ett av de rikaste länderna i världen, och 1 USD i Myanmar, ett av de fattigaste länderna. Förhållandet mellan högsta och lägsta BNP är 61:1 i ASEAN mot 8:XNUMX i Europeiska unionen.
De främsta hindren på vägen till AEC är en obalans mellan politiska ambitioner, brist på möjligheter och ofta brist på politisk vilja i vissa medlemsländer, analyserar en färsk rapport från CIMB Asean Research Institute (CARI).
"Den politiska betoningen på intraregional handel överensstämmer inte med den ekonomiska verkligheten", säger Jörn Dosch, huvudförfattare till CARI-rapporten. Om vi ser till nuvarande praxis är det slående att handeln inom Asean knappast har ökat sedan 2003 och sedan 1998 med endast 4,4 procent. Det förblir fast vid cirka 25 procent av den totala handelsvolymen i Asean.
Betecknande är att befintliga frihandelsbestämmelser i Asean knappast används, och 46 procent av företagen som tillfrågas av CARI säger att de inte har några planer på att göra det i framtiden. Det är oroande eftersom 99 procent av varuflödet mellan Aseans sex stora ekonomier är tullfritt. Dessutom hindrar konkurrens frihandel. Många länder i regionen producerar samma produkter, så per definition är de inte intresserade av att öppna upp gränserna.
De stora företagen tittar på USA, EU och Kina
Men det finns mer: cirka 95 till 98 procent av alla företag på ASEAN-marknaden är små och medelstora företag. De flesta har lite intresse och möjligheter att sprida sina vingar utanför gränserna. De stora företagen i regionen är däremot utåtriktade. De fokuserar på och konkurrerar med varandra om tillgång till USA, EU och Kina.
Finns det inga ljuspunkter? Ja, de inomregionala investeringarna har ökat de senaste åren. Uppenbarligen gillar ASEAN-länderna att investera i sina grannländer.
Slutsats av Jörn Dosch: ”Med tanke på det rådande läget och det motstånd som finns mellan medlemsländerna på nationell nivå är det osannolikt att alla mål kan uppnås. AEC 2015 är en process, inte en slutpunkt.'
(Källa: Asia Focus, Bangkok Post15 juli 2013)
ett vanligt exempel: min svåger återförsäljare köper och säljer duriam köp runt 30bth/kg vid den thailändska/kambodianska gränsen och försäljning i BKK för 80bth kg (obs, du måste fortfarande dra av transport + boende + styckning och packning) hans kunder/bekanta börjar redan klaga FÖR ATT med den fria marknadsekonomin i ASEAN i antågande kommer priset att behöva gå ner (kinesiska/illamående billigare)
Jag försöker förklara för honom 1992 12 länder eu nu 2013 27 länder men kakan har inte blivit större och så vem ska ta hand om det stackars Singapore precis som vi i EU!