Jacques Koppert beskrev tidigare i 'De Week van' hur han och Soj lämnade Wemeldinge för deras hem i Ban Mae Yang Yuang (Phrae) (25 december). I sin dagbok den 27 januari beskrev han skolidrottsdagen 2012 och årsskiftet, den 17 februari såg han tillbaka på byggandet av sitt hus och den 9 mars berättade han om sin veckas semester i Thailand. Idag på väg till Mae Sot för en 90-dagarsfrimärke.
Om du vill stanna i Thailand i mer än 3 månader är ett årligt visum användbart. Förra året när jag gjorde mitt första köp tänkte jag: Okej, allt ordnat i ett svep. Men det blev klart på ambassaden. Även med ett årsvisum måste du lämna Thailand inom 90 dagar för att få en stämpel så att du kan stanna i ytterligare 90 dagar. Logisk va?
Jag gillade inte gränsövergången vid Mae Sai förra året. Tiggande barn som hänger på dig och mycket mer irriterande cigarett/Viagra-säljare. Jag är inte intresserad av den varan. Jag röker inte och på frågan varför jag inte köper erektionspiller kan var och en komma med ett svar för sig själv. Mitt ”Nej är nej” lät så ovänligt enligt Soj att hon rättade mig. Man ska inte bli arg på de där irriterande människorna, inte ens i Tachileik i Myanmar.
Dag 1: På väg mot gränsen
I år åkte vi för att säkra min vistelse i Thailand i Mae Sot. En plats som kännaren av norra Thailand par excellence, Sjon Hauser, beskriver som Lilla Burma i Thailand. Det verkar lämpligt för en resa. Och det blev ett mål till. Besök hos en thailändsk bekant som bor där med sina två söner.
Vi känner varandra sedan de fortfarande bodde i Nederländerna. För sex år sedan reste de till Thailand. Pojkarna är nu 12 och 13 år gamla. De ser ut som thailändska pojkar, men vi kan prata holländska med varandra. Även med mamma Jaimy. Det var trevligt att ses igen. Vi gick och åt på en vietnamesisk restaurang. Gör dina egna vårrullar vid bordet, de håller dig sysselsatt en kväll.
Dag 2: Korsar gränsen
Andra dagen korsade vi gränsen. Det är mer avslappnat här än i Mae Sai. Priset är detsamma: 500 bad och för Soj 20 bad. Vänskapsbron är lång, 420 meter står det på tavlan. Det finns inte mycket att göra på andra sidan i Myawaddi. Höjdpunkten var kaffet i restaurangen River View med en kanna te, allt för 20 baht. Och Soj hittade ett par jeans som passade. Så fortfarande ett påtagligt minne att ta med hem. Jo, det handlade om frimärket och det fanns inga tiggare eller påträngande försäljare här. Uppdrag fullbordat, snart tillbaka till Thailand.
Nära bron, på den thailändska sidan, finns en stor täckt marknad, Rim Moei-marknaden. Du kan inte missa det. Allt är till salu, utom boskap. Soj hade ett dåligt ögonblick när hon såg de konstgjorda ädelstensträden, av vilka två hon hade köpt i Kanchanaburi, prissatta 400 baht billigare här. Hon blev rädd och köpte 2 omlottkjolar med matchande blusar som kompensation.
Atmosfären i Mae Sot är speciell. Gatubilden bestäms av cyklister. Jag har aldrig stött på detta förut i Thailand. Det är på grund av burmeserna som finns överallt här. Att köra skoter är inte tillåtet, eftersom de inte har körkort. Så är det att gå eller cykla. Särskilt de cyklisterna är farliga i mörker.
Cykelbelysning har ännu inte uppfunnits här. Jag ser därför guldhandel för en butik framför fram- och bakljus. En bra kampanj, en polis i hörnet av gatan för att kolla och på nolltid cyklar alla här med tända lampor. Då kan man åtminstone se dem när de cyklar på fel sida av vägen.
Tempel fanns också på vår lista. På eftermiddagen letar vi efter Wat Don Kaeo i Mae Ramat, norr om Mae Sot. Du kommer bara att stöta på en turistskylt med templets namn på engelska en gång. Dessutom bara thailändska skyltar, utan min thaiguide hade det varit svårt att hitta.
I templet en buddhastaty i vit marmor, från Myanmar. Sådana Buddhastatyer i marmor är tydligen sällsynta. Vi har åtminstone denna raritet på bilden.
Dag 3: Till ett skogstempel på en kulle
Dag tre letar efter en annan egenhet i området. Wat Phra That Doi Din Kiu, nära gränsen till Myanmar. För att komma dit måste du passera en militärkontroll längs vägen. Vi visade sig inte vara ett hot mot staten och fick fortsätta. Templet beskrivs som ett skogstempel på en kulle: En stor kulle, mycket skog och litet tempel. Bara Chedi är speciell. Den står på toppen av en enorm guldmålad sten, som balanserar på kanten av en bergsklippa. För att se det måste man klättra mer än 100 meter. Vi kunde ha klättrat ännu längre till Buddhas fotspår, men vi motstod den frestelsen. Buddha kommer inte att skylla på oss.
Dag 4: Bhumiboldammen, mycket vatten
Den fjärde dagen var avresedagen. J2-hotellet hade en annan överraskning. Om vi ville betala 750 bad. Vid ankomsten hade vi bokat för tre nätter och betalat 1500 bad. Det verkade som ett fynd. Men visade sig vara för två nätter. Missförstånd, kan inträffa när all personal är från Myanmar.
På vägen tillbaka stannade till vid den stora grönsaks-, frukt- och kryddmarknaden längs riksväg 12 till Tak. Allt levererat av bergstammar från området. Körde sedan vidare med en fullpackad grönsaksvagn.
Till Bhumiboldammen norr om Tak. Värt besöket. Det ser ut som att du är på väg in i en semesterort. Vacker park, imponerande damm och mycket vatten. Du kan segla härifrån till Chiang Mai. Mountainbikelopp hålls här varje år. Jag kommer inte att delta i det, men jag köpte några av t-shirtarna med mountainbikes på. Ger en sportig känsla när den bärs.
Tryggt hemma
Vi tog oss hem säkert, trots idioterna som insisterade på att köra om oss i blinda kurvor eller som kom stormande rakt mot oss på fel sida av vägen. Att hålla huvudet kallt och alltid försöka skapa distans mellan sig själv och den där idioten. Det är vad vi har gjort hittills.
Vi har sett de som inte klarar sig liggandes vid sidan av. Tre stycken under denna resa. Den mest ofarliga var lastbilen som låg på sidan och som hade spridit ut sin last med grus över hela vägen. Vi fick fortsätta vår väg sakta körande över grushögarna.
Trafiksäkerhetstänkande finns inte i de thailändska trafikanternas medvetande. Men inte heller hos de thailändska vägmyndigheterna och trafikkontrollanterna. Det är där inställningen till trafiksäkerhet bör börja. Varför läser jag så lite om det?
Hej Jack och Soi,
Du har beskrivit din resa till Burma vackert, trafiken är mycket osäker
Jag läste (Söker du en tjänst som åklagare?)
ha kul i thailand.
John van Hoorn
Ett ettårigt Imm O-visum kan förlängas efter 90 dagar av närmaste immigration med ytterligare ett år, men då måste du uppfylla några krav (t.ex. ekonomiska), och kan sedan förlängas med ett år i taget, förutsatt att krav
Hej Jeroen, trafiken är verkligen annorlunda än i Nederländerna. Jag skulle ha mycket arbete här i mitt gamla yrke.
Men jag gjorde mig användbar på ett annat sätt. Listade de olika trafikreglerna, så att holländarna i Thailand åtminstone vet var de står. Kommer snart till denna blogg.
Snart är vi bland hallonen igen.
Hälsningar från Soj.
Bara en rättelse: du får ett årligt visum O för ett år. Du ska anmäla dig till immigration var 90:e dag och sedan kan du stanna igen i max 90 dagar. Det kommer INTE att förlängas med ytterligare ett år.
Om du har läst min berättelse eller dagbok om att ta körkort borde du också kunna förstå varför så många thailändare kör dåligt. De kontrollerar sin bil, men de känner inte till trafikreglerna. De har aldrig haft några lektioner och tentan är verkligen minst sagt enkel. Och om du inte klarar det kan du göra det med några baht extra.
Vill du tillämpa trafikregler? Den största och mörkaste bilen har förkörningsrätten eller den djärvaste. Dessutom är det bra att se och förvänta sig allt. Enkelt, men det är så det fungerar.
Rättelse: inte mörk bil, utan tjockaste bil och den får inte veta någonting. Vet inte. Jag rättade det sistnämnda för att skriva en lång text.
Ja, Sjaak, jag vet om det thailändska körkortet. Min fru har en.
Tjocka eller tunna bilar, långa eller korta, tända eller släckta, alla får utrymmet av mig. Även skotrarna, fotgängarna och korsande kor.
Jag gillar att överleva.