Jacks dagbok

Idrottsgrupp.

Idrottsdagen är verkligen en fest för hela byn. Jag följer förberedelserna dagligen. Vår trädgård gränsar till skolområdet. Inte för att vi lätt kan gå över. En flod rinner mellan skolan och vårt hus, för närvarande cirka 10 meter bred. Under regnperioden som fördubblas och om mycket vatten rinner in från bergen nära Nan, översvämmas vägarna och trädgårdarna. Som i oktober 2011. Vi har hittills kunnat hålla trädgården torr på grund av att den höjts med en meter.

Skolan har ett musikband. Varje dag hör vi skolans marschorkester meddela skolstarten. Signalen för klasserna att bilda grupper. Detta följs tydligen av tillkännagivanden, ibland blir det applåder. Vid något tillfälle börjar marschbandet igen med full styrka. Klasserna försvinner in i skolan i all hast, med början med de yngsta. När alla gått iväg marscherar musikkåren iväg till byggnaden där instrumenten förvaras. Så vi brukar äta frukost på vår balkong ackompanjerat av glad fanfarmusik. Var kan man uppleva något sådant?

Det handlar inte om kulorna, det handlar om spelet

Veckan före idrottsdagen övar och paraderar bandet genom skolans område. De sista dagarna innan idrottsdagen tränar skolbarnen, uppdelade i fyra grupper, hårt för att öppningsceremonin ska gå smidigt. Konstigt nog har jag aldrig sett ungdomarna träna för att förbättra sina sportsliga prestationer. Det handlar inte om kulorna, det handlar om spelet.

På själva dagen samlas barn och föräldrar på vårdcentralen i byn. Det är där paraden är uppställd. Framför fanfaren, bakom två vackra flickor med banderoll, sedan kommer den olympiska flaggan följt av de fyra grupperna. I varje grupp går barn och föräldrar i sin egen färg T-shirt. Det finns en fröken med en namnskylt framför. Och givetvis har varje grupp sin egen flagga.

Musikkorpset övar inför idrottsdagen

Klockan 10 ackompanjeras marschen av byns vakter, alla i en så ljusbeige uniform. Det ser ut som en hel polisstyrka. Det finns en 500 m marsch på huvudvägen i byn och ytterligare ett varv runt skolans område. Sedan ställer folk upp sig i grupper, arrangören vrålar: sväng höger (jag förstår åtminstone 'dåligt'), flaggorna hissas och den olympiska lågan tänds. Sedan går grupperna till varsitt partytält, där det serveras mat och dryck. Mitt emot gruppernas partytält står skolledningens stora tält. Däremellan ligger idrottsplatsen. På gräset är löparbanorna markerade med band. Festen kan börja.

Det är bara att springa cirka 60 till 100 meter, beroende på ålder och kön. Men det finns också löpning för par, där högerbenet på den ena knyts till det andras vänstra ben. Vissa är väldigt händiga på detta, för de flesta blir det en snubblande fest. Säcklopp görs i stafettform, vid vändpunkten måste löparen ta ut dem ur påsen så snabbt som möjligt och nästa löpare in så snabbt som möjligt. En variant av detta är att köra i byxor som är alldeles för vida, som också måste bytas. Det uppfinns fler galna saker, som att rulla in en slags påsydd vassmatta, men det har jag inte sett i år igen.

Ingen får behålla sina medaljer
Medaljer delas ut, men ingen får behålla sin medalj. De hämtas i gruppen och efteråt går de tillbaka till skolan. Till nästa år. Som jag sa, det handlar inte om kulorna. Även om vissa försöker väldigt fanatiskt. Heder kan också vara en viktig drivkraft. Under tiden hålls stämningen uppe eftersom varje grupp spelar sin egen musik och dansar längs idrottsplatsen.

Efter ungdomen – och en lång lunchrast – är det de vuxnas tur. Stämningen är nu ännu mer avslappnad. Det är mer "sanuk" än "kaankielaa". Soj deltar i den sportsliga delen. Jag har också en roll. Vid en viss tidpunkt kallas mitt namn, signalen att komma fram för att hänga medaljer på vinnarna. Ett hedersjobb. I slutet finns en musikalisk stolar och priser delas ut till grupperna. Som till exempel för de trevligaste dansgrupperna, för gruppens bästa skötsel eller för flest segrar. Priserna består av en ask öl, schampon, godis och liknande, allt snyggt förpackat.

Hur är det med den ekonomiska sidan av saken? För det första finns det ett "buddhaträd" som min fru kallar det: alla bidrar frivilligt efter sina tillgångar. Skolan har samlat in cirka 20.000 XNUMX baht även i år. För det andra tillhandahålls mat, dryck och godis för varje grupp. Alla i gruppen bidrar. För det tredje kontaktades en annan sponsor av skolan. De vet att vi har ett gott hjärta för skolan och deltar därför alltid. I år bjöd vi alla på glass.

Klockan fem avslutas idrottsevenemanget. Arrangören låter marschbandet marschera vidare igen. Lågan släcks och flaggorna sänks. Komprimerade marschljud genom mikrofonen. Rengöringen kan börja. Detta görs snabbt och effektivt. Innan det blir mörkt är idrottsplatsen tom och öde. Ungdomen har semester till den 2 januari, så ingen morgonfanfar vid frukost på en vecka.

Nyårsafton: carporten rensas och musiken slås på
Parterna följer i snabb följd. Sportdagen är över. Från nyårsafton till nyår är turen. Sojs äldsta syster bor hos oss med sin man och dotter. Huset är nu för gästerna. Systrarna kommer bra överens. De har fullt upp med att laga mat till nyårsafton. Jag känner mig lite vilsen och kryper bakom min bärbara dator.

Carporten röjs, mattor på golvet och musiken är påslagen. I början kommer främst de äldre. Soj har berättat att vi ska visa videon på vår bröllopsfest. Ingen har sett den än, den sattes bara på CD i år. Det är spännande att se sig själv igen efter 15 år. Filmen imponerar också på grund av de känsliga ögonblicken när människor som gått bort kommer in i bilden. Som Sojs mamma. Men att äta och dricka fortsätter. När filmen är över byter vi till karaoke.

Presenter till barnen.

Det är ungefär fyra timmar kvar till nyårsafton. Musiken är hög som den ska. Högt och orimligt sång. Det är fortfarande för tidigt för dans, först lite mer alkohol. Julbelysningen på balustraden på balkongen är tänd. Det är stämningsfullt. Soj hade tänkt att presenter borde slås in till barnen och hade tagit med Sinterklaaspapper speciellt för detta ändamål. Så vi hade även balkväll. Alla praktiska presenter, som tvål eller tandkräm. Ibland ett gosedjur. Distributionen var thailändsk: oefterhärmlig. Siffror drogs, sen letade föräldrarna vem gåvan var avsedd för?!?

23: Soj och jag går ut på dansgolvet
När årets sista timme har kommit så slår jag och Soj dansgolvet. Det är en munter fest, öl- och whiskyälskare kommer inte att sakna något. Det gör inte de som dricker cola och Fanta heller. Jag använde en 4,5 liters förpackning rött vin. I första hand för mig själv, men några kvinnor dricker också. Jag vet inte om de verkligen gillar det. Sång och dans går vi till klockan tolv. Sedan snabbt bakom datorn, laddar ner bilder och önskar den holländska familjen ett gott nytt år med årets första bilder. Jag kommer inte se reaktionen från hemmafronten förrän dagen efter. Det finns festdeltagare som fortsätter i en timme, men jag gillar det så.

På nyårsmorgonen går vi till templet tillsammans vid halv sju. Det är upptaget i den stora byggnaden bredvid templet. Munkarna är inte här än. Jag tänker: vi kunde inte ha gått en timme senare. Men det fungerar inte så. Alla måste ha passerat altaret, hällt upp en skål med ris i en stor hög och satt sig på plats innan munkarna kom.

Jag kan inte överleva att sitta på golvet i thailändsk stil på länge, så jag sätter mig på en stenbänk vid entrén. Vid ett tillfälle placeras en pojke på ca 4 år bredvid mig i soffan, tydligt med instruktion att stanna där. Mamma (eller mormor) går in, jag ser henne inte igen. Han är en bra pojke, han rör sig inte. Jag säger ett vänligt hej och han ler faktiskt tillbaka men han fortsätter sitta som en staty. Plötsligt ser han tydligen någon han känner, han glider ur soffan och springer iväg.

Tal, böner, välsignelse och nasi
Jag ser munkarna anlända från munkarna, elva totalt. Det är fyra unga pojkar, jag uppskattar dem runt 12 år gamla. Är inte det väldigt ungt? Munkarna går in och när de står på rad hålls tal. Sedan hör jag templets huvud säga något. Hela rummet skrattar. Huvudmunken är helt klart populär. Och sedan börjar munkarna sina skanderade böner. Jag känner till ritualen vid det här laget. I slutet, med huvudet mot marken tre gånger, kör händerna över håret och välsignelsen är komplett.

Under tiden, vid de två utgångarna till tempelhallen, såg jag människor fylla plastbehållare med stekt ris från en mycket stor panna. Det stod ett hundratal brickor redo för folket som kom ut. Jag tänkte så länge de inte har för lite. Jag ser till min förvåning att min fru tar med sig två brickor. Det var tillåtet, sa hon. Jag tror på henne för hon är inte så djärv själv. Absolut inte under Buddhas ögon.

Det nya året har börjat, nu är det dags att vänja sig vid de nya åren.

Kära Thailand bloggare,
Gillade berättelserna om Jacques och alla som föregick honom i serierna "De Week van" och "Dagboek? Redaktörerna för Thailandblog inbjuder dig att också klättra i pennan. Så expats, turister, Thailandälskare, backpackers, kort sagt, alla som har "något" med Thailand: dela dina erfarenheter med oss. Skicka din kopia som en Word-fil till redaktionsadressen. Storleken är cirka 700-1000 ord, men vi gör inget väsen om din berättelse blir lite längre. Vi korrigerar språk- och skrivfel utan kostnad. Vi är nyfikna.