En övergiven Karen-by efter attacken
Återigen tvingades etniska grupper som bor i gränsregionen till Myanmar och Thailand fly från konflikten och gå till den thailändska gränsen. Men delstaten Thailand knuffade dem tillbaka. Fotoberättelsen du ser här påminner oss om att dessa människor är offer för konflikter men att deras döda aldrig räknades. En gammal historia i ny jacka. Det lidande som förövarna inte bryr sig om och som världen inte vill se. Är inte 70 år långt nog för den här typen av liv och alla dessa dödsfall?
Mutraw-provinsen i Karen State ligger i sydöstra Myanmar längs den thailändska kusten nära Mae Sariang- och Sop Moei-regionerna i Mae Hong Son-provinsen. Detta var det första området där Myanmars armé Karen skoningslöst bombade och sköt byar, uppehälle och vem som helst med ett vapen.
Det var anledningen till att mer än 10.000 XNUMX medborgare fick glömma allt och fly åt alla håll, rädda och panikslagna. Människor försökte få ut varandra ur husen för att rädda liv. Sedan flydde de utan att veta vart.
Detta har upprepade gånger hänt Karen i gränsområdet. Några av de äldre hade förutspått att deras barn aldrig skulle uppleva detta igen. Och ändå den natten slog bomberna ner, den ena efter den andra.
'Hur många gånger måste vi fly? När kan vi, Karen, leva i fred? De vill ha lugn och ro och lever som vanliga människor. Kommer detta någonsin att bli verklighet i ett land där staten är din fiende?
Bilderna på krigsvåldet togs i Mae Sariang och Sop Moei i Mae Hong Son-provinsen och du kan se dem på sajten: https://you-me-we-us.com/story/lives-and-losses-left-unrecorded
Källa: https://you-me-we-us.com/story-view Översättning och redigering Erik Kuijpers. Artikeln har förkortats.
Text och bilder av Saiporn Atsaneechantra för Centre of Ethnic Studies and Development (CESD), fakulteten för samhällsvetenskap, Chiang Mai University.
Jag uppskattar verkligen att du lyfter fram problemen med minoriteterna i denna region. Thailand ger inte heller de statslösa och minoriteterna vad de förtjänar, men Myanmars militär är ännu hemskare. Jag hoppas att de andra länderna helt kommer att sluta stödja militären i Myanmar och erkänna exilregeringen. Förhoppningsvis kommer en framtida regering att behandla alla människor lika och väl. Låt oss alla vara medvetna om vad som händer så nära och göra något för att förbättra där det är möjligt.
Vi har anställt Karen Burmese i över 9 år utan undantag inom hushållning och hjälp på marknaden. Hundratusentals Karen försörjer sig i Thailand. Många i svåra omständigheter. Jag har den här typen av berättelser i första hand och känner empati med dem. Den äldre och efterblivna Karen är inte att avundas.
Vi kunde bevittna den senaste kuppen från armén och reaktionerna på den. I synnerhet reaktionen (inklusive vetorätten) från de kommunistiska regimerna i Kina och Ryssland upprätthåller den. Människor lämnas åt sig själva och måste tydligen ta reda på det själva. Ekonomiska frågor (inklusive One Belt Road och kasinon) och kumpan är delvis grunden för detta. Förhoppningen är att denna grupp kuppmakare en dag ska ställas inför rätta för sina brott.
2015 justerade Thailand arbetstillstånden (för illegala invandrare) och det rosa ID-kortet infördes. Var något positivt jämfört med många Karen som jobbar i Thailand. Motivationen är tvåfaldig: eget (lands)intresse och individens intresse. Tyvärr gällde detta bara en viss del av arbetande burmeser, på grund av interimistiska samråd mellan Burmas och thailändska myndigheter angående viktig datainsamling och oförmågan att få tag på den. På den burmesiska myndighetens sida var det en röra vad gäller administrationen. Vår inhemska personal fick en med någon annans personuppgifter när de förnyade sina pass. Det fanns dock ett papper som detta kan beröra (för vem det än gäller) där det stod att personen i passet hette annorlunda. nämligen...... Ja, det går att göra så och som tur var accepterades det av immigrationspolisen. Några år senare utfärdades ett nytt Rosa ID-kort som ersättning, med tio års giltighet och arbetstillstånd på baksidan i två år.