En artikel som ska skrivas

Internet är ett interaktivt medium. Idag ska vi testa om det även gäller Thailandbloggen. I det här inlägget hittar du en fin tablå över luk thung konstnärer. Historien har ännu inte skrivits. Av vem? Ja, av din läsare.

In Bangkok Post den 20 mars fanns det en artikel om CD-etiketten R-Siam. Den medföljande illustrationen visar några av de 90 soloartister och grupper som tilldelats etiketten. Nu kan jag sammanfatta den artikeln, men den här gången tycker jag att det skulle vara mycket roligare om Thailandbloggens läsare skriver historien. Så kommentera och berätta vem din favoritartist eller grupp är och varför. Eller berätta om en konsert du var på av honom/henne/gruppen. På så sätt bildar alla reaktioner tillsammans en historia.

Min favorit är Jintara Poonlarp, ​​överst till vänster med röd kjol och busigt leende. Jag gillar att lyssna på henne. Jintara sjöng en gång om tsunamin. Tänk på att hon sjunger tsunami och inte tsunami. En gripande låt, även om jag inte vet vad hon sjunger exakt.

Eftersom jag tycker att det här är en lite tunn början på vår gemensamma historia bad jag Hans Geleijnse att göra en bra start.

Hans Geleijnse skriver:
Nej, men bland alla de där hetsa petits jag känner igen från deras tv-ansikten upptäcker jag Jintara Poonlarb, den thailändska versionen av Zangeres Zonder Naam och övertygande tolkare av en tårare om en mia nois själsångest. Jintara har passerat fyrtio utan alltför många visuella hårfästessprickor och kommer från Isan. Man måste älska det, men hennes musik låter verkligen mer thailändsk/asiatisk än många västerländska klonmaterial från R.Siam-stallet.

Thailändsk popkultur är västerländsk, både vad gäller kläder och musik, och det råder inte längre några tvivel om den kulturens inflytande på den sociala utvecklingen sedan Rock & Rolls födelse. Ögonblicket som dragkampen om thailändsk kultur definitivt kan placeras på en Thailandsblogg som ett nostalgiskt tidsfördriv av gamla pruttar är oundvikligt.

Kanske började trenden mot mainstream Thailand för flera år sedan med Tata "sexiga stygga bitchy" Young, en korsning mellan Madonna och Britney Spears. Vid varje konsert som ges på lokala scener idag kan du se hennes arvingar uppträda, entusiastiskt lyssnade på av pappa, mamma och deras barn i skolåldern. Det som förmodligen kommer att förbli väldigt thailändskt är ljudmixen: hårt, inga mellantoner, många gälla toppar och högljudda lågor.

Jag gillar originalet, men tycker också att det som kommer ut ur kulturmixern är fascinerande. Och förmodligen för att jag också är en gammal fis, är min thailändska favorit Sek Loso, en man som liksom Cliff Richard ser mer ungdomlig ut för varje dag som går. En fantastisk musiker och - som skapar ett band - håller media och fans sysselsatta med ett utan tvekan dramatiskt avslutande liv dominerat av sex, droger och rock & roll.

Rick skriver:
Nåväl, jag har egentligen inga favoriter. Lyssnar gärna på pai pongsatorn, buaphan, bao wee (tredje videon), Tai Oratai, Jintara, men också Deep O Sea (fjärde videon). När jag busar i huset med den här musiken i bakgrunden bara underbart! Vi har ganska mycket av den här musiken och det är särskilt användbart under fester; då kan damerna gå vilda med karaoken. haha.

Tino Kuis skriver:
Thaimusik tilltalar mig sällan. Jag tycker snart att det är tråkigt och monotont, också för att jag inte förstår orden, ofta Isan. Jag känner bara till två undantag: Carabao och Phomphuang Duangchan.

Carabao ('den där gamla hippie', Dick) är en exponent för 'Pheua Chiwit'-genren, 'livssången'. Enkel musik, igenkännbara ämnen, samhällskritisk men inte sentimental. Hans låt "Made in Thailand" blev känd. ('Thailand är det vackraste landet i världen, allt är bra här, men när vi går till affären köper vi helst japanska'). Jag blev mycket rörd av hans låt 'Mae Sai' om ödet för en bargirl ('liten fågel i en bur'): video 5.

Phumphuang Duangchan kallas "Drottningen av Luk Thung". Alla känner henne fortfarande, inklusive ungdomen, även om hon dog 1992 vid trettio års ålder. Hennes kremering i Suphanburi deltog av XNUMX XNUMX personer och av prinsessan Siridhorn.

'Luk Thung', Loe:k Thoeng, bokstavligen 'barn av (ris)fälten' handlar om byliv, men från sjuttiotalet av förra seklet mer och mer om upplevelserna hos de många som flyttade till storstaden för en bättre liv drog. Låtarna handlar om att säga hejdå till byn, de höga förväntningarna, de många besvikelserna, utnyttjandet, kampen för tillvaron och speciellt om nostalgin efter födelsebyn och den avlägsna älskaren ('älskar han mig fortfarande eller har han en annan?'). Phumphuang upplevde det hela själv och hon sjunger om sina egna upplevelser, vilket gör det så förtryckande. En text (från låten 'I try my luck'):

Fattig som en lus riskerar jag min lycka
En man som sover på bussen försöker slå på mig
Han lovar mig ett bra jobb, famlar mig överallt
På gott och ont följer jag min stjärna
Det som kommer, kommer. Jag riskerar min lycka.

En annan låt:
Jag saknar verkligen risfälten
Undrar du också när du kommer hem?
Jag kom till stan för att bli en stjärna
Det är svårt men jag överlever

Jag ber varje dag att jag må bli känd
Sen återvänder jag hem
Och sjunga för deras beundran.

Jag var en gång på en sådan utomhuskonsert där Phumphuang-låtar sjöngs. Där åskådarna först skrattade, skrek, pratade och klappade tystnade de nu och lyssnade uppmärksamt och engagerat. Detta var också deras liv. Se video 6.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=NidCHfmQCUY&feature=share&list=PLCEEE491261F8A9C1[/youtube]

[youtube]http://youtu.be/OhhnjcA2xEY[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=j7anlj8izk8[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=TARnc2MYLjs[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=GC_KxGDprbE[/youtube]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=OBnZ7GpvweU[/youtube]