Öppet brev till Dance4life
Kära fru Eveline Aendekerk,
Algemeen Dagblad (och kanske även andra tidningar och tidskrifter) publicerade helt nyligen ett meddelande med ett foto från din ”ambassadör” Doutzen Kroes, som Thailand var inlåst på en toalett ett ögonblick. Åh, oj, vilket drama! Nåja, tänkte jag, det är ett dåligt försök att få lite pressuppmärksamhet för en RTL4-sändning "Kanjers van Goud", som kommer att visas på holländsk TV någon gång i höst.
Eftersom jag bor i Thailand fångade artikeln min uppmärksamhet och det var därför jag också lärde mig något om er organisation "Dance4Life" för första gången. Jag letade sedan upp mitt ljus på Internet och noterade din mycket imponerande webbplats. Grovt sett är det er organisations avsikt att trycka tillbaka aids och hiv-smitta i världen och att intensifiera eller till och med initiera information till unga människor för att förhindra oönskade graviditeter och framför allt att "njuta" av sex. Detta försöker du uppnå genom ett informationsprogram med musik och dans för att tydliggöra målen.
Det är en ädel och därför berömvärd strävan och i det sammanhanget passar Konfucius uttalande du använde extremt bra: "Säg till mig och jag kommer att glömma, visa mig och jag kanske kommer ihåg, involvera mig och jag kommer att förstå".
Du arbetar i 26 länder runt om i världen och i år ingår Thailand i programmet för första gången. Din årsredovisning för 2011 berättar om ditt arbete i alla de länder där flera hundra tusen ungdomar nu har "nåtts". Den "prestationen" är också det enda resultatet av dina aktiviteter, eftersom det helt enkelt inte finns några andra mätbara resultat. Du kan bara hoppas att uppgifterna Information dröjer sig kvar och att det i denna lilla skala blir färre oönskade tonårsgraviditeter och färre hiv-infektioner.
Nu är din organisation inte för stor med en budget på nästan 4 miljoner euro, vilket bara har realiserats för 80% och jag förstår att du gör vad du kan med de tillgängliga resurserna. Ambition kan inte heller förnekas, för trots att du inte har insett de 4 miljoner euro har din budget för i år satts till 5 miljoner, inte en minskning, utan en ökning med 20 % jämfört med 2011. Var de pengarna kommer ifrån är inte helt klart. Du räknar med de fasta värdena på större bidrag från sponsorer som Nationella Postkodlotteriet, Durex (!), Orangina och även subventioner från staten och "Europa" och försöker komplettera detta med egna insamlingskampanjer från privatpersoner och företag genom bland annat de nämnda tv-sändningarna på RTL4.
Från en utvecklingsorganisation, en term man inte gillar att använda, med en budget på 4 miljoner euro, skulle man förvänta sig en viss blygsamhet i dess prestation, men så är det inte alls med Dance4Life. När man läser hemsidan och i ännu högre grad när man läser den smart genomförda årsredovisningen flyger målen, målsättningarna, strategin och tillvägagångssättet, policyn, kommunikationen, lednings- och direktörsfunktionerna etc. runt öronen och det ulliga och gruffa språket påminner mer om den kommersiella marknadsföringen av en ny konsumentprodukt än om en organisation som bara tillhandahåller information om ungas sexliv. Kanske är det bra för ditt agerande gentemot sponsorer etc., men tro mig, intressenterna i alla dessa länder förstår inte ett ord av det.
Du kommer att arbeta i 26 länder i år och hoppas ha "nått" cirka 500.000 XNUMX personer. Du vet också att detta antal bara är en liten bråkdel av alla potentiellt intresserade människor på denna jordklot och att ditt arbete därför är ännu mindre än den välkända droppen i havet. Du kan inte reformera hela världen och varje liten hjälp, eller hur? Det är faktiskt min första invändning mot er organisation, den är för splittrad och därför slösas mycket energi och pengar i onödan. Det vore bättre att koncentrera sig på ett antal ”spjutspetsländer”, så att åtgärden kan bli mer intensiv och därmed bättre resultat uppnås.
Kommer mycket pengar att gå förlorade i onödan? Tja, jag tror det. Er årsrapport visar att av de tillgängliga 3,2 miljoner euro har 2,5 miljoner spenderats på projekt. Det betyder att nästan 25 % "fastnar". Det är mycket. Med din lön på ca 75.000 2011 euro per år (NRC Handelsblad) har jag inga problem, faktiskt, som du själv säger, mindre än liknande tjänster på andra organisationer. Men när jag till exempel läser att mer än 300.000 XNUMX spenderades på ”resekostnader” XNUMX, undrar jag innerst inne om inte alla pengar som ställts till er förfogande kunde användas bättre och mer effektivt.
Det är inte heller helt klart för mig hur ditt arbete faktiskt ser ut. Låt oss ta Thailand som ett exempel. I Thailand är problemet med oönskade barngraviditeter, HIV-infektioner och AIDS också stort. I november 2011 fanns det en intressant artikel om detta i den engelskspråkiga tidningen Bangkok Post, som har publicerats på denna blogg i en översättning. Jag rekommenderar dig att läsa: Ljus i regnet
Den här artikeln visar att flera organisationer i Thailand känner igen detta växande problem med tonårssex och försöker göra något åt det med informationskampanjer och liknande. Jag undrade några saker om förberedelserna för ditt arbete i Thailand. Har du till exempel pratat med eller till och med samarbetat med dessa organisationer. Jag undrade också om delen "Dans och musik" är inriktad på thailändska barn, som helt enkelt inte är så vana vid västerländska musik- och dansformer. Jag undrade också om du använde dokumentation på thailändska för informationen, för det är inte annorlunda, kunskaper i engelska eller något annat språk är generellt sett inte bra i Thailand. Om så inte (ännu) är fallet, överväg mina frågor i samband med dina fina ord: "Ge mig en idé så gör jag det stort" (NRC Handelsblad)
Den där nu resor till Thailand görs av Doutzen Kroes som ambassadör med ett tv-team i släptåg, kan vara bra för ett tv-program i Nederländerna för att samla in mer pengar. Jag tycker också att hon är en väldigt vacker kvinna, men tro mig när jag säger att det inte kommer att ha någon speciell inverkan på arbetet i Thailand. Barnen kommer också att finna henne en vacker Farang-dam, men inget mer. Har du övervägt att ringa in en thailändsk "kändis" i detta avseende, eftersom det skulle ha en betydande inverkan?
Du sparar ingen ansträngning för att sätta arbetet och bilden av Dance4Life i rampljuset. Jag inkluderar den forskning som du beställt från Royal Tropical Institute om effekten av dance4life-programmet. Slutsatsen av studien var: programmet fungerar!
Jag citerar: Forskningen visar att unga människor har mer självförtroende genom sexualundervisning och de färdigheter de lärs ut. Självförtroende är en av de viktiga prediktorerna för säkert sexuellt beteende. Forskningen visar också att dance4lifes upplägg fungerar. Genom musik, dans och förebilder tas kontakt med unga i syfte att förmedla information och skapa medvetenhet.
Det är ett bra lyft och du använder det också bra i din årsredovisning. Det man inte lägger i årsredovisningen är att det finns ganska många förbättringspunkter i rapporten. Av de förbättringspunkterna tycker jag att kontinuitet är den viktigaste. Eftersom, fru, du och din organisation kan lämna information i det ena eller det andra landet när som helst, kan du sedan räkna hur många unga du har ”nådd”, men sedan åker du till nästa destination. Nästa år kommer miljontals unga igen att vara redo att ta emot information, och har den informationen fungerat för den tidigare generationen? Har det varit färre barngraviditeter och har hiv-infektionen minskat?
Information om ansvarsfullt tonårssex bör vara en kontinuerlig process, ett fast värde i skolor, universitet, ungdomsklubbar etc. och som inte kan riktas från ett främmande land, i detta fall Nederländerna. Du har ett bra program, men se till att lokala organisationer utbildas av dig, så att de kan fortsätta arbetet – med bidrag från dig och/eller kommunen.
Hälsningar,
Gringo
Thailand
Gut Gringo, skriften ser ut som "kära konsumentman jag har ett klagomål". Jag skulle säga att Gringo bidrar till det thailändska samhället när det gäller sexualundervisning.
Hejdå Wilma,
Vilken märklig reaktion. Är du medveten om Gringos bidrag till den thailändska gemenskapen ???? Nej. Du kanske borde ha frågat först.
Gringo du är underbar för mig. Inte bara en dum kommentar eller att säga att man inte gillar något utan väldigt tydligt utan omvägar och välformulerat vad man tycker om det. Om jag inte hade läst ditt inlägg, skulle jag inte ha vetat något om organisationen, precis som många människor i Nederländerna inte tror jag.
Så Gut Wilma, prata med Gringo, mejla honom och fråga vad han gör för Thailand, thailändarna och för holländarna i Thailand.
Jag känner honom inte personligen, men har följt den här bloggen länge. Jag respekterar honom.
Och Gut Wilma vad är ditt bidrag?????
Ruud
Gud Ruudje, förbättra världen och börja med dig själv, peka aldrig fingret åt andra människor. Det var moralen bakom min berättelse.
PS Ruudje mitt namn står på flera tempel, det säger nog.Ingen ytterligare förklaring från min sida, jag är inte författare till det öppna brevet!
Bäste herr Gringhuis,
Vad kul att en av förra veckans nyheter om dance4life har inspirerat dig att lära dig mer om vår organisation och hur bra att du tog dig besväret att skriva ett öppet brev till oss. Jag skulle därför vilja svara på några av dina synpunkter.
Ja, vad roligt att en tweet om Doutzens toalettbesök mäts ut av holländsk press. Jag är rädd att de bara längtar efter några "inget fel" nyheter. Nåväl så var det.
Jag tycker att det är viktigt att låta dig veta att i alla länder där vi är verksamma arbetar vi uteslutande med lokala organisationer. De känner trots allt till det lokala sammanhanget och kulturen och översätter därför själva programmet till lokala behov och seder. Just för att vi samarbetar med befintliga organisationer utnyttjar vi den befintliga infrastrukturen optimalt, vilket gör att vi kan arbeta så effektivt som möjligt och, som ni också har märkt, verka på en budget som inte är för stor. Vår roll gentemot våra partners är verkligen att utbilda och stärka dessa organisationer. I Thailand är vår lokala partner organisationen Path. Och inom dance4life-läroplanen använder Path återigen 'Up to me', som du också nämnde i din tidigare blogg.
I ditt brev hänvisar du till vårt kommersiella förhållningssätt. Just det, vi beter oss också som ett kommersiellt varumärke. Vi gör detta mycket medvetet eftersom vi tror att detta är det bästa sättet, var som helst, för att nå tonåringar. Detta gör inte bara vårt program mer effektivt, det gör oss också mindre beroende av statliga subventioner. Jag tror att du ärligt talat underskattar våra intressenter genom att säga att de förmodligen "inte förstår det". Arbetet med ambassadörer är också en viktig del av detta arbetssätt. Vi arbetar tillsammans med lokala ambassadörer, som är förebilder för de unga i landet och på så sätt också bidrar till effektiviteten i vårt arbete. Detta är vad Doutzen Kroes gör för oss i Nederländerna. För att göra sitt jobb bra besöker vi även våra utländska projekt med henne. Doutzen och vi är naturligtvis inte under någon illusion om att hon kan fylla samma roll för thailändsk ungdom som hon gör för holländsk ungdom. I Thailand söker vi därför fortfarande efter en lokal ambassadör. Om du har några förslag vill vi gärna höra dem.
När det gäller vår budget för 2011 är dina slutsatser felaktiga. Den rena omkostnaden 2011 var endast 5 %. Och det skulle vara väldigt dåligt om vi spenderade 300.000 5 euro på resor. Som framgår av vår rapport är detta bara 149.000 % av vår totala budget, eller nästan 20 XNUMX euro. Och dessa kostnader uppstår enbart i syfte att träna och utbilda våra partners. Jag tycker alltid att ordet "båge" är intressant. Om en kommersiell organisation har en omkostnad på mindre än XNUMX % sägs det att detta är ohälsosamt för att garantera en bra och professionell affärsverksamhet. Med en välgörenhetsorganisation bör detta helst vara noll %. Konstigt, eftersom professionell förvaltning är avgörande när man arbetar med donationer. För mig borde vi avskaffa ordet båge i sammanhanget. Jag tycker att det är hopplöst gammaldags och väldigt negativt.
Effekten av välgörenhetsorganisationernas arbete är en annan. Naturligtvis drömmer jag om att kunna säga "tack vare vårt arbete har antalet tonårsgraviditeter sjunkit med x% i Thailand". Om jag ville bevisa det skulle jag behöva spendera en miljon euro årligen på forskning. Och även då är det svårt att bevisa. Så det är inte klokt. Av den anledningen arbetar branschen, och det gör vi också, med ett ramverk som undersöker vilka indikatorer som bäst kan mätas för att säga något om den slutliga effekten. Och dessutom är att ifrågasätta målgruppen såklart ett mycket bra sätt att få insikt om effekten. Det innebär att vi mäter vad vi uppnår kvantitativt å ena sidan och bedriver kvalitativ forskning med oberoende forskare å andra sidan (som forskningen med Kungliga Tropiska Institutet). Jag är stolt över att vi närmar oss detta så grundligt. Självklart kan saker alltid bli bättre och mer avancerade och det jobbar vi ständigt på!
Jag vill avsluta med att bjuda in dig till dance4life-programmet i Thailand, så att du med egna ögon kan se vilken effekt dance4life-programmet har på thailändska studenter. Vi sätter dig därför gärna i kontakt med vår partnerorganisation Path.
Met vriendelijke groet,
Eveline Aendekerk
Det är sant att ditt svar till Mr. Gringhuis men vill svara ändå.
Sammantaget bättre på så sätt än alla de människor som vill peka det religiösa pedantiska fingret åt ungdomen hur hiv kan förebyggas genom sexuell avhållsamhet och sedan samtidigt vill konvertera dem till en eller annan religion.
Respektera och fortsätt det goda arbetet med din organisation!
Härliga Gringo! Som om de thailändska barnen skulle känna Doutzen Kroes, hahaha hur kom hon på det.
Sedan lär de känna henne, det är inget fel på 'vår' Doutzen. 🙂
Den enda nackdelen jag kan komma på är att hennes vackra vita hud kommer att göra många thailändska tjejer och kvinnor ännu mer benägna att börja använda de där förbannade blekningskrämerna för att kamouflera sin vackra bruna hud.
I slutändan är nyckelfrågan: hur länge var Doutzen Kroes inlåst på den där toaletten, och hur kom hon till slut ut?
Gringo, du sammanfattade det hela bra. Ytterligare ett typiskt exempel på en aktivitet bakom skrivbordet. Tittarsiffrorna för Dance4life blir viktigare än resultatet som grunden är förberedd för. Låt dem överföra pengarna till Mechai Viravaidya, en man som är högt ansedd och som verkar mycket mer direkt på fältet. Resultatet kommer säkert att bli mycket mer effektivt, vilket han har bevisat med sin organisation i Thailand.
Håller helt med om denna kommentar; Som thailändare är Mechai ett fenomen inom detta område.
Ja välgörenhetsbranschen har skrivits och sagts mycket om det men det kommer aldrig att förbättras är jag rädd. Styrelserna i de flesta organisationer förtjänar en guds förmögenhet och det gör även de välkända namnen, överkostnaderna är skrämmande och i slutändan hamnar relativt lite av din gåva hos de människor som behöver den.
Du kan slå vad om att thailändarna ser upp till en så vacker krämvit blondhårig skönhet och många thailändska tjejer drömmer om att vilja se ut som henne, men om det hjälper till att bryta tabu som bygger på hiv i Thailand är verkligen tveksamt.
Frågan är för övrigt om en thailändsk kändis är villig att låna sig till det då det som sagt finns ett enormt tabu på det, kanske en ren uppgift för systern till.
Men bortsett från det är det förhoppningsvis en medinitiering för att göra sex mer diskussionsbart i skolor etc. och att göra bra sexualundervisning till en permanent del av det thailändska utbildningssystemet på lång sikt.
Enbart det senare kan vara fördelaktigt mot de många oönskade graviditeter som inträffar i Thailand.
I det avseendet finns det fortfarande mycket att vinna, med tanke på de många insatser som Mechai Viravaidya Foundation gör inte bara mot hiv och aids, utan också i detta avseende.
Jag har gett pengar till välgörenhetsorganisationer under stora delar av mitt liv. Själv var jag volontär i 2,5 år för Djurskyddet i Apeldoorn i XNUMX år. Jag hade också en styrelseuppdrag i en nationell djurskyddsarbetsgrupp. Tog mig mycket tid men fick aldrig en krona för det, det ville jag inte heller.
Eftersom det har funnits en öppenhet kring lönerna för direktörer och styrelseledamöter på välgörenhetsorganisationer så ger jag ingenting längre. Jag var medlem i UNICEF. 2010 fick UNICEFs direktör 117.000 XNUMX € i lön. Jag sa upp mitt medlemskap omedelbart.
De försvarar dessa höga löner med att de annars inte kan få bra kandidater till toppposterna. Strunt såklart. Om någon vill tjäna mycket bör han/hon arbeta i näringslivet. En årslön på upp till 60.000 XNUMX € är anständigt och borde räcka.
Jag ger nu bara några till samlare som kommer till dörren. De där så kallade välgörenhetsorganisationerna, jag är trött på dem...
Kudos till dig för ditt engagemang.
För ditt förståeliga beslut att sluta med detta också, synd men det finns folk som tyvärr missbrukar det.
När det gäller öppenhet är det en stor besvikelse.
Tänk också på aktiepaketen, jag minns fortfarande att Jantje Beton hade aktier i en fabrik som tillverkade handgranater (misstag tack)
Även Röda Korset hade sina säregna investeringar för att uppnå högre avkastning, men ja, girighet, det gynnar ingen.
Tja, var och en är fri att ge var han eller hon vill, eller inte. Gringo gör några bra poäng, och jag förstår Khun Peter också, men det kanske också är bra att lyfta fram den andra sidan.
En välorganiserad storskalig välgörenhetsorganisation är som ett företag. Ur en känslomässig synvinkel säger folk att "så mycket som möjligt ska gå till det avsedda målet". När du köper bil eller schampo, tittar du också på hur mycket som går in i produkten och hur mycket som går till marknadsföring? Och varför tror du att de företagen, som SKA gå med vinst, lägger så mycket på kommunikation och marknadsföring? Väldigt enkelt – eftersom det ger fler kunder på sikt.
Översätt nu det till välgörenhet - om mina 100 dollar går till marknadsföring för en god sak, snarare än att gå direkt till saken, och därmed rekryterar 100 andra givare för 100 dollar, är det en jävligt bra investering - även om inget av mina donationer går direkt till saken. Få människor gör sig besväret att ta in en årsredovisning eller långsiktiga mål, de föredrar att zooma in på lönen, omkostnaderna eller kommunikationskostnaderna och bestämmer sig sedan för att inte ge mer. Förståeligt men kortsiktigt, även om det verkligen finns välgörenhetsorganisationer som gör en enda röra av det.
Lönekostnaderna är en annan historia – inte en regering eller en Khun Peter bestämmer vad en "normal" lön är, det gör marknaden. Precis som en ölmarknadsförare inte behöver vara en öldrickare, behöver den som arbetar för en god sak inte vara en filantrop, även om Peter till hans förtjänst gjorde det gratis. För att driva ett professionellt företag eller välorganiserad välgörenhet, och för att optimera den marknadsföringsbudgeten på ett sådant sätt att du får maximal avkastning på investeringen, behöver du ha något internt för det och då konkurrerar du helt enkelt med näringslivet.
Återigen måste alla själva veta om och var de ger. Men trots att ett småskaligt eller privat projekt ofta kan ge mer personlig känslomässig tillfredsställelse, uppnår en stor professionell organisation ofta mycket, mycket mer, trots eller just på grund av de höga lönerna och marknadsföringsbudgetarna. Tänk på det och fatta ditt beslut baserat på en korrekt tolkning av alla fakta. Lycka till och gör gott!
Logiskt, jag förstår också att någon tittar på marknaden och sedan tycker att jag i näringslivet förtjänar det och det, då vill jag också tjäna det på en välgörenhetsinstitution, annars jobbar jag inte för det...
Bara på det sättet har du gått bortom din välgörenhetsinstitution, och du har precis blivit ett företag. En vag gräns som sedan passeras.
Ungefär samma sak som med Balkenende-standarden, som också överträffas av de där killarna, med vaga bonusar och förmåner.
Men det gör Jan offentlig, speciellt i dessa tider då bukbältet måste dras åt, lite trött på det, och det kan jag inte klandra dem för.
Mannen med insamlingslådan och den generösa givaren, gör det med kärlek och ideologi eller mänsklighet, och det svider……
Faktum är att alla här är lite trötta på välgörenhetsorganisationer.
Dessa saker är bara påhittade av reklambyråer nuförtiden
Björn med ring genom näsan.
Patetiska hundar i Spanien.
Rädda kackerlackan…….
Eller nej, den sista kommer 🙂
Det är dags att alla välgörenhetsorganisationer åläggs att tillhandahålla öppenhet.
Så att folk senare kan läsa i en årsredovisning vad som nu har hänt med de pengarna, och vilka av de avsedda målen som har uppnåtts!
Sen behöver du inte längre läsa i tidningen för femtiote gången att du hade varit bättre att kasta de där slantarna i vinden, med lite tur hade det flugit åt rätt håll.
För närvarande når mindre än 15 ct av varje Eurrie i allmänhet sitt avsedda mål. (resten är kostnader, hantering och andra problem)
Jan, de är redan skyldiga att göra det, varför vi nu äntligen känner till de (ibland orimliga) lönerna för direktörer för de flesta välgörenhetsorganisationer.
Det finns dock fortfarande de som inte följer denna skyldighet, men det finns ingen som helst sanktion, den som vill kan även inrätta en "välgörenhet" genom att fylla i en blankett med 10 frågor och den blir då automatiskt godkänd. Den här typen av organisationer kommer givetvis att försvinna lika snabbt som de startade, efter att de nödvändiga medlen har samlats in.
Det stämmer, Miek, men du har transparens och transparens, och så länge det inte måste följa riktlinjer eller inte har några sanktioner...
Nu räknar en kommersiell kille bara ut,
Kostar på tv, så mycket
Sorglig historia om en kattpest på Nordpolen....
Ge så mycket...
Vinst,,, katt i bägaren...... 🙂