Thailands söthetskultur

För några år sedan disputerade någon för ett mycket speciellt forskningsprojekt. Efter en omfattande studie av många ljudinspelningar hade mannen kommit fram till att fåglarna i staden visslar annorlunda än på landsbygden. De ser ut som människor eftersom invånarna i Friesland, Limburg, Overijssel eller någon annan provins talar annorlunda. Och i Antwerpen skiljer sig också från Brygge för att bara nämna två vackra belgiska städer för sakens skull. Och hur är det med skillnaderna mellan Amsterdammers och Rotterdammers?

Huruvida det också är fallet med stadssparvarna och om kvittret i Limburg skiljer sig från det i Friesland kan forskaren inte uttala sig om. Ändå skulle jag tro en stor brist och grov vårdslöshet från doktorandens sida.

Inte minst tidningen i Nederländerna - NRC - och som ägs av den belgiska tidningskoncernen Mediahuis innehåller en berättelse om Irene Stengs. Hon är specialutnämnd professor i antropologi för rituell och populärkultur vid VU-universitetet i Amsterdam och forskare vid Meertens-institutet.

En av hennes undersökningar rör André Hazes och allt som omgav honom var och är ett av hennes forskningsobjekt. Även om hon inte röker själv, värnar fru Stengs om Hazes-tändaren, som hon köpte på DeLaMar Theatre efter musikalen "He believes in me".

Thailand

Irene är 59 år och forskar även i Thailand och i synnerhet:  Thailands söthetskultur. Kanske är du, som en expat, semesterfirare eller läsare av Thailandblogg, ännu inte bekant med detta stycke kultur. Ni män tittar definitivt på de söta thailändska damerna, men tar också en lite kulturell titt på hårflätorna. Har du aldrig märkt något? Tittade definitivt mer på andra iögonfallande kroppsdelar och lämnade flätorna flätorna. Fie; du bryr dig absolut inte om de mycket snygga gummibanden runt de där flätorna. "De är breda och insidan har en annan färg än utsidan." Antropologen fortsätter sin berättelse och tillägger att hon alltid tar hem en påse med dessa söta gummiband. Och sedan de där genomskinliga kepsarna mellan knappen Jag läser förbjudna böcker och den där tändaren? "De är till för de speciella mekaniska pennorna de säljer i Thailand. Mycket praktiskt system, jag köper alltid några stycken.”

Jag väntar med spänning på doktorandens avhandling.

Jag måste erkänna att jag vid en senare ålder djupt beklagar att jag i mina yngre år efter att ha samlat cigarrband, följt av en kurs i klassificering av tändsticksaskar och märken, som kulminerade i en studie av frimärken i Nederländerna och kolonierna, inte studerade vidare för antropolog.

Dr. Joseph kunde då ha gjort många utlandsresor på staten Nederländernas bekostnad och i gengäld kunnat berika mina skattebetalande landsmän andligt med en hel del kunskap.

Kan det bli galnare?

Trodde inte det förrän jag läste en artikel om Hospitality i en veckotidning idag. ”Brabantisk gästfrihet är ett koncept. Det är inget påhitt, det bara är det! Det är fast förankrat i brabantkulturen. Vad gör Nord-Brabant till en plats där alla alltid känner sig välkomna? Där någon kommer in som en främling men går därifrån som en vän. Den gästvänliga naturen och gemenskapskänslan som Brabantborna till sin natur har lämnar ett outplånligt intryck på besökarna. Brabant som den burgundiska provinsen där livet är bra.”

Så mycket för ett utdrag ur berättelsen. Det finns utan tvekan några andra provinser som vill konkurrera med Brabant.

Var nu uppmärksam:

Yrkeshögskolan Breda, som det tidigare NHVT har hetat sedan 1 januari 2018, bedriver just nu omfattande forskning kring den omtalade brabantiska gästfriheten. Och... detta kan leda till att man ställer in en Stol i Brabant gästfrihet.

Den stolen är fantastisk, för nu när National University of Tourism and Traffic har döpts om till Breda Yrkeshögskola, kvittrar sparvarna i Brabant också muntrare och till och med med engelsk brytning.