Kolumn: Den valda premiärministerns kvasidemokrati

De aktuella händelserna kring det (fasvisa) valet av en premiärminister i Thailand enligt det förfarande som beskrivs i konstitutionen (notera: en premiärminister, inte en regering) ger mig anledning till detta mer reflekterande inlägg om vad demokrati är och vad som kanske är /förmodligen mindre eller inte.

Tidigare fanns det också en idé i Nederländerna att låta borgmästaren väljas och inte utses av kronan på rekommendation av regeringen. Idén med denna valda borgmästare har olika ursprung och har framförts av olika människor och grupper genom åren. Ett antal politiska partier (med D66 som det mest framstående), sociala organisationer och individer har engagerat sig för denna idé.

Anhängare av folkvalda borgmästare tror att detta skulle stärka den lokala demokratin genom att ge medborgarna mer direkt inflytande över vem som styr deras kommun. Och även om detta i sig är en lovvärd tanke, återstår det att se om detta också är önskvärt. Väljarna väljer trots allt redan de ledamöter i kommunfullmäktige som har ansvaret för kommunen. Borgmästaren är en sorts superchef som står eller borde stå över de (politiska) partierna. Vad skulle hända om den folkvalde borgmästaren har sina egna politiska idéer (och uttrycker dem i en slags valkampanj för att bli vald) och därmed trakasserar det redan valda kommunfullmäktige? Eller om den valda borgmästaren är en populär holländare (en före detta fotbollsspelare, en artist eller en pensionerad chipsbutiksägare) som absolut inte har någon förståelse för politik, ledning eller att leda möten? Nåväl, det kommer inte att hända, hör jag dig säga, men kom ihåg att i det senaste presidentvalet i Egypten skrev tusentals människor namnet på Liverpoolspelaren Mohammed Salah på formuläret istället för att välja från kandidatlistan.

Men tillbaka till Thailand. Förfarandet pågår för närvarande för att välja en ny premiärminister efter och med tanke på resultatet av valet. 88 § i grundlagen är viktig. Kandidater till premiärposten måste vara registrerade hos valrådet före valet och det kan finnas 0, 1, 2 eller 3 per politiskt parti.

Avsnitt 88

I ett allmänt val ska ett politiskt parti som skickar en kandidat till val meddela valkommissionen högst tre namn på personer som godkänts genom beslut av det politiska partiet som skulle föreslås representanthuset för övervägande och godkännande för utnämning till premiärminister. Minister före utgången av perioden för ansökan om kandidatur. Valberedningen skall offentliggöra namnen på sådana personer och bestämmelserna i 87 § andra stycket tillämpas i tillämpliga delar. Ett politiskt parti kan besluta att inte föreslå en förteckning över personers namn enligt första stycket.

Efter valen är det den nyvalda riksdagens tur. Efter att ha valt en ordförande och två vice ordförande (vilket redan skett) ska en ny statsminister väljas.

(kan Sangtong / Shutterstock.com)

Avsnitt 159

Representanthuset ska slutföra sin övervägande om godkännande av den person som är lämplig att utses till statsminister från en person som har kvalifikationerna och inte omfattas av något av förbuden enligt 160 §, och är en person som är listad av ett politiskt parti enligt paragrafen. 88, endast med avseende på namnlistan på politiska partier vars medlemmar har valts till ledamöter av representanthuset som utgör minst fem procent av det totala antalet befintliga ledamöter i representanthuset.

Nomineringen enligt punkt 1 ska godkännas av medlemmar som utgör minst en tiondel av det totala antalet befintliga ledamöter av representanthuset. Representanthusets resolution om att godkänna utnämningen av en person till premiärminister ska antas genom öppna omröstningar och med röster av mer än hälften av det totala antalet befintliga ledamöter i representanthuset.

Det finns inget annat i grundlagen om hur detta ska fungera i praktiken. Han eller hon ska ha de kvalifikationer som även gäller för en minister och dessa är enligt 160 §:

1. vara av thailändsk nationalitet vid födsel;
2. vara minst trettiofem år gammal;
3. ha tagit examen med minst en kandidatexamen eller motsvarande;
4. vara av uppenbar integritet;
5. inte ha beteende som är ett allvarligt brott mot eller underlåtenhet att följa etiska standarder;
6. inte omfattas av något av förbuden enligt avsnitt 98;
7. inte vara en person som enligt en dom dömts till fängelse, oavsett ärendets slutgiltighet eller uppskov med straffet, med undantag för ett brott som begåtts av oaktsamhet, ett ringa brott eller ett ärekränkningsbrott;
8. inte vara en person vars ämbete har lämnats på grund av att han begått någon förbjuden handling enligt 186 eller 187 § under en tid av mindre än två år fram till dagen för

Denna brist på sammanhang eller indikationer för att välja en ny premiärminister producerar alla möjliga saker som verkar delvis bekanta och delvis okända eller till och med konstiga:

1. Bildande och koalitionsbygge;
2. (för tidigt) Politiska diskussioner;

Konstitutionen säger ingenting om att bilda en regering. Om 1 politiskt parti har den absoluta majoriteten är det såklart enkelt.Du behöver inga andra partier och därför bjuder du bara in dina vänner att delta i regeringen. Om så inte är fallet måste en partikoalition sökas och arbetas vidare. I Nederländerna och Belgien kräver detta mycket tid, samråd och kaffe eftersom alla slags politiska ståndpunkter måste förenas för att kunna utarbeta ett regeringsprogram på 4 år och därför bilda ett "stabilt" regeringsteam. I Thailand är en koalition en fråga om dagar eller ibland några timmar. Det finns inget att förhandla om ett regeringsprogram eftersom fördjupade ställningstaganden om landets problem praktiskt taget saknas. Och om det finns behov av att prata kan det alltid göras senare och privat. Ministrarna ansvarar för sin avdelning och den politik som förs där, inte ett regeringslag. Det finns inga koalitionsavtal. Kritik mot en collegeminister är inte gjort. Koalitioner syftar främst till att få en majoritet av platserna i parlamentet. Det är viktigt att räkna, men det är inte politiska ståndpunkter och eventuella skillnader.

Detta ganska öppna förfarande gör det också möjligt för varje politiskt parti att åka på sina egna pysselhästar (som passar in i förhandlingar om ett koalitionsavtal) eller använda olämpliga argument för att fördröja eller frustrera processen med att välja premiärminister. Till exempel rapporterar många partier att de inte skulle stödja Pitas kandidatur från MFP eftersom det partiet vill ändra art 112, som handlar om monarkin. Det är så att någon förändring inte ingick i det MOU som MFP hade slutit med 7 andra partier för att bilda en koalition; och de andra partierna hade indikerat att de inte skulle rösta för någon förändring. OCH: detta argument gäller inte på något sätt Pitas egenskaper att bli statsminister och dras därför med.

Bhumjaithai, Anutins parti som nu är i en koalition med MFP (tillsammans med ett antal mindre partier), verkar ställa villkor för hur många ministerposter de vill ha och vilka. Detta gäller särskilt transportministeriet, som kommer att få mycket pengar under de kommande åren på grund av stora infrastrukturarbeten: en stor källa till kumpan och korruption. Dessa krav har inte heller något som helst att göra med valet av ny premiärminister, utan skulle passa in i förhandlingarna om ett koalitionsavtal. Men Anutin håller en stadig fot i dörren.

Det verkar därför som om det i processen att välja en ny premiärminister i Thailand pågår alla typer av förhandlingar med faktiska och olämpliga argument för att dela makten i detta land och i olika ministerier. Jag tror att jag kan säga att det här är lite annorlunda i Nederländerna. I den första, från vänster till höger i det politiska spektrumet, hävdas att ett nytt koalitionsavtal och ett nytt regeringslag måste göra valresultatet rättvisa. Valens vinnare tar ledningen, förlorarna tar plats i väntrummet. Förhandlingarna handlar inte så mycket om makt, utan om att förverkliga de löften som ges till väljarna i valrörelsen. Först när det finns enighet om ett sådant koalitionsavtal (alla fraktioner i koalitionen tillfrågas om sin åsikt; viktigt eftersom en sådan överenskommelse anger riktningen för den politiska linjen på 4 år) kommer ministerposterna att fördelas.

Samarbete med andra partier är också ibland uteslutet i Nederländerna. Det gäller samarbetet med Geert Wilders PVV, som inte anses vara demokratiskt på grund av sin ståndpunkt om islam och muslimer. De partier som utesluter samarbete ändrar inte ståndpunkt efter valet, även om PVV gör vinster.

En sådan attityd är svår att hitta i Thailand. Pheu Thai som uteslöt samarbete med de tidigare generalerna Prayut och Prawits partier före valet verkar nu ha glömt detta. Bara om antalet mandat, din egen statsminister och makt? Och hur är det med väljarna? Och löftet till väljarna? Är det demokrati? Är det vad thailändska väljare gick till val på den 14 maj och röstade i stort antal för förändring och mot den sittande eliten? Är allt detta glömt när alla får 10.000 XNUMX baht digitala pengar från den nya PT-regeringen? PT har meddelat att man omedelbart kommer att ta upp denna idé i den nya regeringen, några senatorer och ekonomiska experter tvivlar på idén och den nya premiärministern, troligen Srettha, kommer inte att ges möjlighet att förklara idén i parlamentet när nästa vecka röstar. Bara siffror och pengar räknas...??