Historien om staden Pattaya
Pattaya 1964
Den här veckan åt jag en cappuccino på ett kafé när jag plötsligt blev överraskad av ett gammalt foto på Pattaya eller som det då hette: Tappaya. Faktum är att Pattaya inte existerade för 60 år sedan. Det fanns bara ett fåtal små fiskebyar längs kusten mellan Sri Racha och Sattahip och några få fiskefamiljer bodde i "Pattaya"-bukten.
De stannade här på grund av det lugna vattnet och säkerheten i viken, skyddad av de norra och södra uddarna och bergen bakom dem. De närmaste "grannarna" bodde längre norrut där de producerade salt (Naa klua = saltfält).
Människor färdades till fots eller med tjurvagn. Förutom vägen Bangkok – Sattahip fanns det dåliga stigar. Viken och den närliggande ön gav ett bra och säkert fiske, så fler människor kom att bo där. Långsamt utvecklades en by som heter: Taphraya eller Tappaya.
Det vanliga namnet som fick området efter att Pharaya Taksin slog läger med anhängare för att befria Thailand från burmeserna. Han kom från Ayutthaya till Chanthaburi strax före Ayutthaya-rikets fall 1767.
Byn växte och folket ville ha sin egen identitet, så de valde namnet Pattaya, uppkallat efter den starka vinden från sydväst strax före varje regnperiod.
Tempot i livet var långsamt, förutom några få besökare förblev det tyst. Men när fler började besöka området förstod folk att genom att sälja fisk och öppna en restaurang kunde de tjäna lite mer pengar. Även folk ute Krung Thep (Bangkok) började besöka denna vackra vik på helgerna, en 3-4 timmars bilresa vid den tiden.
Det var först under och efter Vietnamkriget och amerikanernas ankomst i och med byggandet av flygplatsen U-Tapoa som allt förändrades drastiskt. 1964 fick Pattaya officiell status som stad och 1979 en Tesaban Nahkon (kommun = stadshus) med eget ansvar för staden.
Det nuvarande antalet turister (2013/2556) är mellan 6 och 8 miljoner människor per år från hela världen.
Det är ett ihärdigt rykte att Pattaya som vi känner det återupplivades av amerikanerna. Det sägs ha varit en R&R-destination under Vietnamkriget. Detta motsägs från alla håll på forumen av Vietnamveteraner som aldrig hade hört talas om Pattaya då. Även om det fanns en amerikansk bas i U-Tapao, var Pattaya verkligen inte känt som en R&R-destination; Bangkok var mycket mer på det sättet, men det släpade också efter alternativ som Saigon och Taipei, där det var mer underhållning och kul på den tiden.
Införandet av wide-body flygplan och billig flygning är mer grundläggande för utvecklingen av Pattaya. Australiensare och senare engelsmän var "pionjärerna" här på 70-talet. Amerikaner anlände mycket senare, och i mycket mindre antal.
Det finns verkligen inget rykte om att Pattaya återupplivades av amerikanerna. De första kunderna var GI:erna som var baserade i Sattahip och nära Utapao från 1965 och bodde där vid den tiden, särskilt i hela
massor av små barer (med tjejer) hela vägen mellan Utapao och Sattahip. Det mest kända området hette Kilo-10. GI-underhållningen blev lite för hård för lokalbefolkningen vid den tiden och det mesta förklarades förbjudet för amerikansk militär i slutet av sextiotalet. De flyttade sedan till Pattaya för att njuta, utom räckhåll för parlamentsledamöterna. Om jag minns rätt så var den första lokalen en stor danshall, Fantasybaren, på gatan som senare blev Walking Street.
I alla fall. Vägen mellan Utapao och Satthip nämndes för underhållning (kilo sip eller kilo 10) men artikeln handlade egentligen om Pattaya och min kommentar var relaterad till det. Pattaya var inte en betydande plats före 1970, inte ens för amerikanska soldater, som började dra sig tillbaka från Vietnam 1969. På 70-talet återupplivades Pattaya främst av australiensare och engelsmän på semester, och inte av amerikaner, militärer eller civila. Du bör läsa detta inlägg och kommentarer om det intresserar dig. https://forum.thaivisa.com/topic/358302-did-america-create-pattaya/
Kära Kees, jag vet inte var du får Pattayas historia ifrån. Jag var där regelbundet från 1971 till 1976, vanligtvis på Nipa Lodge. De flesta besökarna var amerikanska soldater från Utapao. Få engelsmän och nästan ingen från Down Under, förutom backpackers. (De senare stannade inte på Nipa Lodge.) De amerikanska soldaterna stannade där i Utapao tills efter Saigons fall, maj 1975. Been there, done that!!
.
Även om Rest and Relaxation (R&R) låter inofficiellt, är det en formell händelse som stöds av militära order och förordningar. Pattaya var inte en R&R-destination (auktoriserad plats) för amerikansk militär personal. Bangkok gör det (även: Hawaii, Sydney, Hong Kong, Kuala Lumpur (senare Penang), Manila, Taipei och Tokyo). Detta förklarar varför Vietnamveteraner visste lite eller ingenting om Pattaya. Pattaya blev dock mer eller mindre "satt på kartan" av amerikansk militär personal (främst flygvapnet) på grund av stationeringen av B52:or och KC135:or i Pattaya-området. Hawaii var förresten populärt bland gifta soldater (som träffade sina fruar där). Bangkok var populärt bland singlar. R&R var 5 dagar för alla destinationer, utom Sydney och Hawaii (2 extra dagar på grund av restid). Dessutom har R&R förändrats mycket i den moderna amerikanska militären, delvis på grund av att många soldater är gifta med barn (äldre, inte draftade). I Bosnien 1996 tog nästan hälften av mina soldater inte R&R hemma eftersom en återresa skulle vara för svår för deras barn att förstå. Detta gällde även engelska soldater.
Jag gillar verkligen din Thailandblogg .nl
mycket tydlig och informationen är extraordinär!
och unika.
Så här upplevde jag det från tidigt 80-tal till nu. Nedgången börjar från och med nu, bland annat tack vare det starka badet och det sjunkande antalet turister. Vi har känt de goda tiderna! Men det är tyvärr över. Synd, men landet kommer att hamna i en djup kris. Alla ska redan till Vietnam, Laos eller Kambodja. De skär i sitt eget kött, det får hon lära sig.
Roligt att du tror att du är den enda Leo. Du skriver också 'Vi visste fortfarande de goda tiderna'. Vilka är vi Leo? Och när det gäller växelkursen på baht jämfört med euron kan jag fortfarande minnas att man i slutet av nittiotalet av förra seklet, när jag åkte på semester till Thailand för första gången, fick ungefär 14 baht för en gulden. Så omräknat till dagens euro ca 31 baht, medan den nuvarande växelkursen är 34 baht. Det är naturligtvis sant att du de senaste åren har fått betydligt mindre för din euro och det kommer säkerligen att påverka antalet europeiska semesterfirare till Thailand. För att vara ärlig så kan jag inte vara ledsen över det själv. Massturismen fyller vanligtvis fickor som redan är fulla och lokalbefolkningen måste hantera betydande prisökningar samtidigt som deras inkomster knappast ökar. Jag saknar den prediktiva gåvan som du verkar ha, men jag tvivlar starkt på att landet kommer att hamna i en djup kris och det är inte heller i enlighet med den starka baht. Hälsningar från en av de otaliga lejonerna på denna planet.
1977 1 gulden 10 baht
1980 1 gulden 6.35 baht
1992 1 gulden 18 baht
Bahten var en gång känd för att vara väldigt dyr, men någonstans på 90-talet låg den redan på 18 baht, det kan jag bevisa eftersom jag tog en bild på sedelbrädan, men man kan inte ladda upp en bild på TB, utan det kommer också att finnas en graf någonstans på internet.
Alltså 18 baht 1992, räkna då ut priserna då, jag uppskattar att priserna var 50% lägre eller ännu mer (kvinna 300 baht) och då är det inte så svårt att räkna ut att Thailand nu är väldigt dyrt. OBS jag är inte säker på om det var 1992 så jag måste kolla upp det fotot, men det var i början av 90-talet
Så 34 baht för euron nu är mindre än vad som någonsin erhölls för guldens växelkurs. Vråla nu inte om att vi en gång hade 55 baht också, jag pratar om att nu 2019 har jag varit emot euron från början, vilken katastrof!
Låt oss sedan titta på alla farang ovänliga handlingar i Thailand idag och slutsatsen är att Thailand brukade vara mycket bättre, Thailand är över, d.v.s. för farangen som kände det gamla Thailand, om du kommer för första gången så finns det inget att jämför och då blir det ändå trevligt.
Så speciellt för den rutinerade farangen är det dåliga tider. Ja jag vet att det också finns folk som fortfarande älskar det nu, jag önskar dem en trevlig dag också.
Hälsningar KhunKarel
Käre Karel, du skriver att du 1977 fick 10 Baht för en gulden och 1980 6,35. Senare i ditt svar drar du slutsatsen att (enligt nuvarande kurs) 34 baht för en euro är mindre än vad som någonsin erhållits för guldens valutakurs. Så det är inte korrekt. Den 23-2-1917 fanns det en läsarfråga på Thailandbloggen om priset på baht. Joost Jansen svarar och säger att han fick 80 baht för 1 gulden på 13,65-talet, Kees 2 fick 1989 baht för sina gulden 12 och Harry Br., då stationerad i Thailand, fick 1994 baht för en gulden 13. Alla konverterade mindre än den nuvarande växelkursen jämfört med den thailändska baht. Visst har prisnivån i Thailand, precis som i Nederländerna och resten av världen, stigit rejält jämfört med 1992, men det gäller även lönerna, speciellt i Nederländerna, tyvärr har de flesta pensioner släpat efter i det avseendet i de senaste 10 åren. Men jag tycker att det är väldigt överdrivet att säga att allt har blivit väldigt dyrt i Thailand, det kanske gäller damen på 300 baht, men det skulle jag inte veta och enligt mig inte precis ett starkt exempel. Naturligtvis vet jag inte vad du rankar bland alla farang ovänliga handlingar, kanske växlingarna kring TM 30-formen? Semesterfirare som vistas i Thailand i mindre än 90 dagar har absolut ingenting med det att göra. Du konstaterar att tiderna är dåliga för "kryddade" faranger och att Thailand är över. Är den starka baht orsaken till detta? Vilken dysterhet från din sida. Thailand är fortfarande populärt, inte bara bland miljontals resenärer utan även bland många vinterbesökare från Europa och Bangkok är bland de 10 bästa städerna att besöka. Det är inte utan anledning som Suvarnabhumi flygplats spricker i sömmarna. Vissa människor romantiserar det förflutna, även i Nederländerna; allt var bättre på "den gamla goda tiden". Jag har nu bara goda minnen från min militärtjänst, men under de 18 månader som jag var i tjänst var jag ofta fruktansvärt besviken och jag återvände mycket motvilligt till kasernen på söndagskvällarna. Jag trivs verkligen fortfarande bra på min semester i Thailand, det är trevligt att du också önskade mig en trevlig dag. Jag ska göra det mot dig också.
Kära Leo, du borde läsa bättre!
80-talen och 1989 och 1994 är inte åren jag pratar om, jag talar om 1980 och 1992, så då egentligen mer för gulden än för euron, jag har ingen anledning att hitta på det. att 18 baht antagligen var en outlier, sedan 17.80, 17.75, 17.60 osv.
Jag var i Thailand från november 1979 till mars 1980 med min thailändska fru, det var då en kurs på 1 gulden = 6.35, jag har till och med kvar den gamla sparbanksboken som jag bytte pengar på banken för 6.35, senare växlade igen och då var det en bättre kurs men fortfarande väldigt låg, jag misstänker att den perioden verkligen var ett undantag.
Den där följeslagaren för 300 baht är enligt mig en väldigt bra indikation på prisnivå, jag är ingen ekonom, men man kan säga mycket utifrån vissa standarder och belopp som folk använder för vissa tjänster. bra att jag inte hade tagit hänsyn till alla de som inte gillar det här, Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!! och det finns många av dem i Thailand enligt de senaste ryktena 🙂 min exuus för detta, men för att göra dig nöjd har jag några fler, stor flaska öl 25 baht, flaska cola 5 baht. hyr en vattenskoter 1 timme 100 baht, en hel kyckling på spett 50-60 baht, en skål med stekt ris kouwpat 10 baht.
röd buss utan fönster (bor knor sor) från BKK till Pattaya tror jag ungefär 10 eller 20 baht
Jag ser att jag gjorde ett misstag genom att säga att det var 50 % billigare då, det borde vara allt från 75 % till 150 %. Detta betyder att du nu borde ha cirka 70 – 80 baht för 1 euro för att göra detsamma.
Leo Jag är så glad för din skull att du har det så bra, men när jag tänker på Thailand nu är jag verkligen väldigt dyster eftersom Thailand kommer att finnas i dina gener, det blir en del av dig och om du blir bortmobbad, utan goda skäl, kommer du naturligtvis inte att vara glad, så från och med förra året kommer jag inte längre att få Icke-invandrarvisum eftersom jag nu först måste ha pengar på banken, det spelar ingen roll för dem. ännu en fantastisk ny regel som inte gör någon glad.
Går du bara igenom TB bra för en kväll, så kommer du att märka att många människor är dystra för tillfället. Prayuts regim vet inte längre vad de ska tänka på för att jaga bort farangen, det är bra att du inte lider av det.
Jag hade hoppats att det skulle komma en ny regering som skulle ändra kurs, men tyvärr är det samma klick som drar i trådarna som tidigare.
Hälsningar till alla, KhunKarel
Käre Karel, du skriver verkligen själv: 1977 1 gulden 10 baht och 1980 1 gulden 6.35 baht.
Jag förstår inte din kommentar om att jag borde läsa bättre. Jag antar att du fick 1992 baht 18, men det betyder inte att växelkursen skulle ha varit lägre 1989 och 1994. Växelkursen fluktuerar ganska våldsamt, för ungefär 10 år sedan fick du 52.50 baht för en euro, men i slutet av 2014 hade det sjunkit till nuvarande kurs på 34 till 34.50 och steg sedan igen till 41 baht 2015. Ditt antagande att jag är förskräckt över att du eller någon annans tjänster är korrekta. Brrrrrrrrrrr Du kommer inte att höra att komma från min mun, ursäkt är överflödiga. Jag kallade det inte ett starkt exempel eftersom det är oklart vilka tjänster som användes för det, i mina ögon smala 300 baht, och dessutom att det fanns och inte finns en tydlig hastighet för det. Du skriver också att regeringen i Thailand gör allt den kan för att jaga bort farangen och att du tycker det är jättebra att jag inte lider av det. Ni har säkert läst att jag bara kommer dit på semester och därför inte bor där, så det är inget som är i vägen för mig under mina semestrar. Det faktum att du inte längre kan få ett icke-invandrarvisum är väldigt irriterande för dig. Finns det några fasta regler kanske Ronny, experten par excellence på Thailandblog, kan ge dig råd. Förresten, jag behöver inte göra en kväll ledig för att gräva igenom Thailandblogg och leta efter dystra människor. Skulle ha en deprimerande effekt, men jag läser redan Thailand blogg varje dag och ser många positiva meddelanden där, även från besökare till de olika immigrationskontoren i Thailand. Naturligtvis inser jag att många pensionärer kämpar i Thailand på grund av den för närvarande starka baht och dessutom har många av dem inte fått sina pensioner indexerade de senaste 10 åren. Men det kan man förstås inte skylla på Prayut för. Allt som allt hoppas jag för dig att du kan lämna de dystra tankarna bakom dig för det hjälper dig inte alls och det löser ingenting.
Bör vara: Antyder inte att kursen INTE skulle ha varit lägre 1989 och 1994.
Fina, de där gamla filmerna om Pattaya, som jag fortfarande känner till det, från 1974! Nu för 45 år sedan...
Tiden då turistströmmen startade. Bilresan från Bangkok till Pattaya tog cirka 4-5 timmar, inklusive lunch på ett körfält och en delvis asfalterad väg...
De första stora lyxhotellen byggdes i Pattaya, inklusive "The Regent Pattaya" på strandvägen, där jag bodde (fortfarande på filmen från 1979).
Och långt borta, mitt i ingenstans, låg Kungliga klippan, det första tornet.
Stranden var fin och bred. Men även då var Pattaya full av många villiga flickor (och pojkar)... Stranden var obelyst och myllrande av turister och lokalbefolkningen som erbjöd henne eller hans tjänster... Så inte mycket har förändrats.
Det har bara blivit mycket, mycket mer frodigare, mer omfattande och mer turistigt... med sina fördelar och nackdelar.
Jag har bott i Jomtien i 11 år nu och njuter av varje dag här!
Det som fångade mitt öga i videon. Vid 7.24:2019 min en kvinna redan i minishorts och vita sneakers. Du kan projicera henne så här XNUMX, mode förändrade ingenting.
På sjuttiotalet fick vi använda min fars hyresvärds helghus. Det var i Seagull Village på Jomtien. Med min thailändska styvbror cyklade jag till slutet, längst ner på Royal Cliff, för det fanns ett nudelställe där man kunde äta frukost. Dessutom fanns det verkligen ingenting och man var verkligen tvungen att gå till "staden". På den tiden var det verkligen fortfarande en by och man träffade knappt någon på vägen på Jomtien. Det gick väldigt snabbt och på 80-talet kände man inte längre igen Jomtien efter att alla möjliga hotell hade vuxit upp som svampar. Jo, jag minns också att Samit14 (senare 90) bara kostade 8 Thb :), mindre än en gulden, medan jag som student i Nederländerna redan betalade 2,50 för ett paket Samsom! #borta gånger